Lev Gumiljov

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lev Nikolajevitj Gumiljov
Foto från 1934
Foto från 1934
Född 1 oktober 1912
Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland
Död 15 juni 1992 (79 år)
Sankt Petersburg, Ryssland
Medborgarskap ryskt (1912–1922)
sovjetiskt (1922–1991)
ryskt (1991-1992)
Forskningsområde historiografi, etnologi, orientalistik, arkeologi
Institutioner Ryska etnografiska museet (1949)
Eremitaget (1956-1962)
Geografiska- och ekonomiska forskningsinstitutionen vid Leningrads universitet (1962-1987)
Alma mater Leningrads universitet
Doktorandhandledare Nikolaj Vasiljevitj Kljoner
Nämnvärda studenter Gelian Michajlovitj Prochorov
Känd för Författare av arbeten om de euroasiatiska nomadfolkens historia, och historiska publikationer

Lev Nikolajevitj Gumiljov (ryska: Лев Никола́евич Гумилёв), född 1 oktober 1912 i Sankt Petersburg, död 15 juni 1992 i Sankt Petersburg, var en sovjetisk historiker, etnolog, arkeolog, orientalist, författare och översättare. Han var son till de berömda poeterna Nikolaj Gumiljov och Anna Achmatova.

Under 1930- och 1940-talet intresserade han sig mest för historia, och skrev poesi och prosa; under 1950- och 1960-talet översatte han poesi från persiska. Från 1931 deltog han i geologiska och arkeologiska expeditioner (fram till 1967 deltog han allt som allt i 21 expeditioner). 1934 blev han antagen till den nyligen återinrättade historiska fakulteten vid Leningrads universitet.

Lev Gumiljov blev arresterad sammanlagt fyra gånger. Första gången i december 1933, då han blev frisläppt efter nio dagar utan att anklagelserna redovisades. 1935 arresterades han för andra gången, "för samröre med N.N. Punins kriminella grupp", men tack vare tillskyndande från många litterära aktörer frisläpptes han och fick återvända till universitetet. 1938 arresterades han för tredje gången, för "att ha skapat en kontrarevolutionär terroristorganisation" och dömdes till 10 år arbetsläger, och skickades till Vitahavskanalen. 1939 reducerades straffet till 5 år i arbetsläger och avtjänades i Norilsk. 1944 anmälde han sig som frivillig till Röda armén, och deltog i slaget om Berlin. Efter demobiliseringen slutförde han sina studier vid historiska fakulteten, och 1948 försvarade han sin kandidatuppsats i historia. I november 1949 arresterades han för fjärde gången, anklagad för spioneri och dömdes till 10 års arbetsläger, som avtjänades i Kazakstan, Altaj och Sibirien. Efter Tjugonde partikongressen 1956 blev Lev Gumiljov frigiven och rehabiliterad.

Han arbetade några år på Eremitaget innan han från 1962 och fram till sin pensionering 1987 tjänstgjorde vid geografiska- och ekonomiska forskningsinstitutionen vid Leningrads universitet.

1961 försvarade Gumiljov sin doktorsavhandling i historia De forntida turkfolken. Centralasiens historia på gränsen mellan forntid och medeltid (500-700-talet) (på ryska: Древ­ние тюр­ки. Ис­то­рия Сред­ней Азии на гра­ни древ­ности и Сред­не­ве­ко­вья (VI–VIII вв.) 1974 försvarade han sin andra doktorsavhandling, i geografi, Etnogenes och Jordens biosfär.[1]

Gumiljovs vetenskapliga produktion består av 12 monografier och mer än 200 artiklar. Under 1950-1960-talet ägnade han sig åt arkeologisk forskning om khazarerna, xiongnus historia och forntida turkfolk, historisk geografi, och källkritik. Från början av 1960-talet började han utarbeta sin egen teori om etnogenes, med vars hjälp han försökte förklara historiens lagbundenhet. Gumiljovs stora bidrag till vetenskapen anses vara teorin om Eurasiens periodiska väta och att han populariserade nomadernas historia. I sin historiska forskning höll Gumiljov fast vid idéer, som stod nära eurasianismen. Gumiljovs åsikter gick långt utanför ramarna för vedertagna vetenskapliga uppfattningar och väcker debatt och häftiga diskussioner bland historiker, etnologer och andra.[2]

Tidiga år (1912–1929)[redigera | redigera wikitext]

Lev Gumiljov med sina föräldrar 1916

Bakgrund och födsel[redigera | redigera wikitext]

Lev Gumiljov var enda barnet till de kända poeterna Nikolaj Gumiljov och Anna Achmatova. När Achmatova väntade honom var hon och Nikolaj Gumiljov i Italien, och när de återvände till Ryssland bodde de hos Nikolaj Gumiljovs mor, Anna Ivanovna Gumiljova (född Ljvova) i Slepnjove, Bezjetskij härad (Guvernementet Tver). Arvingens födelse var efterlängtad, eftersom Nikolaj Gumiljovs äldre brors äktenskap var barnlöst, och bysamfälligheten hade beslutat att efterskänka deras skulder om en pojke föddes.[3]

Lev Gumiljov såg dagens ljus 1 oktober 1912 i kejsarinnan Alexandra av Hessens barnbördshus på Vasilijön i Sankt Petersburg.[3][a] Efter några dagar fördes han till Gumiljovs hus i Tsarskoje Selo och döptes 19 oktober. Samtida personer har i sina memoarer påpekat att Achamatova ganska snart gjorde sig fri från sina moderliga plikter och att det var farmodern som tog hand om Lev Gumiljov nästan från allra första början av hans liv.

Flytt och släktingar[redigera | redigera wikitext]

Efter sommaren 1917 lämnade familjen Gumiljov sin lantegendom i Slepnjove på grund av hotande pogromer och begav sig till staden Bezjetsk. Bönderna lät dem ta med sig biblioteket och delar av möblemanget.[4] Anna Achmatova och Nikolaj Gumiljov skilde sig officiellt 1918, på Anna Achmatovas initiativ.[5] I slutet av augusti 1918 flyttade Anna Ivanovna Gumiljova med sonsonen Lev till Nikolaj Gumiljov i Petrograd. Nikolaj Gumiljov tog med sig sonen då han reste till in till staden i olika litterära ärenden, och tog även med honom till Anna Achmatova som då levde med orientalisten Vladimir Kazimirovitj Sjilejko. Vid den tiden visade Lev Gumiljov redan intresse för historia.[6]

Sommaren 1919 flyttade Anna Ivanovna Gumiljova med sonens andra hustru, Anna Nikolajevna Engelhardt, och barnen till Bezjetsk, dit Nikolaj Gumiljov ganska ofta reste och besökte dem. Sista gången far och son träffades var i Bezjetsk i maj 1921.[6]

I staden Bezjetsk bodde familjen Gumiljov tillsammans med släktingar i övervåningen i ett trähus på Rozjdestvenskijgatan. Men de fick med tiden tränga ihop sig i ett enda rum allteftersom fler hyresgäster inkvarterades. Anna Ivanovna Gumiljova försökte så gott det gick att inte anpassa sig till den nya sovjetiska verkligheten, men insåg att sonsonen måste leva under sovjetmakten, och bad därför Achmatova att "korrigera" sonens födelseattest, så hans adliga ursprung inte skulle framgå.[7] Men i själva verket hade vare sig Lev eller hans far något adligt ursprung, utan det var endast farfadern Stepan Jakovlevitj Gumiljov, som hade fått ett personligt adelskap efter förtjänst, och det gick inte att ärva.

Förutom farmodern spelade ”faster Sjura” – Alexandra Stepanovna Svertjkova (1869–1952) – en stor roll under Lev Gumiljovs uppväxt. Hon ville till och med adoptera honom. Vid den tiden levde familjen på faster Sjuras lärarlön (62 rubel i månaden) och de 25 rubel Achmatova skickade varje månad av den pension hon då erhöll ”för sina förtjänstfulla bidrag till den ryska litteraturen” . En annan betydande hjälp till hushållet var trädgårdslandet de hade tillgång till utanför staden.[8] Under dessa förhållanden växte Lev Gumiljov upp från sex års till 17 års ålder. Anna Achmatova hälsade på sonen vid två tillfällen under den perioden – julen 1921 och sommaren 1925 (från 21 till 26 juni). I juni 1926 besökte Lev och hans farmor Leningrad.[9]

Lev Gumiljov, Anna Achmatova, Anna Gumiljova. I mitten av 1920-talet

Skolgång[redigera | redigera wikitext]

Gumiljov gick i tre olika skolor i Bezjetsk: 2:a sovjetiska skolan, järnvägsskolan och 1:a sovjetiska skolan (1926-1929). Av olika anledningar fungerade inte relationerna mellan Lev Gumiljov och hans jämnåriga. Enligt hågkomster från andra: ”Lev höll sig för sig själv. Vi andra var alla pionjärer och komsomolmedlemmar, han var inte med någonstans. Under rasterna när alla lekte, stod han vid sidan om.” I 2:a sovjetiska skolans råd röstade de för att frihetsberöva Lev Gumiljov som ”son till en kontrarevolutionär och ett klassfrämmande element.[10] I järnvägsskolan fick Lev god kontakt med läraren i litteratur och samhällskunskap, A. M. Pereslegin (1891-1973), och de fortsatte att brevväxla ända till slutet av Pereslegins liv.[11] I 1a sovjetiska skolan uppskattade lärarna och klasskamraterna Levs litterära begåvning, och han började skriva för skoltidningen ”Progress”, och blev dessutom belönad med en prissumma av skolrådet för berättelsen ”Havsdjupens hemlighet”. Han besökte ofta Bezjetsk stadsbibliotek.[12]

I den lilla staden Bezjetsk fanns det som tur var ett bibliotek fyllt med verk av Thomas Mayne Reid, James Fenimore Cooper, Jules Verne, Orson Welles, Jack London och många andra fascinerande författare (…) Där fanns William Shakespeares krönikor, historiska romaner av Alexandre Dumas den äldre, Conan Doyle, Walter Scott, Robert Louis Stevenson. Läsningen samlade det primära faktamaterialet och väckte tankar.
— Lev Gumiljov[13]

Lev Gumiljov höll även föredrag om modern rysk litteratur på biblioteket och ledde Bokvänklubbens litterära sektion. Men hans försök att skriva dikter, som liknade Nikolaj Gumiljovs ”exotiska teman”, förhindrades strängt av modern, och först på 1930-talet fortsatte Lev Gumiljov att skriva poesi .[14]

