Lev Gumiljov

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lev Nikolajevitj Gumiljov
Foto från 1934
Foto från 1934
Född 1 oktober 1912
Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland
Död 15 juni 1992 (79 år)
Sankt Petersburg, Ryssland
Medborgarskap ryskt (1912–1922)
sovjetiskt (1922–1991)
ryskt (1991-1992)
Forskningsområde historiografi, etnologi, orientalistik, arkeologi
Institutioner Ryska etnografiska museet (1949)
Eremitaget (1956-1962)
Geografiska- och ekonomiska forskningsinstitutionen vid Leningrads universitet (1962-1987)
Alma mater Leningrads universitet
Doktorandhandledare Nikolaj Vasiljevitj Kljoner
Nämnvärda studenter Gelian Michajlovitj Prochorov
Känd för Författare av arbeten om de euroasiatiska nomadfolkens historia, och historiska publikationer

Lev Nikolajevitj Gumiljov (ryska: Лев Никола́евич Гумилёв), född 1 oktober 1912 i Sankt Petersburg, död 15 juni 1992 i Sankt Petersburg, var en sovjetisk historiker, etnolog, arkeolog, orientalist, författare och översättare.

Han var son till de berömda poeterna Anna Achmatova och Nikolaj Gumiljov. Under 1930- och 1940-talet intresserade han sig mest för historia, och skrev poesi och prosa; under 1950- och 1960-talet översatte han poesi från persiska. Från 1931 deltog han i geologiska och arkeologiska expeditioner (fram till 1967 deltog han allt som allt i 21 expeditioner). 1934 blev han antagen till den nyligen återinrättade historiska fakulteten vid Leningrads universitet.

Lev Gumiljov blev arresterad sammanlagt fyra gånger. Första gången i december 1933, då han blev frisläppt efter 9 dagar utan att anklagelserna redovisades. 1935 arresterades han för andra gången, "för samröre med N.N. Punins kriminella grupp", men tack vare tillskyndande från många litterära aktörer frisläpptes han och fick återvända till universitetet. 1938 arresterades han för tredje gången, för "att ha skapat en kontrarevolutionär terroristorganisation" och dömdes till 10 år arbetsläger, skickades till Vitahavskanalen. 1939 reducerades straffet till 5 år i arbetsläger och avtjänades i Norilsk. 1944 anmälde han sig som frivillig till Röda armén, och deltog i slaget om Berlin. Efter demobiliseringen slutförde han sina studier vid historiska fakulteten, och 1948 försvarade han sin kandidatuppsats i historia. I november 1949 arresterades han för fjärde gången, anklagad för spioneri och dömdes till 10 års arbetsläger, som avtjänades i Kazakstan, Altaj och Sibirien. Efter Tjugonde partikongressen 1956 blev Lev Gumiljov frigiven och rehabiliterad.

Han arbetade några år på Eremitaget innan han från 1962 och fram till sin pensionering 1987 tjänstgjorde vid geografiska- och ekonomiska forskningsinstitutionen vid Leningrads universitet.

1961 försvarade Gumiljov sin doktorsavhandling i historia De forntida turkfolken. Centralasiens historia på gränsen mellan forntid och medeltid (500-700-talet) (på ryska: «Древ­ние тюр­ки. Ис­то­рия Сред­ней Азии на гра­ни древ­ности и Сред­не­ве­ко­вья (VI–VIII вв.)» «Древ­ние тюр­ки. Ис­то­рия Сред­ней Азии на гра­ни древ­ности и Сред­не­ве­ко­вья (VI–VIII вв.)» 1974 försvarade han sin andra doktorsavhandling, i geografi, Etnogenes och Jordens biosfär.[1]

Gumiljovs vetenskapliga arv innehåller 12 monografier och mer än 200 artiklar. Under 1950-1960-talet ägnade han sig åt arkeologisk forskning om Khazarerna, hunnernas historia och forntida turkfolk, historisk geografi, och källkritik. Från början av 1960-talet började han utarbeta sin egen teori om etnogenes, med vars hjälp han försökte förklara historiens lagbundenhet. Gumiljovs stora bidrag till vetenskapen anses vara teorin om Eurasiens periodiska väta och att han populariserade nomadernas historia. I sin historiska forskning höll Gumiljov fast vid idéer, som stod nära eurasianismen. Gumiljovs åsikter gick långt utanför ramarna för vedertagna vetenskapliga uppfattningar och väcker debatt och häftiga diskussioner bland historiker, etnologer och andra.[2]

