Ligatur

För andra betydelser, se Ligatur (olika betydelser).

Ligatur (av latinets ligatura, till ligare – binda, förena) är ett tecken bildat genom sammanskrivning av två eller fler tecken. Ligaturer kan förekomma i såväl handskriven som typografisk text (i tryck eller på skärm). Ligaturer är en typografisk och paleografisk, inte ortografisk eller grafematisk företeelse. Vanliga ligaturer ﬁ och ﬂ.

Beskrivning

En rad tecken som inte alltid betraktas som ligaturer är historiskt sett ligaturer, till exempel æ (ae), ø (oe), œ (oe), ß (ſs eller ſz eller sz eller ss, skarpt s i tyska språket), & (et). I vissa fall har ett av tecknen utvecklats till ett diakritiskt tecken, till exempel ä (ae), å (aa), ö (oe), ü (ue eller ui; jämför med stavningen Duisburg med ui för ü).

Snabel-a (@) är enligt vissa källor en ligatur. Meningarna är delade om det är en sammandragning av engelskans at, latinets ad eller franskans à. Enligt Svenska datatermgruppen är det det sistnämnda, då snabel-a "går tillbaka på franskans à i prisuppgifter (eng. commercial at), där den grava accenten i ett stiliserat skrivsätt flutit ut till en ring".^[1]

I nederländska språket är ĳ en ligatur. En berömd målare är van Dĳk, med nederländskt uttal [vɑn dɛik]. När invandrare med detta namn naturaliserades i Sverige ändrades uttalet efter tyskt mönster av ü till Dük, vilket försvenskades till Dyk eller Dyck.

Historik

Ligaturer har förekommit i typografisk text alltsedan de första böckerna trycktes på 1400-talet. Under den digitala textframställningens era blev ligaturerna färre, eftersom det i kodningen för Typ1-fonter endast ingår ﬁ och ﬂ, och det saknades automatik för att omvandla en skriven teckensekvens till en ligatur. För att få tillgång till ytterligare ligaturer var man tvungen att byta till en expertfont, i fall en sådan fanns. Detta var ett omständligt tillvägagångssätt, och det ställde till problem vid stavningskontroll, automatisk avstavning och textsökning. De senaste åren har emellertid ligaturerna åter börjat bli vanliga, och det tack vare fontformatet OpenType, som tillåter betydligt fler ligaturer, vilka alla kan genereras automatiskt i vissa datorprogram.

Datorteknik

I datorer, i teckenkodningen Unicode, stöds följande ligaturer för latinska alfabet:

Stora bokstäver	Latin-1	Unicode	Stor begynnelse- bokstav	Latin-1	Unicode	Små bokstäver	Latin-1	Unicode	Används i följande språk
ẞ	-	U+1E9E				ß	223	U+00DF	tyska
Æ	198	U+00C6				æ	230	U+00E6	danska, norska, isländska, färöiska
Ĳ	-	U+0132				ĳ	-	U+0133	nederländska
Œ	-	U+0152				œ	-	U+0153	franska
Ǆ	-	U+01C4	ǅ	-	U+01C5	ǆ	-	U+01C6	serbiska
Ǉ	-	U+01C7	ǈ	-	U+01C8	ǉ	-	U+01C9	serbiska
Ǌ	-	U+01CA	ǋ	-	U+01CB	ǌ	-	U+01CC	serbiska
Ǣ	-	U+01E2				ǣ	-	U+01E3
Ǳ	-	U+01F1	ǲ	-	U+01F2	ǳ	-	U+01F3	serbiska
Ǽ	-	U+01FC				ǽ	-	U+01FD	danska (används inte i praktiken)
@	64	U+0040							symbol
℅	-	U+2105							symbol
№	-	U+2116							symbol
™	-	U+2122							symbol
ﬀ	-	U+FB00
ﬁ	-	U+FB01
ﬂ	-	U+FB02
ﬃ	-	U+FB03
ﬄ	-	U+FB04
ﬅ	-	U+FB05
ﬆ	-	U+FB06
De serbiska (serbokroatiska) är ligaturer inom datorteknik, inte språkligt sammanhörande bokstäver. De används att underlätta omvandling mellan kyrilliska och latinska bokstäver för en text.

Se även

Referenser

^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 2 juli 2007. https://web.archive.org/web/20070702191440/http://www.nada.kth.se/dataterm/artikel-7.html. Läst 7 juni 2007.

[1] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 2 juli 2007. https://web.archive.org/web/20070702191440/http://www.nada.kth.se/dataterm/artikel-7.html. Läst 7 juni 2007.

[1]