Flytt, expeditioner, arresteringar, studier (1929–1938)[redigera | redigera wikitext]

Flytten till Leningrad[redigera | redigera wikitext]

I slutet av augusti eller i början av september 1929, då Lev Gumiljov gått ut skolan, flyttade han till modern i Leningrad, till huset vid Fontanka. Förmodligen träffade han inte Achmatova och hennes make Nikolaj Nikolajevitj Punin, som hade rest till Kaukasien. Punins lägenhet var kommunal, och där bodde även Punins första hustru och dottern Irina samt en arbetarfamilj (i olika rum). Lev Gumiljov fann en plats på en träkoffert i den ouppvärmda hallen.[15][16]

Punin ordnade en plats åt Gumiljov i enhetsskola 67 (där styvfaderns bror A. N. Punin var rektor), där han gick om årskurs 9 och förberedde sig för högre studier.[17] Han blev försörjd av sin mor och Punin, med vilka han hade ansträngda relationer. Efter bästa förmåga hjälpte han till i hushållsarbetet: högg ved, bar upp den till lägenheten, eldade, stod i kö för att handla matvaror.[18]

Expeditionerna till Bajkal och Tadzjikistan[redigera | redigera wikitext]

Sommaren 1930, då Lev Gumiljov hade slutat skolan, bestämde han sig för att söka in till pedagogiska institutets tyska avdelning. Han hade förberett sig under ett halvår och studerat tyska. På grund av hans adliga ursprung vägrade antagningskommissionen att ens ta emot hans ansökan, och han reste tillbaka till Bezjetsk. En annan version (Gumiljovs egen) hävdar att Punin körde iväg honom. I Bezjetsk ordnade Gumiljovs släktingar ett svartjobb åt honom på verktygsmaskinsfabriken Sverdlov, på Vasilijön, där han senare arbetade på spårvagnsavdelningen. År 1931 kom han in på en förberedande kurs för geologiska expeditioner. Vid den tiden, då Sovjetunionen industrialiserades, genomfördes många geologiska expeditioner, och det saknades ständigt personal, och därför brydde man sig mindre om social bakgrund. Gumiljov kunde senare inte erinra sig att han någon gång hade känt sig som paria eller särbehandlad under sina första expeditioner.[19]

Utsikt över Chamar-Dabanabergen. Foto från 2007

11 juni 1931 begav sig Gumiljov till Irkutsk. Achmatova vinkade av honom vid Moskvastationen.[20] Expeditionens bas låg vid staden Sljudjanka, och det huvudsakliga utforskningsområdet var Chamar-Dabanabergen. Enligt kollegan A. Dasjkovas memoarer var Gumiljev inte så intresserad av expeditionen, men visade sig vara en pålitlig kamrat.[21] Eftersom vintern kom tidigt avslutades expeditionen redan i början av augusti. Därefter deltog Lev Gumiljov nästan varje år i olika expeditioner – först geologiska, senare arkeologiska och etnogeografiska. Enligt levnadstecknarnas beräkningar deltog han allt som allt i 21 expeditioner mellan åren 1931 och 1967.[b]

Arbetet var relativt välbetalt och gjorde Gumiljov oberoende av modern och Punin. När han återvände från Bajkal valde han att först bo hos Lev Jevgenjevitj Arens (bror till Punins första hustru), och sedan hos sin farmors brorsdotter.[22]

1932 deltog Gumiljov i sin längsta expedition någonsin, till Tadzjikistan, under 11 månader. Han kom med på expeditionen genom rekommendationer från Pavel Nikolajevitj Luknitskij, hans lärare i Bezjetsk och som Gumiljov beundrade i hela sitt liv. Den då 30-årige Luknitskij, som även var bergsbestigare, avgångselev från litteraturfakulteten, och den tadzjikiska expeditionen vetenskapliga sekreterare. Mineralogen Alexander von Fersmann, tillika vetenskapsrådets ordförande, förberedde expeditionen. I rådet ingick vetenskapsmän med världsrykte, bland andra Nikolaj Vavilov. Den parasitologiska gruppen, i vilken Gumiljov hamnade, leddes av Jevgenij Pavlovskij, blivande akademiledamot och president för Sovjetunionens geografiska sällskap, och grundare av tropiska institutet i Tadzjikistan. Expeditionens ledare var Nikolaj Petrovitj Gorbunov, Lenins personlige sekreterare, tidigare chef för Sovnarkom och rektor för Moskvas statliga tekniska universitet uppkallat efter Bauman. 97 vetenskapsmän deltog i expeditionen (allt som allt deltog omkring 700 personer), uppdelade i 72 grupper.[23]

Efter att ha stannat till i Stalinabad (numera Dusjanbe begav sig Gumiljov till Gissarskijdalen, där han arbetade som helmintologilaborant, innan han råkade i konflikt med sin chef, och blev avstängd för störande av arbetsdisciplinen.[24] Därefter flyttade han till Vachsjskadalen och installerade sig på malariastationen i Dangarområdets mönstersovchos. Där var det relativt välbetalt och inga problem med livsmedelstillgången. Trettio år senare mindes Lev Gumiljov sitt arbete där: ”Arbetet bestod i att jag skulle hitta ett kärr där mygg kläcktes och förgifta vattnet med Schweinfurtergrönt. Det minskade antalet mygg något, men de som överlevde räckte till för att smitta både mig och hela befolkningen i trakten med malaria.”

Här lärde sig Gumiljov tadzjikiska av lokalbefolkningen, och det var det språk han kunde bäst av alla han hade lärt sig.[25]

Moskva. Första arresteringen[redigera | redigera wikitext]

Från vänster till höger: Georgij Ivanovitj Tjulkov, Maria Sergejevna Perovych, Anna Achmatova och Osip Mandelsjtam. Fotot från 1930-talet.

Då Lev Gumiljov återvände från expeditionen 1933, stannade han till i Moskva, där han umgicks intensivt med Osip Mandelsjtam, som i honom såg en ”fortsättning av hans far”.[26]. Under hösten samma år hittade Gumiljov ett litterärt arbete – att översätta dikter av poeter från Sovjetunionens republiker.[27]

Hos familjen Mandelsjtam lärde han känna Emma Grigorjevna Gersjtein, en läkardotter som då tjänstgjorde vid Sovjetunionens fackföreningsförbund för vetenskapliga medarbetare. Hon fick idén att hjälpa Gumiljov att bli fackföreningsmedlem, för att han på så vis skulle undslippa statusen ”berövad sina medborgerliga rättigheter”. Det lyckades inte, men deras vänskap varade i 60 år.[28]

10 december 1933 arresterades Lev Gumiljov för första gången. Det skedde hemma hos Vasilij Aleksandrovitj Eberman, en orientalist, som Gumiljov konsulterade för en översättning från arabiska. Han var arresterad i nio dagar, frisläpptes sedan utan att några anklagelser redovisades, han förhördes inte ens.[29][30]

Universitetet[redigera | redigera wikitext]

I juni 1934 fick Lev Gumiljov möjlighet att pröva in till den just återinrättade historiska fakulteten vid Leningrads universitet (16 maj samma år). Vid den tiden var hans materiella situation så bedrövlig att han bokstavligt talat svalt och bara fick en trea på ett av sina inträdesprov, men eftersom konkurrensen inte var stor blev han ändå antagen till universitetet.[31][32]

Bland Gumiljovs lärare fanns vetenskapsmän på världsnivå – egyptologen Vasilij Vasilivitj Struve, forntidsforskaren Solomon Jakovlevitj Lurje, sinologen Nikolaj Vasiljevitj Kjoner, den sistnämnde kallade han sin läromästare. Kljoner hjälpte Gumiljov då han satt inspärrad och skickade böcker till honom i lägret. Gumiljov kallade även Aleksandr Jorjevitj Jakubovskij, som föreläste om kalifatens historia, för sin läromästare. Jevgenij Viktorovitj Tarle föreläste om den nya historien och gav Gumiljov betyget utmärkt i hans examen vintern 1937.[33]

Han förberedde sig väl och hade god hjälp av den metod han själv hade utarbetat för att minnas årtal och skeenden:

... vanligtvis studeras historia som torkad svamp på en tråd, ett datum, ett annat, och då går det inte att minnas dem. Historia måste studeras som en matta framför dig. Då hände det och det i England, och i Tyskland det och det... Då blandar du inte ihop det, eftersom du inte bara har lagt det på minnet utan har förstått det.
— Lev Gumiljov[34]

Inte desto mindre fick han betyget "tillfredsställande" i tre ämnen: den nya historien 1830 -1870, Rysslands historia 1800 - 1914, och kolonialländernas nya historia. Han fick högsta betyg i latin vid två tillfällen, och i franska "mycket bra" och "tillfredsställande". Tyska och engelska studerade han själv, och med möda. [35]

Studenten Lev Gumiljov höll sig för sig själv, deltog inte i sällskapslivet och inte ens i studenternas vetenskapliga grupper, som år 1937 gick samman till studenternas vetenskapliga historikerförening, som till och med gav ut sin egen tidskrift, där studenternas föredrag och artiklar publicerades. På det hela taget finns få källor bevarade om Lev Gumiljovs studentliv, desto mer som arresteringarna begränsade hans utbildning till fyra kurser under två och ett halvt år.[36]

Hela denna tid var Gumiljov fattig och led nöd. Enligt Emma Gersjtejns memoarer gick han år 1934 i samma kläder han hade under expeditionen 1931, och såg ut som en riktig trashank. Om somrarna bar han en urblekt skärmmössa och en canvasslängkappa, och ibland hade han på sig en cowboyskjorta. Om vintrarna gick han i en vadderad jacka, som Gersjtejn kallade "löjeväckande". Lidia Tjukovskaja beskriver jackan på samma sätt. Hans utmanande uppförande gjorde att hans kurskamrat Valerij Machaev under förundersökningen i oktober 1935 beskrev Gumiljov som en uppenbart antisovjetisk person.[37]

Andra arresteringen 1935[redigera | redigera wikitext]

30 september 1935 kom Lev Gumiljov till Moskva efter sommarens expedition för att träffa Emma Gersjtein. Han berättade för henne om sina farhågor att bli arresterad då han återvände till Leningrad. Och 23 oktober samma år, blev han arresterad, liksom Nikolaj Punin, till följd av repressionen mot intellektuella efter mordet på Sergej Kirov 10 december 1934[38].