Barndom och ungdom (1912-1929)[redigera | redigera wikitext]

Lev Gumiljov med sina föräldrar 1916

Lev Gumiljov var enda barnet till de kända poeterna Nikolaj Gumiljov och Anna Achmatova. När Achmatova väntade honom var hon och Nikolaj Gumiljov i Italien, och när de återvände till Ryssland bodde de hos Nikolaj Gumiljovs mor, Anna Ivanovna Gumiljova (född Ljvova) i Slepnjove, Bezjetskij härad (Guvernementet Tver). Arvingens födelse var efterlängtad, eftersom Nikolaj Gumiljovs äldre brors äktenskap var barnlöst, och bysamfälligheten hade beslutat att efterskänka deras skulder om en pojke föddes.[3]

Lev Gumiljov såg dagens ljus 1 oktober 1912 i kejsarinnan Alexandra av Hessens barnbördshus på Vasilijön i Sankt Petersburg.[4][5] Efter några dagar fördes han till Gumiljovs hus i Tsarskoje Selo, och döptes 19 oktober. Samtida personer har i sina memoarer påpekat att Achamatova ganska snart gjorde sig fri från sina moderliga plikter, och att det var farmodern som tog hand om Lev Gumiljov nästan från allra första början av hans liv.

Efter sommaren 1917 lämnade familjen Gumiljov sin lantegendom i Slepnjove på grund av hotande pogromer och begav sig till staden Bezjetsk. Bönderna lät dem ta med sig biblioteket och delar av möblemanget.[6] Anna Achmatova och Nikolaj Gumiljov skiljde sig officiellt 1918, på Anna Achmatovas initiativ.[7] I slutet av augusti 1918 flyttade Anna Ivanovna Gumiljova med sonsonen Lev till Nikolaj Gumiljov i Petrograd. Nikolaj Gumiljov tog med sig sonen då han reste till in till staden i olika litterära ärenden, och tog även med honom till Anna Achmatova som då levde med orientalisten Vladimir Kazimirovitj Sjilejko. Vid den tiden visade Lev Gumiljov redan intresse för historia[8]

Sommaren 1919 flyttade Anna Ivanovna Gumiljova med sonens andra hustru, Anna Nikolajevna Engelhardt, och barnen till Bezjetsk, dit Nikolaj Gumiljov ganska ofta reste och besökte dem. Sista gången far och son träffades var i Bezjetsk, i maj 1921.[9]

I staden Bezjetsk bodde familjen Gumiljov tillsammans med släktingar i övervåningen i ett trähus på Rozjdestvenskijgatan. Men de fick med tiden tränga ihop sig i ett enda rum allteftersom fler hyresgäster inkvarterades. Anna Ivanovna Gumiljova försökte så gott det gick att inte anpassa sig till den nya sovjetiska verkligheten, men insåg att sonsonen måste leva under sovjetmakten, och bad därför Achmatova att ”korrigera” sonens födelseattest, så hans adliga ursprung inte skulle framgå.[10]

Förutom farmodern spelade ”faster Sjura” - Alexandra Stepanovna Svertjkova (1869—1952) en stor roll under Lev Gumiljovs uppväxt. Hon ville till och med adoptera honom. Vid den tiden levde familjen på faster Sjuras lärarlön (62 rubel i månaden) och de 25 rubel Achmatova skickade varje månad av den pension hon då erhöll ”för sina förtjänstfulla bidrag till den ryska litteraturen” . En annan betydande hjälp till hushållet var trädgårdslandet de hade tillgång till utanför staden.[11] Under dessa förhållanden växte Lev Gumiljov upp från 6 års till 17 års ålder. Anna Achmatova hälsade på sonen vid två tillfällen under den perioden – julen 1921 och sommaren 1925 (från 21 till 26 juni). I juni 1926 besökte Lev och hans farmor Leningrad.[12]

