Lettlands försvarsmakt

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Latvijas Nacionālie bruņotie spēki
Coat of Arms of Latvian National Armed Forces.svg
Försvarsmaktens vapen
Information
NationLettland
Grundad10 juli 1919, i sin nuvarande form sedan 23 augusti 1991
OrganisationerNATO
HögkvarterRiga
Högste befälhavarePresident Egils Levits
StatsrådFörsvarsminister Ināra Mūrniece
FörsvarschefChefen för försvarsstaben Leonīds Kalniņš
Vapenför ålder18-ff
MilitärtjänstNej
Stående styrkor14 800, varav 6000 yrkessoldater och 8000 hemvärnsmän[1]
Reservstyrkor3000[1]
Ekonomi
Budget€758.35 million (2022)[2]
Andel av BNP2.23% (2022)[2]
Övrigt
HistoriaLettiska frihetskriget
Lettiska partisaner
Afghanistankriget (2001–2021)
Irakkriget
Kosovo Force
European Union Training Mission in Mali
Operation Atalanta
Operation Sophia
MINUSMA
Operation Inherent Resolve
Resolute Support Mission
TjänstegraderMilitära grader i Lettland

Lettlands försvarmakt, Latvijas Nacionālie bruņotie spēki, är Lettlands väpnade styrkor. Landets försvar består dels av fast anställd personal i en snabbinsatsstyrka, dels av en personalreserv som relativt snabbt kan mobiliseras vid behov. Försvarsmakten består av vapenslagen armen, marinen, flygvapnet och hemvärnet. Försvarsmaktens huvuduppgifter är att försvara landets territorium, delta i internationella insatser och förebygga hot mot Lettlands säkerhet.[3]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Frihetskriget och mellankrigstiden (1919–1940)[redigera | redigera wikitext]

Norra Lettlandsbrigaden 1919

Lettlands försvarsmakt bildades ursprungligen strax efter Lettlands självständighetsförklaring i november 1918 efter första världskrigets slut. Det officiella datumet är 10 juli 1919, då de tidigare norra respektive södra Lettlandsbrigaderna, som båda var lojala med Lettlands interimsregering, slogs samman. Den erfarne officeren, general Dāvids Sīmansons, blev dess förste överbefälhavare. Då lettiska frihetskriget slutade 1920 bestod den lettiska armén av 69 232 man.

Under landets första frihetstid (1919-1940) bestod försvarsmaktens utrustning främst av brittisktillverkade vapen. Den genomsnittlige lettiske infanterisoldaten tros i genomsnitt ha varit tvungen att bära 31,4 kg utrustning vintertid och 29,1 kg sommartid. Infanteriets huvudbeväpning utgjordes av det brittiska geväret Pattern 1914 Enfield och varje infanterist hade en grundtilldelning om 45 patroner av 7.7 mm kaliber. Soldaterna hade även tillgång till tre olika handgranatstyper. Den lettiska armén hade på olika sätt fått tag på en mängd olika automatvapen av olika kaliber; krigsbyte från fienden under frihetskriget, som bistånd under första världskriget samt genom officiella inköp. Bland vapnen märktes lätta kulsprutor från den franska tillverkaren Chauchat, det danska kulsprutegeväret Madsen och den brittiska Lewiskulsprutan (som kom att bli den vanligaste lätta kulsprutan i lettiska armén). Den vanligaste tunga kulsprutan var den brittiska Vickerskulsprutan av 7.7 mm kaliber, även om man behöll en del ryska kulsprutor av typen PM M1910 i förråd. Generellt sett saknade armén automatvapen i alla kalibrar och de man hade var omoderna vid tiden för andra världskriget (de flesta vapnen var från första världskriget). Vad gäller tyngre vapen hade armén samlat ihop ett ganska stort antal artilleripjäser av olika kaliber, totalt ca 400 st (även om de flesta var både omoderna och hårt slitna). Det vanligaste vapensystemet för infanteriunderstöd var de brittiska artilleripjäserna Ordnance QF 18 pund och QF 4.5 tum haubits, även om man också hade förrådsställt flera modeller av franska, tyska och ryska artielleripjäser. År 1938 fick armén tillgång till den österrikiska pansarvärnskanonen Cannone da 47/32, ett vapensystem med tämligen god verkan mot de första stridsvagnstyperna under andra världskriget. I slutet på 1930-talet anskaffade man ett antal 81 mm granatkastare från Finland, men det är oklart hur många som faktiskt levererades och fanns i tjänst vid andra världskrigets utbrott.

Lettiska soldater i Liepāja i november 1920

Den lettiska försvarsmakten saknade i princip helt tillgång till motorfordon och fick därför förlita sig på järnvägstransport och hästkärror. Försvarsledningen försökte råda bot på detta genom att i slutet av 1930-talet köpa in ett mindre antal bilar, lastbilar, artilleritraktorer och motorcyklar, men då andra världskriget började hade bara en liten del av försvarsmakten tillgång till motorfordon. Vad beträffar pansarfordon hade armén sex pansartåg, 18 Carden Loyd-tanketter, sex pansarbilar och 27 stridsvagnar av olika typ och förmåga. Då andra världskriget började hade det lettiska flygvapnet cirka 52 jaktplan och 48 spaningsplan. 25 av planen var de någorlunda moderna jaktplanen Gloster Gladiator. Situationen var i princip likadan i Lettland som för Estland, Litauen och Finland.[4] Försvarsmakten fick också hjälp av den frivilliga skyddskåren Aizsargi.