Anna Achmatova reste till Moskva veckan efter att hennes make och son hade blivit arresterade, och överlämnade ett brev till Stalin via Centralkommitténs sekretariat. Stalin läste Achmatovas brev och beordrade genast Genrich Jagoda att frige Punin och Gumiljov, vilket verkställdes mitt i natten 4 november[39].

Fortsatta studier vid universitetet[redigera | redigera wikitext]

Efter frigivningen återvände Punin till sitt arbete, men Gumiljov förvisades från universitetet 13 december 1935 på initiativ av den lokala Komsomolorganisationen.[40] Relegeringen blev en katastrof för Gumiljov eftersom han miste sin bostad och försörjning, och fick enligt egen utsago svälta vintern 1935-1936, även om Achmatova insisterade på att han skulle bo hos henne. Å andra sidan skrev Gumiljov sitt första vetenskapliga arbete just den vintern. Redan i januari 1936 började Achmatova och Punin försöka få honom återupprättad.[41]

Sommaren 1936 fick Gumiljov med hjälp av Michail Illarionovitj Artmonov anställning i en arkeologisk expedition till Don, för att gräva ut den khazariska staden Sarkel. I september återvände Gumiljov till Moskva, där han hoppades komma in vid universitetet, men han blev antagen till geografiska fakulteten och inte till historiska, som han hade velat. Men i slutet av oktober samma år blev han återupprättad och fick fortsätta sina studier vid Leningrads universitet. Under läsåret 1937 lärde han känna Nikolaj Vasiljevitj Kljoner, som då ledde avdelningen för Öst- och sydostasiens etnografi inom institutet för etnografi i Sovjetunionen, och knöt Gumiljov till sin avdelning.[42]

Från vintern 1936 till våren 1938 finns endast knapphändiga uppgifter om Gumiljovs liv. Enligt samtida memoarer hade han då en romans med en doktorand, mongoliskan Otjiryn Namsrajzjav[43], och på 1970-talet återupptog de sin brevväxling, som sedan pågick in i det sista.[44]

Första frihetsstraffet (1938–1943)[redigera | redigera wikitext]

Tredje arresteringen och förundersökningen[redigera | redigera wikitext]

Natten till 11 mars 1938 blev Gumiljov arresterad för tredje gången.[45] Situationen på historiska fakulteten var instabil från allra första början – dess förste dekan Grigorij Solomonovitj Zajdel arresterades i januari 1935, anklagad för samröre med Grigorij Zinovjev, och tillsammans med honom arresterades 12 lärare. Andre dekanen Sergej Mitrofonovitj Dubrovskij arresterades år 1936, och samma år greps ytterligare 10 lärare. Allt som allt byttes 7 dekaner ut fram till år 1940.[46]

För Lev Gumiljovs del började det med att studenterna Nikolaj Petrovitj Jerechovitj och Teodor Adamovitj Sjumovskij arresterades 10 februari 1938. Gumiljov var nära bekant med den förstnämnde, men kände inte alls den andre.[47] Enligt förundersökningsledaren ingick de alla tre i ungdomsfalangen av ”framstegspartiet”, som ville förvandla Sovjetunionen till en borgerlig parlamentarisk republik. Gumiljov åtalades enligt SFSRs (Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken) strafflag, paragraf 58-10 (kontrarevolutionär propaganda och agitation) och paragraf 58-11 (organiserad kontrarevolutionär verksamhet).

Den förste undersökningsledaren, Filimonov, lyckades inte få Lev Gumiljov att erkänna, så 2 april 1938 överlämnades han till furir Ajrat Karpovitj Barchudarjan, säkerhetstjänsteman vid Leningrads NKVD[48] Barchudarjan torterade Gumiljov tills han den 21 juni skrev under förhörsprotokollet med bekännelsen ”att han lett en antisovjetisk ungdomsorganisation och agiterat kontrarevolutionärt” (att han läst Osip Mandelstams dikt om ”bergsbon i Kreml”), och deltagit i förberedelserna för attentatet mot kamrat Andrej Zjdanov.[49]

I slutet av augusti flyttades de tre studenterna till fängelset Kresty, där de hamnade i samma cell. Under krigsrätten 27 september förnekade alla tre sina tidigare bekännelser, med hänvisning till att de tillkommit under tortyr. Men det gjorde inget som helst intryck på rätten, för efter en kort formell överläggning dömdes Lev Gumiljov till 10 års frihetsberövande i arbetsläger samt berövande av sina medborgerliga rättigheter under 4 år räknat från 10 mars 1938. Jerechovitj och Sjumovskij fick 8 respektive 3 års frihetsberövande och berövande av sina medborgerliga rättigheter.[50] Alla tre överklagade, och 17 november 1938 blev domen helt upphävd för ytterligare utredning.[51]

Under tiden skickades Gumiljov och Sjumovskij den 2 december oväntat iväg till fånglägret vid floden Vodla i nordvästra Ryssland (Jerechovitj låg vid den tiden inlagd på fängelsesjukhuset). Där fick de arbeta vid ett sågverk i tre veckor. Medan Sjumovskij som drabbats av frossan fick arbeta i en verkstad när var frisk igen skickades Gumiljov ut på skogsavverkning, där han blev fullständigt utmattad. Hans liv räddades av matpaket från modern Anna Achmatova.[52]

24 januari 1939 sändes han och Sjumovskij tillbaka till Leningrad, till fots, på lastbil osv, för en ny förundersökning, och kom fram till Kresty i mitten av februari samma år. Därifrån skickade Gumiljov ett brev den 15 mars till NKVD:s åklagare där han skrev att han hade varit inspärrad i över ett år utan att få veta varför. Han mor Anna Achmatova skrev den 6 april ett nytt brev till Stalin och bönföll att hennes son skulle frisläppas, men det nådde aldrig adressaten. 26 juli dömdes Gumiljov, Jerechovitj och Sjumovskij till 5 års lägervistelse vid ett särskilt sammanträde hos NKVD. Lev Gumiljov skulle skickas iväg till Gulaglägret i Norilsk.[53]

Gulaglägret i Norilsk[redigera | redigera wikitext]

Tundran runtomkring Norilsk. Foto från 2006.

Den 10 augusti fick Gumiljov tillstånd att träffa sin mor under fångtransporten, och hon kom dit den 14 augusti tillsammans med Lidia Tjukovskaja och överlämnade varma kläder till honom. I slutet av augusti färdades fångtransporten med Gumiljov till Krasnojarsk, och sedan längs floden Jenisej till Dudinkas hamn, där järnvägen ledde till den nybyggda staden Norilsk 102 km österut . I Norilsk grasserade en dysenteriepidemi, som inte ens avtog inför den annalkande vintern. Under sommaren 1940 insjuknade även Gumiljov i dysenteri och låg medvetslös i tre dagar, men överlevde.[54]

För övrigt var livsbetingelserna i lägret drägliga: enligt Gumiljov uppgick brödransonen till 1,2 kg för dem som uppfyllde produktionsnormen, 600 gram för dem som inte uppfyllde produktionsnormen, och 300 gram för undermåligt arbete.[55]

Gumiljov avtjänade sitt straff under jämförelsevis hyggliga förhållanden. En kort tid utförde han okvalificerat grovarbete, men flyttades snart till geologernas barack för att arbeta som geotekniker, bland intellektuella fångar som kände till både Nikolaj Gumiljov och Anna Achmatova. Under lägertidens sista månader överfördes han till kemilaboratoriet för att hålla ordning på alla geologiska prover. Han svalt inte utan kunde ägna sin fritid åt att skriva poesi och prosa.[56]

Frigivningen[redigera | redigera wikitext]

10 mars 1943 tog Lev Gumiljovs femåriga frihetsstraff slut, men till en början förändrades inte hans liv. Sedan Stora fosterländska kriget började 22 juni 1941 hade de frigivna fångarna inte tillåtits lämna arbetslägren. Direkt efter sin frigivning undertecknade Gumiljov en förbindelse att arbeta på Norilsks kombinat till krigsslutet. Han fick då tillsammans med sin kamrat Kozyrev ansluta sig till en geofysisk expedition som letade järnmalm och olja runt Chantajskijsjön. Därefter deltog Gumiljov och Kozyrev i flera expeditioner av varierande svårighetsgrad och resultat. Sommaren 1944 belönades Gumiljov med en veckas semester i den närmaste tätorten Turuchansk, dit kvinnliga gulagfångar var förvisade.[57]

Inkallelser, Leningrad[redigera | redigera wikitext]

Militärtjänstgöringen (1944–1945)[redigera | redigera wikitext]

13 oktober 1944 fick Lev Gumiljov efter flera försök att anmäla sig som frivillig sin länge efterlängtade inkallelseorder att ansluta sig till Röda armén. Han såg det även som sin enda chans att komma bort från Norilsk och efter krigsslutet få möjlighet att återuppta sina universitetsstudier och fortsätta sitt vetenskapliga arbete. Dessutom kom han från en familj av militärer, och hans far, Nikolaj Gumiljov, hade deltagit som frivillig under första världskriget och fått 3 utmärkelser, varav två Georgskors.[58]

Gumiljov skickades via Krasnojarsk, genomgick militär träning, och därpå sändes han via Moskva till fronten i Brest och hann tränas till luftvärnssoldat strax innan Wisła-Oder-offensiven, den omfattande militära offensiven som Röda armén genomförde på östfronten, började den 12 januari 1945.[59]

I början av mars tackades menige Gumiljov för ”sina utmärkta insatser under genombrytningen av tyskarnas starkt befästa försvar av staden Stargrad, och erövringen av tyskarnas viktiga kommunikationsknutar och starka försvarspunkter i Pommern.” Gumiljov deltog även vid intagningen av Stettin den 20 mars 1945.[60] I Slaget om Berlin, som var den sista stora striden på östfronten, tjänstgjorde Gumiljov i 3:e armén, som marscherade söderifrån för att hjälpa till att inringa Berlin. Lev Gumiljov belönades med två medaljer – ”För intagandet av Berlin” och ”För segern över Tyskland”, samt diplom för Stargrad och Berlin. Men inga fotografier och vittnesmål från Gumiljovs stridskamrater finns kvar från den tiden.[61]

Efter demobiliseringen återvände Lev Gumiljov till Leningrad sent på kvällen den 14 november 1945. Han möttes av sin glädjestrålande mor, Anna Achmatova. De talades vid hela natten, och hon läste sin nyskrivna dikt Poem utan hjälte för honom.[62]