Lev Gumiljov, Anna Achmatova, Anna Gumiljova. I mitten av 1920-talet

Gumiljov gick i tre olika skolor i Bezjetsk – 2a sovjetiska skolan, järnvägsskolan och 1a sovjetiska skolan (1926-1929). Av olika anledningar fungerade inte relationerna mellan Lev Gumiljov och hans jämnåriga. Enligt hågkomster från andra: ”Lev höll sig för sig själv. Vi andra var alla pionjärer och komsomolmedlemmar, han var inte med någonstan. Under rasterna när alla lekte, stod han vid sidan om.” I 2a sovjetiska skolans råd röstade de för att frihetsberöva Lev Gumiljov som ”son till en kontrarevolutionär och ett klassfrämmande element.[13] I järnvägsskolan fick Lev god kontakt med läraren i litteratur och samhällskunskap, A. M. Pereslegin (1891-1973), och de fortsatte att brevväxla ända till slutet av Pereslegins liv.[14] I 1a sovjetiska skolan uppskattade lärarna och klasskamraterna Levs litterära begåvning, och han började skriva för skoltidningen ”Progress”, och blev dessutom belönad med en prissumma av skolrådet för berättelsen ”Havsdjupens hemlighet”. Han besökte ofta Bezjetsk stadsbibliotek.[15]

I den lilla staden Bezjetsk fanns det som tur var ett bibliotek fyllt med verk av Thomas Mayne Reid, James Fenimore Cooper, Jules Verne, Orson Welles, Jack London och många andra fascinerande författare (…) Där fanns William Shakespeares krönikor, historiska romaner av Alexandre Dumas den äldre, Conan Doyle, Walter Scott, Robert Louis Stevenson. Läsningen samlade det primära faktamaterialet och väckte tankar.
— Lev Gumiljov[16]

Lev Gumiljov höll även föredrag om modern rysk litteratur på biblioteket och ledde Bokvänklubbens litterära sektion. Men hans försök att skriva dikter, som liknade Nikolaj Gumiljovs ”exotiska teman”, förhindrades strängt av modern, och först på 1930-talet fortsatte Lev Gumiljov att skriva poesi .[17]

I vardande[redigera | redigera wikitext]

Flytten till Leningrad[redigera | redigera wikitext]

I slutet av augusti eller i början av september 1929, då Lev Gumiljov gått ut skolan, flyttade han till modern i Leningrad, till huset vid Fontanka. Förmodligen träffade han inte Achmatova och hennes make Nikolaj Nikolajevith Punin, som hade rest till Kaukasien. Punins lägenhet var kommunal, och där bodde även Punins första hustru och dottern Irina, och en arbetarfamilj (i olika rum). Lev Gumiljov fann en plats på en träkoffert i den ouppvärmda hallen.[18][19]

Punin ordnade en plats åt Gumiljov i enhetsskola 67 (där styvfaderns bror A. N. Punin var rektor), där han gick om årskurs 9 och förberedde sig för högre studier.[20] Han blev försörjd av sin mor och Punin, med vilka han hade ansträngda relationer. Efter bästa förmåga hjälpte han till i hushållsarbetet: högg ved, bar upp den till lägenheten, eldade, stod i kö för att handla matvaror.[21]

Expeditionerna till Bajkal och Tadzjikistan[redigera | redigera wikitext]

Sommaren 1930, då Lev Gumiljov hade slutat skolan, bestämde han sig för att söka in till pedagogiska institutets tyska avdelning. Han hade förberett sig under ett halvår och studerat tyska. På grund av hans adliga ursprung vägrade antagningskommissionen att ens ta emot hans ansökan, och han reste tillbaka till Bezjetsk. En annan version (Gumiljovs egen) hävdar att Punin körde iväg honom. I Bezjetsk ordnade Gumiljovs släktingar ett svartjobb åt honom på verktygsmaskinsfabriken Sverdlov, på Vasilijön, där han senare arbetade på spårvagnsavdelningen. År 1931 kom han in på en förberedande kurs för geologiska expeditioner. Vid den tiden, då Sovjetunionen industrialiserades, genomfördes många geologiska expeditioner, och det saknades ständigt personal, och därför brydde man sig mindre om social bakgrund. Gumiljov kunde senare inte erinra sig att han någon gång hade känt sig som paria eller särbehandlad under sina första expeditioner.[22]