Andra världskriget och den sovjetiska ockupationen (1939–1991)[redigera | redigera wikitext]

Pansarbil av typ Garford-Putilov under 1920-talet

Då andra världskriget bröt ut alla tre Baltstaterna ett stort gemensamt problem, det vill säga oförmågan att organisera ett effektivt militärt samarbete i händelse av en ny stor konflikt i området. Under mellankrigstiden hade den lettiska militärledningen inte varit särskilt intresserade av att ingå i ett samarbete med vare sig den estniska eller litauiska armén mot en möjlig fiende, utan den lettiska försvarsmakten bedrev sin verksamhet nästan helt isolerade, ovetande om vad Estland i norr och Litauen i söder gjorde. Detta kom att leda till bristfälliga och tveksamma ställningstaganden då man drog upp krigsplanläggningen mot såväl Nazityskland som Sovjetunionen, där man valde olika vägar beroende på angripare, något som berodde på att försvarsmaktens högsta ledning var osäkra på hur Estland och Litauen skulle agera i händelse av krig.[4]

I och med den sovjetiska ockupationen i juni 1940 inleddes omvandlingen av försvarsmakten. Först gjordes en namnändring till Lettiska folkarmén (Latvijas Tautas armija) och sedan, i september-november 1940, gjordes ett nytt namnbyte, denna gång till Röda Arméns 24 infanterikår. I kåren ingick 181. och 183. infanteridivisionerna. Kåren bestod av 24 416 man, men under hösten 1940 kom mer än 300 officerare och cirka 10 000 instruktörer och soldater att hemförlovas. Under de kommande månaderna arresterades allt fler soldater. I juni 1940 kommenderades hela kåren till garnisonen i Litene för utbildning. Innan kåren lämnade Litene hemförlovades de letter som kallats in 1939 och ersattes med 4000 sovjetiska soldater från Moskvatrakten. Den 10 juni skickades kårens högsta ledning till Sovjetunionen där de arresterades och flertalet sköts. Den 14 juni arresterades minst 430 officerare och skickades till läger i Gulag. Efter Nazitysklands anfall på Sovjetunionen 22 juni 1940 demobiliserades över 2080 lettiska soldater fram till 1 juli, eftersom Röda armén befarade att de annars skulle vända sina vapen mot de sovjetiska kommissarierna och officerarna. Samtidigt deserterade många soldater och officerare, och när kåren till slut korsade gränsen mellan Lettland och Sovjetunionen var det bara 3000 lettiska soldater kvar.[5] Under och efter andra världskriget bildade många tidigare soldater i den lettiska armen partisanförband och deltog i motståndsrörelsen i Baltikum som kämpade mot den sovjetiska ockupationen.

After restoration of independence (1991–present)[redigera | redigera wikitext]

Lettisk soldat i Irak 2006

23 augusti 1991 grundades föregångaren till dagens försvarsmakt i och med att hemvärnsförbandet Zemessardze sattes upp efter att Lettland återupprättades som självständigt land. Till skillnad från andra forna Sovjetrepubliker är det en av de väpnade styrkor i Baltikum som inte sprungit ur det Baltiska militärdistriktet. Istället organiserades lettiska försvarsmakten redan från början enligt NATO-standard med stöd från USA, Storbritannien, Sverige, med flera.

29 mars 2004 blev Lettland medlem av NATO efter att ha förberett detta sedan 1999. Vid Natotoppmötet 2002 erbjöds Lettland och sex andra länder formellt medlemskap.[6] Dessförinnan hade Lettland varit en av grundarna till Euroatlantiska partnerskapsrådet 1991 och anslöt sig till Partnership for Peace 1994.[7] Sedan 1990-talet har förband ur lettiska försvarsmakten deltagit i ett antal utlandsoperationer.[7][8]

Modernisering[redigera | redigera wikitext]

Lettiska soldater under övningen “Silver Arrow 2017”

Sedan man anslöt sig till NATO har Lettland arbetat med att uppfylla de krav som ställs på alla organisationens medlemmar, till exempel att ländernas förband ska vara beredda att snabbt sättas in och att de skall vara välbeväpnade och välutrustade för att delta i operationer även utanför NATO:s gränser. Landets försvar har också riktats om från att enbart vara tänkt att insättas innanför landets gräns, till att kunna ingå som del i en gemensam operation.Som ett led i detta har landets försvarsmakt deltagit i internationella operationer sedan 1996. Särskilda förband, till exempel sjukvårdsenheter, militärpolis, ammunitionsröjare, dykare och specialförband har satts upp för att underlätta och förstärka den lettiska försvarsmaktens deltagande i internationella uppdrag. Särskild vikt har lagts vid att sätta upp ett förband som skall upptäcka och åtgärda miljöeffekter från kärnkraft.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Översättning[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Latvian National Armed Forces, 29 april 2022.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]