Leningrad (1945–1949)[redigera | redigera wikitext]

Högre utbildning[redigera | redigera wikitext]

Lev Gumiljov bosatte sig åter i huset vid Fontanka, men för första gången i livet i ett eget rum – under belägringen av Leningrad hade familjen Smirnov, som bodde med Punin och Achmatova, dött. Vid den tiden hade Anna Achmatovas dikter åter börjat tryckas, hon återfick sin personliga pension och tillgång till specialbutiker.[63]

Gumiljov lyckades få anställning som brandman vid Ryska vetenskapsakademiens institut för orientalistik, vilket utan att vara betungande gav honom både en fast inkomst och tillgång till institutets bibliotek. Dekanen vid universitetets historiska fakultet, Vladimir Vasiljevitj Mavrodin, erbjöd honom att börja på fjärde kursen, men han föredrog att tentera som privatist. På fyra månader, från december 1945 till mars 1946, klarade han 10 tentor i två kurser.[64] <

Till slut kunde Lev Gumiljov vid 33 års ålder framgångsrikt försvara sitt examensarbete, som han hade samlat underlag till redan år 1937, då han studerade för Kjoner på antropologi- och etnografimuseet. Han undersökte krigarstatyetter av terrakotta från Centralasien och jämförde dem med uppgifter i kinesiska texter översatta av Kjoner. Därefter stod det Gumiljov fritt att som doktorand välja Ryska vetenskapsakademiens institut för orientalistik, där Sergej Andrejevitj Kozin blev hans handledare. Mot slutet av 1947 tog Gumijov framgångsrikt sin kandidatexamen och började skriva på sin avhandling, som fick positiv kritik av hans vänner och kollegor – professor Michail Illarionovitj Artamonov och korresponderande ledamoten Aleksander Jorjevitj Jakubovskij. Under somrarna 1946 och 1947 arbetade Gumiljov under Artamonovas ledning på arkeologiska expeditioner i Vinnytsia oblast. Allt verkade gå väl för Gumiljov, men i november 1947 relegerades han "för bristande filologiska förberedelser inför den valda specialiceringen."[65]

Lev Gumiljov menade att den egentliga orsaken var Kommunistpartiets centralkommittés organisationsbyrås resolution den 14 augusti 1946 om tidskrifterna "Zvesda" (Stjärnan) och "Leningrad", där skarp kritik riktades mot Anna Achmatovas verk, och hon sedan även blev utesluten ur Sovjetunionens författarförbund och därmed förlorade rätten till bland annat ransoneringskuponger. Sergej Lavrov anklagar istället vissa av orientalisterna, och inte endast för Gumiljovs relegering utan även för att ha bidragit till hans kommande arrestering genom att skriva angivelser om hans bristande förståelse för den marxist-leninistiska metodologin med mera.

Sergej Beljakov menar däremot att den officiella motiveringen till relegeringen var med sanningen överensstämmande, eftersom Gumiljov inte kunde tyska och engelska särskilt bra, han kunde tala tadzjikiska och kunde tyda Orchonskrift, och där slutade hans lingvistiska kunskaper. Enligt dåtidens ryska förrevolutionära skola av orientalister, som alla var polyglotter, var orientalistik i första hand filologi och först därefter historia. Det gällde att lära sig språk för att kunna läsa de uråldriga manuskripten för att senare uttolka fakta från dem. Och då krävdes det att man kunde minst 14 språk.[66]

Försvar av licentiatavhandlingen[redigera | redigera wikitext]

I januari 1948 fick Gumiljov arbete på Balinskijs psykiatriska sjukhusbibliotek, men blev ändå tvungen att en tid leva på moderns pengar. Olyckan förde dem samman, och Gumiljov skötte om sin sjuka mor och hushållet, som en god son. Han hade bestämt sig för att försöka få försvara sin licentiatavhandling vid Leningrads universitet istället. Efter ett möte med universitets rektor fick han tillåtelse att försvara den inför universitetsrådet, och lämnade in avhandlingen 15 maj 1948 innan åkte iväg till Altaj för sommarens arkeologiska expedition. Han återvände till Leningrad i slutet av september eller början av oktober, och fick vänta till 28 december samma år på att få försvara sin avhandling, som handlade om ”Första turkiska khnatets politiska historia”.[67]

Opponenten Aleksandr Natanovitj Bernsjtam hade 16 invändningar mot avhandlingen. Lev Gumiljov fick visa upp all sin begåvning i polemik och vältalighet, vilket resulterade i att 15 av 16 rådsmedlemmar röstade för att hans avhandling skulle godkännas.[68]

Under samma period försökte Gumiljov ordna upp sitt privatliv, som till och med hans mor Anna Achmatova tyckte var ytterst tilltrasslat. I ett brev till Vasilij Nikiforovitj Abrosov den 18 januari 1955, skrev Gumiljov att han hade haft 32 kvinnor fram till han arresterades i november 1949. Efter kriget återvände Gumiljov aldrig till Emma Gersjtein i Moskva, utan hans första kärlek efter fronten blev poeten Ludmila Glebova. Han återupptog även bekantskapen med Nina Sokolova, som han hade umgåtts med 1936 och som arbetade på Eremitaget, men de skildes åt 1947. Den viktigaste orsaken var Gumiljovs våldsamma förälskelse i Natalja Vasilevna Barbanets, med vilken hans relation varade i omkring 10 år, med avbrott för arresten.[69]

I januari 1949 fick Gumiljov en forskartjänst vid Sovjetunionens etnografiska museum, och i en av dess samlingsvolymer ingick hans första vetenskapliga artikel – ”Krigsstatyetterna från Tujok-Mazar”. Hans första arbetsuppgift blev att bearbeta en samling, som anlänt redan 1941 från ett igenstängt buddistiskt kloster i Aginer Dazan. Under sommaren deltog han i utgrävningarna av fästningen Sarkel. Kort efter återkomsten till Leningrad, blev han arresterad för fjärde gången, 6 november 1949, när han åt middag hemma, och blev omedelbart skickad med en fångtransport till Lefortfängelset i Moskva.[70]

Andra frihetsstraffet (1949–1956)[redigera | redigera wikitext]

Lägervistelserna[redigera | redigera wikitext]

Efter frigivningen berättade Gumiljov för Lev Ardov att han hade fängslats för sin pappas skull före kriget, och för sin mammas skull efter kriget. Mellan 1949 och 1950 var det tre olika förundersökningsledare som i tur och ordning ägnade sig åt fallet Gumiljov: major Burdin, överstelöjtnant Stepanov och kapten Merkulov. Endast den tredje förundersökningsledaren försökte samla material om Anna Achmatova, och det materialet användes bara 31 mars 1950.[71] Enligt Beljakov var Gumiljov, som son till en monarkistisk poet, arkebuserad för deltagande i en kontrarevolutionär sammansvärjning, på förhand dömd till förnyat straff. Förundersökningen var långvarig, men inte lika brutal som 1938. Anklagelserna mot Lev Gumiljov hämtades ur förundersökningen från 1935, och 13 september 1950 dömdes Gumiljov till 10 års läger för "att tillhöra en antisovjetisk grupp med terroristiska avsikter och antisovjetisk agitation." Gumiljov berättade senare att åklagaren hade förklarat domens innebörd med att "Ni är farlig eftersom ni är läs- och skrivkunnig." 11 oktober 1950 skickades Gumiljov i fångkonvoj till Tjeljabinsks transitfängelse, och därpå vidare till Karaganda i Kazakstan.[72]

Första året i lägret tog hårt på Lev Gumiljov. Enligt Lev Aleksandrovitj Vozneseskij, som var fängslad där samtidigt, blev Gumiljov gråhårig och åldrades märkbart, vilket bekräftas av fotografier från den tiden. Han som aldrig tidigare hade beklagat sig skrev i sina brev till Anna Achmatova och Emma Gersjtein att han hade föga hopp om att överleva lägerstraffet. En tid arbetade han som pannskötare, men förflyttades vintern 1951 till betydligt tyngre grävarbete. [73]

1 oktober 1952, på sin fyrtioårsdag, hamnade Lev Gumiljov på sjukhus för första gången för hjärt- och kärlbesvär, förorsakade av tortyren under förundersökningarna. I november blev han invalidförklarad av läkarna. 1954 tillstötte sår på tolvfingertarmen, vilket åsamkade honom så stora smärtor att han samma år upprättade sitt testamente. Lyckligtvis fanns det skickliga specialister bland de fångar som arbetade på lägersjukhuset, men Gumiljov fick inte tid att kurera sig på grund av arbetsplikten.[74]

Lev Gumiljov var i Gulaglägren Luglag (Lugovlägret, på svenska Ängslägret) och Pestjanlag (Pestjanlägret, på svenska Sandlägret) i Kazakstan. Villkoren i dessa specialläger var rigorösare än i de vanliga lägren, å andra sidan fanns där till en början nästan inga kriminella fångar, något de vanliga fångarna uppskattade.[74]

Hösten 1951 förflyttades Gumiljov långt åt nordöst, till Kemerovo oblast, till nuvarande Mezjduretjensk, till det nyöppnade Kamysjlag (Kamysjovlägret, på svenska Vasslägret) där han fick stanna i nästan två år. Gumiljov placerades huvudsakligen i olika byggnadsarbeten, och fick mer mat än i Karagandalägret, och bad därför sin mor att endast skicka ister, smör, senap, peppar, dadlar, korv, te och tobak.[75]

Sommaren 1953 flyttades Kamysjovlägret långt västerut, till Omsk och ett oljeraffinaderibygge. Tidvis slapp den invalidförklarade Gumiljov utföra tyngre arbeten, och fick istället sköta om lägerbiblioteket. Efter Stalins död (5 mars 1953) och Berijas arrestering (26 juni 1953) började villkoren i lägren att förändras. Från 1954 fick fångarna även brevväxla med sina vänner och inte enbart med sina närmaste släktingar. Lev Gumiljov började då brevväxla med Emma Gersjtein, Vasilij Abrosov, Tatjana Krjokova, Tatjana Kazanskaja, Nikolaj Kozyrev med flera.[76]

Lev Gumiljovs forskning i lägret[redigera | redigera wikitext]