Utsikt över Chamar-Dabanabergen. Foto från 2007

11 juni 1931 begav sig Gumiljov till Irkutsk. Achmatova vinkade av honom vid Moskvastationen.[23] Expeditionens bas låg vid staden Sljudjanka, och det huvudsakliga utforskningsområdet var Chamar-Dabanabergen. Enligt kollegan A. Dasjkovas memoarer var Gumiljev inte så intresserad av expeditionen, men visade sig vara en pålitlig kamrat.[24] Eftersom vintern kom tidigt avslutades expeditionen redan i början av augusti. Därefter deltog Lev Gumiljov nästan varje år i olika expeditioner – först geologiska, senare arkeologiska och etnogeografiska. Enligt levnadstecknarnas beräkningar deltog han allt som allt i 21 expeditioner mellan åren 1931 och 1967.[25]

Arbetet var relativt välbetalt och gjorde Gumiljov oberoende av modern och Punin. När han återvände från Bajkal valde han att först bo hos Lev Jevgenjevitj Arens (bror till Punins första hustru), och sedan hos sin farmors brorsdotter.[26]

1932 deltog Gumiljov i sin längsta expedition någonsin, till Tadzjikistan, under 11 månader. Han kom med på expeditionen genom rekommendationer från Pavel Nikolajevitj Luknitskij, hans lärare i Bezjetsk och som Gumiljov beundrade i hela sitt liv. Den då 30-årige Luknitskij, som även var bergsbestigare, avgångselev från litteraturfakulteten, och den tadzjikiska expeditionen vetenskapliga sekreterare. Mineralogen Alexander von Fersmann, tillika vetenskapsrådets ordförande, förberedde expeditionen. I rådet ingick vetenskapsmän med världsrykte, bland andra Nikolaj Vavilov. Den parasitologiska gruppen, i vilken Gumiljov hamnade, leddes av Jevgenij Pavlovskij, blivande akademiledamot och president av Sovjetunionens geografiska sällskap, och grundare av tropiska institutet i Tadzjikistan. Expeditionens ledare var Nikolaj Petrovit Gorbunov, Lenins personlige sekreterare, tidigare chef för Sovnarkom och rektor för Moskvas statliga tekniska universitet uppkallat efter Bauman. 97 vetenskapsmän deltog i expeditionen (allt som allt deltog omkring 700 personer), uppdelade i 72 grupper.[27]

Efter att ha stannat till i Stalinabad (numera Dusjanbe, begav sig Gumiljov till Gissarskijdalen, där han arbetade som helmintologilaborant, innan han råkade i konflikt med sin chef, och blev avstängd för störande av arbetsdisciplinen.[28] Därefter flyttade han till Vachsjskadalen och installerade sig på malariastationen i Dangarområdets mönstersovchos. Där var det relativt välbetalt och inga problem med livsmedelstillgången. Trettio år senare mindes Lev Gumiljov sitt arbete där: ”Arbetet bestod i att jag skulle hitta ett kärr där mygg kläcktes och förgifta vattnet med Schweinfurtergrönt. Det minskade antalet mygg något, men de som överlevde räckte till för att smitta både mig och hela befolkningen i trakten med malaria.” Här lärde sig Gumiljov tadzjikiska av lokalbefolkningen, och det var det språk han kunde bäst av alla han hade lärt sig.[29]

En annan syn på historien[redigera | redigera wikitext]