Arbetet i lägerbiblioteket var gynnsamt för Gumiljovs intellektuella utveckling, och sjukdomarna som tidvis befriade honom från fysiskt ansträngande arbete gav honom möjlighet att begrunda sina vetenskapliga idéer. Lägret prenumererade inte enbart på de största tidningarna som Pravda och Izvestija, utan även på litteraturtidskrifter som Ogonjok och Novyj Mir, och till och med på vetenskapliga tidskrifter. Achmatova och Gersjtein skickade bokhandelskataloger till honom, så han själv kunde beställa de böcker han behövde i lägret. Gumiljov hade vid den tiden slutat skriva poesi och förlorat intresset för litteratur och seriös konst. Istället ville han studera historia på sin fritid.[77]

Gumiljov fick tack vare sitt intresse för Centralasiens historia nya bekanta i lägret och blev vän med den blivande orientalisten Michail Fjodorovitj Chvan, den blivande ekonomen och politiske kommentatorn Lev Aleksandrovitj Voznesenskij.[78] 1954 skriver Gumiljov i sina brev från lägret om en kinesisk intellektuell, Chen Zhu, som hjälpt honom att tolka dunkla passager i de ryska översättningarna från kinesiska, och han förklarade också innebörden i de hieroglyfer Gumiljov stött på i Nikita Bitjurins arbeten. Gumiljov fördjupade sig även i det persiska språket, och bad Achmatova att skicka honom en persisk läsebok.[79]

Gumiljovs främste lärare i lägret var Alifbek Chijsjalov, en pamirisk forskare utbildad vid Tadzjikistans pedagogiska institut. Han återberättade innehållet i gamla handskrifter för Gumiljov, som sedan skrev två artiklar i Vestnik drevnej istorii (ryska: Вестник древней истории, 'Forna tiders härold'), en av de mest betydande vetenskapliga tidskrifterna.[80]

Frigivning, rehabilitering[redigera | redigera wikitext]

Redan 1950 hade Anna Achmatova skrivit ett brev till Stalin, men det nådde förmodligen aldrig adressaten. Samma år skrev hon och Lidia Tjukovskaja ett brev till Kliment Vorosjilov, som skickade det vidare till åklagarmyndigheten, som avslog deras ansökan 14 juni 1954. Efter Stalins död 1953 försökte Emma Gersjtein på olika vis få Lev Gumiljov frigiven, och tack vare henne vände sig Vasilij Struve, Michail Artamonov och Aleksej Okladnikov till åklagarmyndigheten. Vetenskapsakademiledamoten och orientalisten Nikolaj Konrad, som själv hade suttit fängslad i Gulaglägren började intressera sig för Lev Gumiljovs öde i juli 1955. Han ville att Gumiljov skulle delta i arbetet med tiobandsverket Världshistorien. I oktober fick Emma Gersjtein ett paket från lägret med utlästa böcker, där det doldes 30 skrivhäften med Centralasiens historia, renskrivna av någon medfånge. Gersjtein skrev av dem på maskin och skickade dem till Konrad. Men Gumiljovs texter ingick aldrig i Världshistorien, vilket enligt Beljakov berodde på en grundläggande oenighet mellan Konrad och Gumiljov.[81]

Efter den tjugonde partikongressen 14–26 februari 1956 i Moskva började en kommission arbeta i Gulaglägren för att ompröva de politiska fångarnas fall. I slutet av april kom kommissionen till Omsk, där Gumiljov avtjänade sitt straff. 11 maj 1956 blev Lev Gumiljov förklarad oskyldig på alla åtalspunkter och frigiven.[82] Då hade han sammanlagt tillbringat 14 år i fängelser och läger.

2 juni 1956 upphävde högsta domstolen krigskollegiets dom mot Gumiljev, och 30 juli blev fallet nedlagt "i brist på bevis".[83] 1938 års dom blev Lev Gumiljov rehabiliterad från först år 1975.[84]

Relationen till modern Anna Achmatova[redigera | redigera wikitext]

Brytningen[redigera | redigera wikitext]

15 maj 1956 anlände Gumiljov till Moskva, och stötte helt oväntat på sin mor hemma hos familjen Ardov, där han räknade med att övernatta på hemvägen till Leningrad. Enligt Emma Gersjtein blev mötet inte som det borde, eftersom Lev Gumiljov hade blivit avigt inställd till sin mor under lägervistelsen, och Emma trodde att de aldrig någonsin skulle kunna bo tillsammans igen.[85] Många år senare beskrev Gumiljov mötet med modern i sin självbiografi: "Jag träffade på en kvinna som var gammal och nästan obekant. Hon var mycket kall, utan medkänsla och medlidande".[86] Gumiljov reste ensam från Moskva till Leningrad utan att veta var han skulle bo och var han skulle arbeta.[85] När Achmatova en månad senare återkom till Leningrad fick hon veta att Gumiljov hade skrivit sig hos sin tidigare kollega vid Etnografiska museet, Tatjana Aleksandrovna Krjokova ( Achmatova inte var särskilt förtjust i), så hon lät folkbokföra Gumiljov hos sig på Krasnaja Konnitsyjgatan, där hon sedan 1952 bodde med Irina Puninas familj. Gumiljov och Irina Punina var osams sedan flera årtionden, men trots att han ställt sig i bostadskön direkt efter frigivningen fick han ett eget rum först under våren 1957 .[87]

Vid den tiden hade Anna Achmatova och Lev Gumiljov funnit en yrkesmässig relation. Han hjälpte sin mor med poesiöversättningar och kunde försörja sig på det. I juni 1957 skrev han till V. Abrosov att han hoppades förtjäna 20 000 rubel på att översätta den persiska poeten Muhammad-Taqi Bahar, och två år senare skrev han till sin styvbror Orest Nikolajevith Vysotskij om hur lönsamt det var att översätta; han fick 5 rubel per rad, så om han inte låg på latsidan kunde han tjäna 100 rubel per kväll. Trots det ägnade Gumiljov sin mesta tid åt vetenskapen och slutade nästan helt översätta i början av 1960-talet. Hans sista översättningssamarbeten med modern var av den ukrainska poeten Ivan Franko och en tvåbandsutgåva av det serbiska eposet om furst Lazar Hrebeljanović, bröderna Jogbogdan och andra hjältar (båda böckerna gavs ut 1960).[88]

30 september 1961 inträffade deras definitiva ordväxling, varefter Achmatova och Gumiljov aldrig mer träffades. Enligt Lev Gumiljov:

... Före min disputation, dagen innan min födelsedag 1961, uttryckte hon sin bestämda ovilja mot att jag skulle bli doktor i historia, och jagade mig på porten. Det var ett mycket hårt slag, som gjorde mig sjuk och som jag med svårighet hämtade mig från.
— Lev Gumiljov

[89]

I början av oktober fick Anna Achmatova en andra infarkt[90], men Gumiljov trodde hon simulerade och vägrade besöka henne på sjukhuset. Gumiljov talade ogärna om detta med utomstående; på det hela taget utgår alla versioner om relationen mellan mor och son från de ursprungliga källorna - Anna Achmatovas uttalanden och Lev Gumiljovs intervjuer och memoarer .[91]

Rekviem[redigera | redigera wikitext]

I sjutton månader har jag
ropat och kallat dig hem.
Jag kysste bödelns fötter
för din skull, min ängslan, min son.
Allt är kaos. Jag kan inte mer
skilja på vilddjur och människa
eller ana vad straffet skall bli.
Allt som finns är dammiga blommor,
klingande rökelsekar
och fotspår mot ingenstans.
Och rakt in i mina ögon
stirrar som ett nära dödshot
en oerhörd stjärna.

Lätt är veckornas flykt.
Ofattbart är det som skett,
hur Leningrads vita nätter
såg in i din cell, min son,
och åter betraktar dig nu
med höklikt brinnande blick
och talar med dig om död
och det höga kors som du bär.

Anna Achmatova 1939, Fragment ur Rekviem. Översättning: Hans Björkegren

År 1957 återupptog Achmatova arbetet med dikten Rekviem, som hon hade påbörjat under 1930-talet då Gumiljov arresterades för andra gången.[92] Dikten skildrar erfarenheten modern till en politisk fånge har:

Mannen i graven, sonen i fängelse
be för mig, be.
— Anna Achmatova. Översättning: Barbara Lönnqvist

"Under Jezjov-regimens värsta år stod jag sjutton månader i fängelseköer i Leningrad", skrev hon i förordet till dikten. Under 1960-talet kom dikten ut som samizdat, och lästes av Gumiljov, som inte tyckte om den.[92] Han kände sig förorättad av moderns bristande uppmärksamhet, att hon inte hade ansträngt sig tillräckligt mycket för att få honom frigiven – och allt detta förringade i hans ögon diktens betydelse. Joseph Brodsky påstod enligt Solomon Volkov att Gumiljov hade sagt ungefär så här till sin mor: "Det skulle till och med ha varit bättre för dig om jag hade dött i lägret." Den exakta innebörden i hans ord var att det skulle ha varit bättre för poeten, men inte för modern. Lev Gumiljov motsatte sig både moderns och poetens agerande. Han kallade Rekviem för ett monument över självbeundran: "Rekviem skrivs till minne av dem som har dött, men jag lever ju."[92]

Men Anna Achmatova hade i själva verket gjort allt hon kunnat göra för att få sonen frigiven. Förutom breven till Stalin och Vorosjilov skrev hon i tidningen Ogonjok år 1950 dikter tillägnade "alla tiders och folks ledare." Men Lev Gumiljov vägrade enligt Irina Punina till och med att komma på sin mors begravning: "Jag kommer inte. Hon skrev ”Rekviem”, hon begravde mig..."[92] I sin Avtonekrolog skrev Lev Gumiljov: "Rekviem betyder själamässa på ryska. En själamässa över en levande människa anses enligt våra urgamla sedvänjor som syndfull... varför ha en själamässa över en person man kan ringa till".[93] Inte desto mindre anser forskarna att i den mångåriga dispyten mellan mor och son, där båda var lite skuldmedvetna inför varandra, utgjorde dikten "Rekviem" en gräns, som gjorde både mor och son klokare.[92]

Återkomsten till vetenskapen (1956–1966)[redigera | redigera wikitext]

Eremitaget[redigera | redigera wikitext]

Gumiljovs första försök att få anställning på Eremitaget misslyckades, det fanns inga lediga tjänster. Han var beredd att arbeta som gårdskarl på Etnografiska museet, men i oktober 1956 ordnade Eremitagets dåvarande direktör, Michail Illarionovitj Artamonov, så Gumiljov fick vikariera för de medarbetare som gick på föräldraledighet. Lönen var tusen rubel, vilket var mycket modest för en examinerad akademiker, men han blev placerad i Eremitagets bibliotek och kunde därigenom fortsätta att ägna sig åt sitt vetenskapliga arbete både på sin arbetstid och sin fritid under de närmaste tre åren.[94]

I slutet av 1956 började Gumiljov brevväxla med Pjotr Nikolajevitj Savitskij, en av eurasianismens grundare.[95] Genom honom påbörjade Gumiljov även en brevväxling med den ryskamerikanske historikern Georgij Vladimirovitj Vernadskij, först via Prag och Savitskij, eftersom det var riskabelt att ha direktkontakt med USA, men efter Savitskijs död 1968 brevväxlade de direkt med varandra.[96]

Gumiljov fick nästan ingenting publicerat under sina första tre år efter frigivningen från lägret.[96] Han var otålig att återkomma till vetenskapen, och höll sitt första föredrag i Etnografiska museet redan 5 juni 1956, nästan direkt efter återkomsten till Leningrad. Men Lev Gumiljov blev ytterst misstänksam mot de vetenskapliga institutionernas och förlagens medarbetare, som han uppfattade hindrade honom från att bli publicerad.[97] 1959 fick Gumiljov 6 artiklar publicerade, och alla i ledande tidskrifter som Sovjetskaja archeologija, Sovjetskaja etnografija och Vestnik drevnej istorii. Därefter publicerade Lev Gumiljov i genomsnitt 5 - 7 artiklar om året, och 1966 slog han rekord med 11 artiklar, förutom boken Otkrytije Chazarii (ryska: Открытие Хазарии, 'Khazarernas upptäckt').[98]

Xiongnu[redigera | redigera wikitext]

I juni 1957 blev Lev Gumiljov ombedd att ge ut en monografi hos Institutet för orientaliska studier. I december samma år lämnade han in sitt manuskript till Xiongnu, en bearbetning av Istorija Sredinnoj Azii v drevnosti (ryska: Истории Срединной Азии в древности, 'Centralasiens forntida historia'). Förlagsredaktionsgenomgången gick långsamt och först i februari 1959 fick Gumiljov tillbaka manuset för finputsning och slutjustering. Han blev mycket missnöjd, men tog sig an slutgenomgången, och i april 1960 kom hans första bok ut – Chunnu: Sredinnaja Azija v drevnije vremena (ryska: Хунну: Срединная Азия в древние времена, 'Xiongnu: Centralasien i forntiden').[98]

Enligt Valerij Demin innehöll Gumiljovs första monografi de tre grundläggande idéer som hela hans fortsatta vetenskapliga arbete utgick från[99]:

  1. De antieuropacentristiska åsikter och den världsåskådning, som han konsekvent förespråkade i alla sina verk.
  2. Förklaring av historiska och sociala företeelser utifrån deras naturliga betingelser, där landskapet har störst betydelse, särskilt för Xiongnu, med en kombination av de två landskapstyperna skogklädda bergssluttningar och stäpp.
  3. Försök att besvara frågan om orsakerna till Xiongnus stora sociala och krigiska aktivitet. Just i den kontexten inför Gumiljov begreppen "passionarnost" (ryska: пассионарность, 'passion') och "passionarnyj toltjok" (ryska: пассионарный толчок, 'passionerad motivation')

Monografin uppmärksammades genast av specialisterna - sinologer och andra orientalister. Den första recensionen gjordes av kinakännaren Kim Vasiljevitj Vasiljev i tidskriften "Vestnik drevnej istorii" (ryska: Вестник древней истории, 'Forntidshistorisk härold'). Recensionen var mycket negativ och betonade att då xiongnus och hunnernas historia endast var känd genom kinesiska källor måste de som forskade om dem kunna kinesiska och helst även japanska, eftersom det fanns många japanska forskare i ämnet. Men Lev Gumiljov behärskade inte dessa språk och kunde därför inte tillgodogöra sig de senaste forskningsrönen, eftersom hans huvudsakliga källor härstammade från översättningar gjorda under 1800-talet av Nikita Bitjurin, mer känd under sitt munknamn Iakinf Bitjurin, vars översättningar redan var föråldrade. Vasiljev gav många exempel på felaktigheter i Gumiljovs bok, och nästan alla relaterade till författarens bristande filologiska utbildning.[100] Recensentens sammanfattning var sträng: Xiongnu är en systematiserad återberättelse av Bitjurins och Pozdnejevs översättningar och Sjavanns monografi; Gumiljovs bok bidrar i princip inte med något nytt till den samtida historiografin om Centralasiens forntid.[101]

26 september 1961 samlades historiker, språkvetare och orientalister i Eremitagets bibliotek för att diskutera Gumiljovs bok och Vasiljevs recension. Allt som allt deltog 52 personer i diskussionen som varade i fyra timmar.[102] I sitt framträdande delade Lev Gumiljov in Vasiljevs anmärkningar i två grupper: "förnuftiga rättelser" (ett fåtal) och "orättvisa anklagelser" (24 stycken). Diskussionen var mycket livlig och deltagarna kunde endast enas om att de gillade Gumiljovs utmärkta språk och sätt att skriva.[103] Enligt Lavrov slutade diskussionen oavgjort, men enligt Gumiljov var det han som avgick med segern.[104]

1962 kom en vändpunkt i diskussionen om Xiongnu, då två ytterst positiva recensioner publicerades i tidskriften Narody Azii i Afriki (ryska: Народы Азии и Африки, 'Asien och Afrikas folk'), skrivna av sinologerna Michail Vasiljevitj Vorobjov och Lazar Isajevitj Duman.[105]

Disputation, Forntidens turkar[redigera | redigera wikitext]

Uigurisk bild av manikeiska präster.

Lev Gumiljovs doktorsavhandling Forntidens turkar. Centralasiens historia på gränsen mellan forntiden och medeltiden (500 - 700-talet) diskuterades i Eremitaget 9 maj 1961 och fick välvillig kritik och disputationen fastställdes till hösten samma år. Hans opponent blev Michail Illarionovitj Artamonov, hans gamla vän och välgörare, och disputationen gick galant.[106]

År 1967 kom avhandlingen ut i bearbetad form under namnet Forntidens turkar, och Gumiljov skrev stolt i sin Avtonekrolog att den hade spelat en avgörande roll i protesterna mot Kinas territoriella anspråk, och att Kina hade bannlyst honom och avstått från sina anspråk på Mongoliet, Centralasien och Sibirien.[107][c]

Turkarnas historia sätts i boken in i sitt sammanhang i hela den den eurasiska regionen – från Bysans till Korea, från Bajkal och Angara till Tibet och Sichuan. Som vanligt använde sig Gumiljov av en historisk rekonstruktion, exempelvis om seder och bruk vid uigurernas hov i slutet av 1700-talet till början av 1800-talet; degenerationen av uigurernas aristokrati och den förödande familjeupplösningen till följd av antagandet av manikeismen – en religion som förkastar det goda i denna världen, förespråkar asketism och att avstå från familjeliv.[109] Samtidigt skriver Beljakov att i denna bok hade forskaren fått övertaget över turkofilen, och att ingen annan bok var mer förödande för den eurasiska idén.[110]

Arkeologi, khazarerna[redigera | redigera wikitext]

Sedan mitten av 1930-talet hade Lev Gumiljov varit intresserad av khazarerna och att lokalisera deras rike. På den tiden umgicks han med Michail Artamonov och deltog i 1936 års utgrävningarna av den khazariska staden Sarkel vid floden Manytj. Han hade inte hunnit bli antagen till universitetet igen och fakultetsnämnden hade inte betalt hans resa, utan han blev anställd på plats.[111] Teodor Sjumovskij skriver i sina memoarer att Lev Gumiljov under förundersökningen 1938 i fängelsecellen föreläste om just khazarerna och inte om turkarna eller mongolerna. Gumiljov fortsatte att arbeta med utgrävningar under ledning av Artamonov fram till arresteringen 1949.[112]

Gumiljov återvände till khazarproblematiken 1959 då han deltog i en expedition till Volga, och därefter publicerade resultaten från sin khazarforskning i de viktigaste vetenskapliga tidskrifterna. Då utarbetade han sin medryckande och lättlästa litterära stil för alla kommande böcker. 1965 beställde förlaget Nauka (ryska: Наука, 'Vetenskap') en populärvetenskaplig bok om expeditionen av Gumiljov. Den kom ut till sommaren året därpå med titeln Otkrytije Chazarii (ryska: Открытие Хазарии, 'Upptäckten av khazarerna').[113]

Först 1962 publicerades Michail Artamonovs grundläggande monografi Istorija chazar (ryska: История хазар, 'Khazarernas historia'), som skulle ha kommit ut långt tidigare om det inte hade varit för "kampen mot kosmopolitismen"[d], som genom en artikel i Pravda 1951 även kom att omfatta khazarernas roll i den ryska historien. På så vis blev "khazarfrågan" oväntat politisk för första gången sedan 900-talet. Under tiden hann den engelske orientalisten Douglas Morton Dunlop publicera sitt grundläggande arbete The History of the Jewish Khazars år 1954[e], vilket gjorde att Artamonov blev tvungen att omarbeta sin bok med hjälp av Lev Gumiljov. [114]

1962 publicerades även Vasilij Abrosovs artikel Geterochronnost periodov povysjennogo uvlazjenija gumidnoj i aridnoj zon (ryska: Гетерохронность периодов повышенного увлажнения гумидной и аридной зон, Heterokronin vid perioder av förhöjd fuktighet i våta och torra zoner). Abrosov utvecklade den kände geografen Arsenij Vladimirovitj Sjnitnikovs idéer och blottlade lagbundenheten hos Kaspiska havets, Aralsjöns och Balchasjsjöns nivåförändringar: Arals och Balchajs torka sammanföll inte sällan med Kaspiska havets nivåhöjning. Variationer av solaktiviteten påverkade även de centralasiatiska sjöarnas nivåhöjning och nivåsänkning. Abrosov hade ägnat sig åt dessa frågor redan på 1950-talet och delat med sig till Gumiljov i deras brevväxling under lägertiden. När Lev Gumiljov blev frigiven använde han sig av Abrosovs teorier i sina studier av de eurasiska nomadernas historiska cykel.[115]