Stamps of Kazakhstan, 2012-12.jpg
  • Gumiljov försvarade två doktorsavhandling. Gumiljov ifrågasatte själva existensen av det "tatariska-mongoliska oket" i Rysslands historia. Hypotesen om existensen av ett "tatariskt-mongoliskt ok" kallade han fiktion och en "svart legend".[30]
  • Gumiljov hävdade också att slaget vid Kulikovo mellan en enad rysk armé och Gyllene horden inte hade ägt rum.[31]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från ryskspråkiga Wikipedia, oktober 2016.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stora ryska encyklopedin (på ryska). Läst 25 september 2016.
  2. ^ Om Lev Nikolajevitj Gumiljov i Stora ryska encyklopedin. Band 8. Moskva. Sid. 155.
  3. ^ Beljakov, 2013, sid. 12.
  4. ^ Beljakov, 2013, sid. 12.
  5. ^ På grund av S. Lavrovs biografi (2003, sidan 67) som grundar sig på Lev Gumiljovs minnen från 1980-talet finns en vida spridd version om att han föddes i Tsarskoje Selo i ett hus på Maloj ulitse, numera ulitsa Revoljotsii
  6. ^ Beljakov, 2013, s. 21.
  7. ^ Demin, 2007, s. 25.
  8. ^ Beljakov, 2013, s. 24.
  9. ^ Beljakov, 2013, s. 24.
  10. ^ Beljakov, 2013, s. 27. Men i själva verket hade vare sig Lev eller hans far något adligt ursprung, utan det var endast farfadern Stepan Jakovlevitj Gumiljov, som hade fått ett personligt adelsskap efter förtjänst, och det gick inte att ärva.
  11. ^ Demin, 2007, s. 25-26
  12. ^ Beljakov, 2013, s. 33.
  13. ^ Demin, 2007, s. 35.
  14. ^ Lavrov, 2003, s, 82-84.
  15. ^ Beljakov, 2013, s. 35-36.
  16. ^ Beljakov, 2013, s. 36,
  17. ^ Beljakov, 2013, s. 36-37.
  18. ^ Avtobiografija, 2003, s. 9.
  19. ^ Beljakov, 2013, s. 39-42.
  20. ^ Beljakov, 2013, s. 42.
  21. ^ Lavrov, 2003, s. 92-98.
  22. ^ Beljakov, 2013, s. 46-50.
  23. ^ Beljakov, 2013, s. 51.
  24. ^ Lavrov, 2003, s. 100.
  25. ^ Enligt Stanislav Vikentjevitj Kalenskijs beräkningar deltog Gumiljov i följande expeditioner:
    1931 – En geologisk undersökning i Bajkalområdet
    1932 – En omfattande expedition till Tadzjikistan
    1933 – En geologisk expedition till Krim, och under samma säsong utgrävningar av Tjekuras grottor
    1935 – En arkeologisk expedition till Manytj
    1936 – En arkeologisk expedition till Sarkelsk
    1943 – En geofysisk expedition till Chantaj
    1943-1944 – två säsonger med geologiska undersökningar i Nizjnetung
    1946-1947 – två säsonger arkeologiska expeditioner till Syd-Podolsk
    1948 – En arkeologisk expedition till Gornoaltaj
    1949 - En arkeologisk expedition till Volgodonsk
    1957 - En arkeologisk expedition till Angara
    1959-1963 – fem säsonger av arkeologiska expeditioner till Astrachan
    1964 – en expedition till floden Artjela (nedre Don) under ledning av markvetenskapsmannen Aleksandr Gavrilovitj Gajel
    1967 – en etnoarkeologisk expedition till Kaukasien.
  26. ^ Beljakov, 2013, s. 53.
  27. ^ Beljakov, 2013, s. 59-60.
  28. ^ Avtonekrolog, 2003, s. 18.
  29. ^ Beljakov, 2013, s. 63.
  30. ^ Lev Gumiljov. Svarta legenden. - Moskva: Ajris Press, 2005. (rys.)
  31. ^ Lev Gumiljov. Svarta legenden. - Moskva: Ajris Press, 2005. (rys.)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • Beljakov S.S. Gumiljov syn Gumiljova: biografija Ljva Gumiljova. Moskva: AST, 2013. 797 sidor. ISBN 978-5-17-077567-5
  • Demin V.N. Lev Gumiljov. 2007. 308 sidor. (Zjel). ISBN 978-5-235-02992-7.
  • Gumiljov L. N. Avtobiografija. Vospominanija o roditeljach // Lev Gumiljov: Sudba i ideji. Moskva. Ajris-press, 2003.
  • Gymiljov L. N. Avtonekrolog // Lev Gumiljov: Sudba i ideji. Moskva. Ajris-press, 2003.
  • Lavrov S.B. Lev Gumiljov: Sudba i idei. Moskva. Airis-press, 2003. 608 sidor. (Biblioteka istorii i kultury). ISBN 5-8112-0278-4