Den arkeologiska expeditionen 1959 till Astrachan, som leddes av Gumiljov, bestod endast av tre personer, inklusive ungraren I. Erdei. Expeditionen hade organiserats utifrån Gumiljovs anhållan om att få undersöka var den khazariska huvudstaden Itil låg, vilket var nödvändigt för att bekräfta Artamonovs slutsatser. Resultatet av den arkeologiska utgrävning var nedslående: det fanns inga bevis för förekomsten av fästningsvallar, gravfält, keramik, endast under ett sedimentlager på floden Achtubas strand fann de en enda skärva från khazartiden.[116] Utifrån dessa knappa uppgifter drog Gumiljov genast slutsatsen att staden Itil före 900-talet hade varit belägen på Achtubas strand, nära Martysjkinskogen, men hade sedan blivit bortspolad av Kaspiska havets nivåhöjning. Gumiljov förklarade att landskapet de såg påminde om arabiska resenärers beskrivningar. Den bestämda uppfattningen framförde han först i ett brev till Abrosov 8 oktober 1959, då han återvänt till Leningrad. 17 oktober samma år redogjorde Gumiljov för sin hypotes om de eurasiska stäppernas periodiska väta för Artamonov, som gillade idén och kompletterade den med sina egna observationer.[117]

Stenka Razins klippa. Foto från 2010

I augusti 1960 begav sig Gumiljov åter till Volga, denna gång för att gräva ut Baerkullarna (en upphöjning i deltat, som inte hade täckts av vatten vid Kaspiska havets nivåhöjning, och var uppkallade efter akademiledamoten och zoologen Karl Ernst von Baer).[116] Den geologiska expeditionen leddes av Aleksandr Alexin, som hade sett till att de förfogade över både motorbåt, bil och tjänstefolk. De genomförde även utgrävningar på Stenka Razins klippa, där de inom kort hittade gravar, som kunde härröra från khazartiden.[118]

Sommaren 1961 bestämde sig Gumiljov för att efter den fortsatta utgrävningen på Stenka Razins klippa prova Abrosovs hypotes vid Kaspiska havet, i Derbent, och använda den omgivande muren som mätinstrument för att bedöma Kaspiska havets nivåvariationer. För att göra det behövde han dykutrustning och en ung medhjälpare, och det blev Gumiljovs förstaårsstudent Gelian Prochorov. Havet var ofta stormigt, så de kunde bara dyka tidigt på morgnarna, och vid ett tillfälle var de nära att förolyckas på grund av problem med utrustningen och båten. Men de slutförde sitt projekt och resultatet bekräftade Abrosovs hypotes, liksom de medeltida arabiska geografernas uppgifter.[119]

1962 bestämde sig Gumiljov för att leta efter khazarernas andra huvudstad – Semender. Artamonov hade antagit att staden låg vid floden Tereks nedre lopp, vid nuvarande Kizljar, men Gumiljov bedömde att det var omöjligt eftersom floden ofta översvämmade stränderna och khazarerna inte kunde bygga skyddande vallar.[120] Istället sökte han sig längre upp längs floden, nära Sjelkovskaja, i nuvarande Tjetjenien, där han hittade en ruinstad som han påstod var khasarernas forna huvudstad, men utan att ha några riktiga bevis för det.[121] Lev Gumiljov återkom flera gånger till det som han trodde var Semender, en sista gång under sin sista expedition 1967. Många år senare konstaterade professor Aleksandr Viljamovitj Gadlo, som fortsatte med utgrävningarna vid Sjelkovskaja, att Gumiljov hade hittat den khazariske befälhavarens säsongshögkvarter och inte huvudstaden.[122]

Geografisk determinism[redigera | redigera wikitext]

Gumiljov framlade för första gången sin teori om de eurasiska stäppernas heterokroniska fuktighet i ett föredrag tillägnat den framstående geografen Lev Semjonovitj Bergs jubileum. Gumiljov påvisade hur landskapet och klimatet påverkar ekonomin, och därigenom samhället och det politiska systemet. Logiken i hans resonemang var att sluttningarna på västra Tianshan, Tarbagbergen och Altaj är torra och varma, växterna vissnar och förtvinar, därför driver nomaderna på somrarna sin boskap till betesmarker på alpängarna, och till vintrarna samlar de in hö, eftersom snömängden på bergssluttningarna gör att fåren inte kan livnära sig där utan människornas hjälp. Varje släkt har sina sommarvisten och vintervisten, och därför har nomaderna inte mycket kontakt med varandra, och under de senaste två tusen åren har de inte skapat mäktiga riken med en enda auktoritär makt, som i Mongoliet. I denna etnolandskapsregion uppstod oftast inte starka centraliserade khanat som xiongnueller tjingisider. Tvärtom dominerade förbund och konfederationer – Joevan, karluki, oiraterna.[123] Även kritiker och motståndare av Gumiljovs teori, som exempelvis Lev Samuilovitj Klein, erkände betydelsen av hans slutsatser.[124]

Gumiljovs arbeten om khazarerna och miljöns påverkan på nomadfolkens historia började översättas till i första hand engelska, franska ungerska och tyska. Gumiljovs artiklar trycktes i New Yorktidskriften Soviet Geograpy, Paristidskriften Cahiers du monde russe et soviétique och även i vetenskapliga samlingsverk i Berlin och Budapest.[125] Enligt Beljakov var det ingen tillfällighet att Lev Gumiljovs historiska och geografiska artiklar så gärna översattes i Europa och USA. Gumiljov gick då, utan att själv veta om det, i samma riktning som den andra generationen i Annales-skolan, den historiska skolan i Europa med störst auktoritet då.[126]

Det var i första hand geograferna som erkände värdet av Gumiljovs forskningsresultat: 1962 blev Lev Gumiljov erbjuden en forskartjänst vid Geo-ekonomiska forskningsinstitutet LGU, där han sedan arbetade till sin pensionering 1987. Han kallade halvt på allvar tjänsten för sin "ekologiska nisch".[127] Redan från 1949 hade Gumiljov varit en fullvärdig medlem av Ryska geografiska sällskapet, och 1961 ledde han dess etnografiska avdelning. 1964 introducerades han i Geografiska sällskapets vetenskapsråd.[128]

Anna Achmatovas bortgång, "Punin-kriget"[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1920-talet hade Nikolaj Punins dotter Irina Punina och hennes dotter Anna Kaminskaja varit de som stått Anna Achmatova närmast. Enligt Lidia Tjukovskajas memoarer var det för att kunna hjälpa dem ekonomiskt som Achmatova vid 76 års ålder började översätta igen, fast hon egentligen inte ville. Beljakov menar att Achmatova var snål och hård mot sonen, men gjorde allt för Irina och Anna, som var dem hon levt längst tillsammans med. Michail Ardov kallade osämjan mellan Punina, Kaminskaja och Gumiljov för "Punin-kriget".[129] Praktiskt taget alla samtida och nutida biografier fördömer Puninas och Kaminskajas roll i Achmatovas liv.[130][131] En av orsakerna till de fientliga relationerna var Achamtovas testamente som hon lämnade in hos notarius publicus 20 september 1955, och där hon testamenterade allt till Irina Punina.[132]

5 mars 1966 avled Anna Andrejevna Achmatova i Domodedovo på sanatoriet dit hon hade förts efter sin senaste hjärtattack. På rekommendationer från högre ort beslutade Moskvas författarsektion att inte arrangera någon officiell avskedsceremoni, utan kistan flögs efter en kort ceremoni till Leningrad 9 mars.[127]

Anna Achmatovas grav i Komarovo. Det smidda korset sattes upp av Lev Gumiljov.

Samma dag Anna Achmatova dog besökte Michail Ardov hennes lägenhet på Leningatan i Leningrad. Just då kom Lev Gumiljov dit, tog av sig mössan och utbrast: "Det skulle ha varit bättre om det varit tvärtom. Det skulle ha varit bättre om jag hade dött före henne." [133] Det var Gumiljov som organiserade begravningen och tog emot kistan på flygplatsen. Minnesstunden ägde rum 10 mars i Författarnas hus och samma morgon genomfördes begravningsgudstjänsten i Sankt Nikolas marinkatedral, på uppdrag av Gumiljov. Under begravningen i Komarovo tillät han ingen fotografering, och slog till och med sönder två kameror, men enligt en annan version var det KGB som konfiskerade och förstörde filmrullarna.[134]

Efter begravningen var det ena av två exemplar av Achmatovas testamente försvunnet, det som förvarades hos notarius publicus (men återfanns senare i deras arkiv av Anna Kaminskaja). Det andra exemplaret, som förvarades hemma hos Achmatova, hade hon rivit sönder samma dag Gumiljov återvände från lägret, enligt Nadezjda Mandelsjtams vittnesmål i ett brev till Gumiljov 14 mars 1966.[135] Detta resulterade i följande: Gumiljov ärvde moderns pengar (som till största delen gick åt till begravningen och minnesmärket), medan Punina och Kaminskaja sålde Anna Achmatovas arkiv för en på den tiden betydande summa 7 818 rubel, uppdelat i två delar: Ryska statliga arkivet för litteratur och konst betalade 4 000 rubel, Ryska nationalbiblioteket betalade 3 818 rubel. Gumiljov hade tänkt överlämna alla Achmatovas papper till Pusjkinhuset (Institutet för rysk litteratur) för den symboliska summan 100 rubel.[136] Pusjkinhuset väckte åtal mot Punina och Gumiljov ställde sig som tredje person på kärandes sida. Rättsprocessen varade i mer än tre år och slutade i totalt nederlag för Gumiljov.[137] Achmatovas arkiv var förresten mer av en börda för honom, eftersom han sysslade med helt andra saker; men han hade ingen annan som kunde hjälpa honom i rättssaken.[138]

Betydelse[redigera | redigera wikitext]

Stamps of Kazakhstan, 2012-12.jpg

Lev Gumiljov har setts som viktig i sina presentationer av i Ryssland "alternativa" skildringar av Rysslands förflutna.

  • Gumiljov försvarade två doktorsavhandlingar. Gumiljov ifrågasatte själva existensen av det "tatariska-mongoliska oket" i Rysslands historia. Hypotesen om existensen av ett "tatariskt-mongoliskt ok" kallade han fiktion och en "svart legend".[139]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ På grund av S. Lavrovs biografi (2003, sidan 67) som grundar sig på Lev Gumiljovs minnen från 1980-talet finns en vida spridd version om att han föddes i Tsarskoje Selo i ett hus på Malaja ulitsa, numera ulitsa Revoljotsii
  2. ^ Enligt Stanislav Vikentjevitj Kalenskijs beräkningar deltog Gumiljov i följande expeditioner:
    • 1931 – En geologisk undersökning i Bajkalområdet
    • 1932 – En omfattande expedition till Tadzjikistan
    • 1933 – En geologisk expedition till Krim, och under samma säsong utgrävningar av Tjekuras grottor
    • 1935 – En arkeologisk expedition till Manytj
    • 1936 – En arkeologisk expedition till Sarkel
    • 1943 – En geofysisk expedition till Chantaj
    • 1943–1944 – två säsonger med geologiska undersökningar i Nizjnetung
    • 1946-1947 – två säsonger arkeologiska expeditioner till Syd-Podolsk
    • 1948 – En arkeologisk expedition till Gornoaltaj
    • 1949 - En arkeologisk expedition till Volgodonsk
    • 1957 - En arkeologisk expedition till Angara
    • 1959-1963 – fem säsonger av arkeologiska expeditioner till Astrachan
    • 1964 – en expedition till floden Artjela (nedre Don) under ledning av markvetenskapsmannen Aleksandr Gavrilovitj Gajel
    • 1967 – en etnoarkeologisk expedition till Kaukasien.
  3. ^ Lavrov menar att Gumiljov överdrev sin roll här som i mycket annat.[108]
  4. ^ Kampen mot kosmopolitismen var en politisk kampanj i Sovjetunionen mellan 1948 och 1953, och riktades mot intelligentsian och särskilt mot dem som var judar.
  5. ^ Dunlops bok kom ut i rysk översättning först 2016

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från ryskspråkiga Wikipedia, oktober 2016.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stora ryska encyklopedin (på ryska). Läst 25 september 2016.
  2. ^ Om Lev Nikolajevitj Gumiljov i Stora ryska encyklopedin. Band 8. Moskva. Sid. 155.
  3. ^ [a b] Beljakov 2013, s. 12.
  4. ^ Beljakov 2013, s. 21.
  5. ^ Demin 2007, s. 25.
  6. ^ [a b] Beljakov 2013, s. 24.
  7. ^ Beljakov 2013, s. 27.
  8. ^ Demin 2007, s. 25-26.
  9. ^ Beljakov 2013, s. 33.
  10. ^ Demin 2007, s. 35.
  11. ^ Lavrov 2003, s. 82-84.
  12. ^ Beljakov 2013, s. 35-36.
  13. ^ Beljakov 2013, s. 36.
  14. ^ Beljakov 2013, s. 36-37.
  15. ^ Avtobiografija, 2003, s. 9.
  16. ^ Beljakov 2013, s. 39-42.
  17. ^ Beljakov 2013, s. 42.
  18. ^ Lavrov 2003, s. 92-98.
  19. ^ Beljakov 2013, s. 46-50.
  20. ^ Beljakov 2013, s. 51.
  21. ^ Lavrov 2003, s. 100.
  22. ^ Beljakov 2013, s. 53.
  23. ^ Beljakov 2013, s. 59-60.
  24. ^ Avtonekrolog, 2003, s. 18.
  25. ^ Beljakov 2013, s. 63.
  26. ^ Demin, 2007, s. 52.
  27. ^ Beljakov 2013, s. 69.
  28. ^ Beljakov 2013, s. 69-70.
  29. ^ Demin, 2007, s. 55.
  30. ^ Beljakov 2013, s. 71-72.
  31. ^ Demin, 2007, s. 54.
  32. ^ Lavrov, 2003, s. 93.
  33. ^ Beljakov 2013, s. 83.
  34. ^ Demin, 2007, s. 58.
  35. ^ Beljakov 2013, s. 85.
  36. ^ Beljakov 2013, s. 86.
  37. ^ Beljakov 2013, s. 91.
  38. ^ Beljakov 2013, s. 99.
  39. ^ Beljakov 2013, s. 106-107.
  40. ^ Beljakov 2013, s. 108.
  41. ^ Beljakov 2013, s. 110.
  42. ^ Beljakov 2013, s. 110-111.
  43. ^ Beljakov 2013, s. 111-112.
  44. ^ Beljakov 2013, s. 221.
  45. ^ Beljakov 2013, s. 127.
  46. ^ Beljakov 2013, s. 128-130.
  47. ^ Beljakov 2013, s. 130.
  48. ^ Beljakov 2013, s. 131.
  49. ^ Beljakov 2013, s. 132.
  50. ^ Demin, 2007, s. 6-8.
  51. ^ Beljakov 2013, s. 134.
  52. ^ Beljakov 2013, s. 135-137.
  53. ^ Beljakov 2013, s. 139-140.
  54. ^ Beljakov 2013, s. 149-151.
  55. ^ Beljakov 2013, s. 152.
  56. ^ Beljakov 2013, s. 157-160.
  57. ^ Beljakov 2013, s. 168-171.
  58. ^ Beljakov 2013, s. 173-177.
  59. ^ Beljakov 2013, s. 177-179.
  60. ^ Beljakov 2013, s. 181-182.
  61. ^ Beljakov 2013, s. 186-187.
  62. ^ Beljakov 2013, s. 193-194.
  63. ^ Beljakov 2013, s. 194-195.
  64. ^ Beljakov 2013, s. 200.
  65. ^ Beljakov 2013, s. 202-203.
  66. ^ Beljakov 2013, s. 203-204.
  67. ^ Beljakov 2013, s. 208-211.
  68. ^ Beljakov 2013, s. 213.
  69. ^ Beljakov 2013, s. 217-219.
  70. ^ Beljakov 2013, s. 239-240.
  71. ^ Beljakov 2013, s. 240—241.
  72. ^ Beljakov 2013, s. 242-243.
  73. ^ Beljakov 2013, s. 244.
  74. ^ [a b] Beljakov 2013, s. 245.
  75. ^ Beljakov 2013, s. 246.
  76. ^ Beljakov 2013, s. 247-248.
  77. ^ Beljakov 2013, s. 252.
  78. ^ Beljakov 2013, s. 262.
  79. ^ Beljakov 2013, s. 264-265.
  80. ^ Beljakov 2013, s. 266.
  81. ^ Bejakov 2013, s. 254—260,292—295.
  82. ^ Demin 2007, s. 109.
  83. ^ Beljakov 2013, s. 297.
  84. ^ Vasilkov: Ljodi i sudby (på ryska: Люди и судьбы) Läst 26 februari 2017. (på ryska)
  85. ^ [a b] Beljakov 2013, s. 299.
  86. ^ Avtobiografija 2003, s. 13.
  87. ^ Beljakov 2013, s. 299-301.
  88. ^ Beljakov 2013, s. 302-303.
  89. ^ Avtonekrolog 2003, s. 27.
  90. ^ Beljakov 2013, s. 303.
  91. ^ Beljakov 2013, s. 305-306.
  92. ^ [a b c d e] Abrosimova 2011.
  93. ^ Avtonekrolog 2003, s. 28.
  94. ^ Beljakov 2013, s. 319.
  95. ^ Lavrov 2003, s. 143.
  96. ^ [a b] Beljakov 2013, s. 327.
  97. ^ Beljakov 2013, s. 328.
  98. ^ [a b] Beljakov 2013, s. 329.
  99. ^ Demin 2007, s. 121–125.
  100. ^ Beljakov 2013, s. 329-331.
  101. ^ Länk till Vasiljevs recension i "Forntidshistorisk härold" nr 2, 1961, sidorna 120-124. (på ryska) Läst 11 mars 2017.
  102. ^ Beljakov 2013, s. 331.
  103. ^ Beljakov 2013, s. 333.
  104. ^ Lavrov 2013, s. 225–227.
  105. ^ Beljakov 2013, s. 336.
  106. ^ Beljakov 2013, s. 338-339.
  107. ^ Avtonekrolog 2003, s. 26.
  108. ^ Lavrov 2013, s. 464—466.
  109. ^ Beljakov 2013, s. 345.
  110. ^ Beljakov 2013, s. 347.
  111. ^ Lavrov 2003, s. 102.
  112. ^ Beljakov 2013, s. 351.
  113. ^ Beljakov 2013, s. 351–352.
  114. ^ Beljakov 2013, s. 356-357.
  115. ^ Lavrov 2003, s. 251–255.
  116. ^ [a b] Lavrov 2003, s. 260.
  117. ^ Беляков 2013.
  118. ^ Beljakov 2013, s. 360.
  119. ^ Beljakov 2013, s. 364-366.
  120. ^ Lavrov 2003, s. 264–265.
  121. ^ Beljakov 2013, s. 367.
  122. ^ Beljakov 2013, s. 369.
  123. ^ Beljakov 2013, s. 370.
  124. ^ Gåtan Lev Gumiljov (på ryska) Läst 19 mars 2017
  125. ^ Beljakov 2013, s. 371.
  126. ^ Beljakov 2013, s. 375.
  127. ^ [a b] Demin 2007.
  128. ^ Beljakov 2013, s. 415-416.
  129. ^ Beljakov 2013, s. 378-379.
  130. ^ Demin 2007, s. 133.
  131. ^ Lavrov 2003, s. 274—276.
  132. ^ Beljakov 2013, s. 382.
  133. ^ Beljakov 2013, s. 377.
  134. ^ Demin 2007, s. 135.
  135. ^ Beljakov 2013, s. 384–385.
  136. ^ Lavrov 2003, s. 276.
  137. ^ Lavrov 2003, s. 279.
  138. ^ Beljakov 2013, s. 389—390.
  139. ^ Lev Gumiljov. Svarta legenden. – Moskva: Ajris Press, 2005. (rys.)
  140. ^ Lev Gumiljov. Svarta legenden. – Moskva: Ajris Press, 2005. (rys.)

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gumilevica: All about Gumilev (Biography, Bibliography, Works & Maps)
  • Beljakov, Sergej (2013) (på ryska). Gumiljov syn Gumiljova: biografija Ljva Gumiljov. Moskva: AST. sid. 797. ISBN 978-5-17-077567-5 
  • Demin, Valerij (2007) (på ryska). Lev Gumiljov. Moskva: Molodaja gvardija. sid. 308. ISBN 9978-5-235-02992-7 
  • Gumiljov, Lev (2003) (på ryska). Avtobiografija. Vospominanija o roditeljach. Moskva: Ajris-press 
  • Gumiljov L. N. Avtonekrolog // Lev Gumiljov: Sudba i ideji. Moskva. Ajris-press, 2003.
  • Lavrov, Sergej (2003) (på ryska). Lev Gumiljov: Sudba i idei. Moskva: Airis-press. sid. 608. ISBN 5-8112-0278-4 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]