Lille lorden

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För filmatiseringen med samma namn, se Lille lorden (film, 1936).
Lille Lorden
Förstautgåvan
Förstautgåvan
FörfattareFrances Hodgson Burnett
OriginaltitelLittle Lord Fauntleroy
IllustratörReginald B. Birch[1]
LandUSA
GenreBarnbok
FörlagScribners
UtgivningsårNovember 1885 – oktober 1886 (tidskrift)
1886 som illustrerad roman

Lille Lorden (originaltitel: Little Lord Fauntleroy) är den brittisk-amerikanska författaren Frances Hodgson Burnetts första barnbok. Den gavs först ut som följetong i St. Nicholas Magazine mellan november 1885 och oktober 1886, och gavs sedan ut 1886 som bok av förlaget Scribners (som också gav ut tidskriften St. Nicholas).[2] Illustrationerna av Reginald B. Birch skapade ett barnmode medan romanen skapade ett prejudikat inom amerikansk copyright-lagstiftning när Burnett 1888 vann en rättstvist över rättigheterna till teateruppsättningar av verket.

Handling[redigera | redigera wikitext]

I ett hus på en skabbig bakgatan i 1880-talets New York lever den unge Cedric Errol tillsammans med sin mor, endast känd som "Käraste" ("Dearest"). De tillhörde en gång societén men lever idag i fattigdom efter fadern, kapten Cedric Errols, död. En dag kommer den engelska advokaten Havisham för att överlämna ett meddelande från den unge Cedrics farfar, earlen av Dorincourt – en omedgörlig miljonär som föraktar USA och som blev mycket besviken när yngsta sonen gifte sig med en amerikanska. Då faderns äldre bröder också är döda blir det Cedric som får ärva titeln Lord Fauntleroy, Earl-värdigheten och en stor egendom.

Cedrics farfar vill att han ska bo i England och fostras till engelsk aristokrat. Han erbjuder änkan ett hus och garanterad inkomst men vägrar att ha något med henne att göra, även efter att hon avstått från några pengar. Den gamle earlen blir dock imponerad av sitt amerikanska barnbarns sätt och intelligens, och charmas av hans oskyldiga natur. Cedric tror att farfadern är en hedersman och välgörare, och earlen mäktar inte att göra honom besviken. Earlen hjälper därför sina hyresgäster men låter låta dem tro att det är Lord Fauntleroy som är välgöraren.

Under tiden i New York berättar den hemlösa skoputsaren Dick Tipton för Cedrics gamla vän specerihandlaren Mr. Hobbs, att Dicks äldre bror Benjamin gifte sig med en fruktansvärd kvinna som gjorde sig av med deras enda gemensamma barn direkt efter födseln för att sedan gav sig av. Den äldre brodern Benjamin flyttade därefter till Kalifornien för att starta en boskapsfarm medan Dick hamnade på gatan. Samtidigt dyker det upp en sliten ung man som gör anspråk på Cedrics arv i England, och vars mor hävdar att han är avkomman till earlens äldste son, Bevis. För att undersöka detta reser Dick och Benjamin till England och känner där igen kvinnan som Benjamins tidigare fru. Kvinna flyr varpå Benjamin reser tillbaka till boskapsranchen i Kalifornien tillsammans med sin son som han där uppfostrar själv. Earlen försonas med sin amerikanska svärdotter och inser att hon är klart överlägsen bedragerskan.

Earlen ville lära sitt barnbarn att bli aristokrat men istället lärde Cedric sin farfar att en aristokrat borde visa medkänsla med de som är beroende av honom. Earlen blir till slut den person som Cedric i sin oskuld alltid trodde att han var. Cedric återförenas med sin mamma och Mr. Hobbs, bestämmer sig för att stanna och hjälpa till med Cedric.

Påverkan på modet[redigera | redigera wikitext]

(llustration av Reginald Bathurst Birch från 1886.
Reklambild från 1921 för filmatiseringen med Mary Pickford.

Fauntleroykostymen ("The Fauntleroy suit") som beskrevs så väl av Burnett och illustrerades i Reginald Birchs detaljerade penteckningar, skapade en trend bland amerikansk medelklass att klä sina barn i formella kläder.

...en smidig, barnslig gestalt i svart sammetsdräkt och spetskrage, och en krans av ljusa lockar, som omgav ett vackert, allvarligt litet ansikte"[3]
– ur svenska översättning Lille Lorden, Bonniers 1888.

Modet förekom i Europa men var framförallt populärt i Amerika. Den klassiska Fauntleroykostymen innebar bonjour i sammet med matchande knälånga byxor som bars tillsammans med kråsskjorta och stor spets- eller kråskrage. Denna kostym dyker up snart efter publiceringen 1885 och blev ett stort mode bland pojkar som fortlevde in på 1900-talet. Många pojkar som inte hade hela kostymen bar delar av den, som utstuderade skjortor och stora mjuka flugor. Vissa pojkar bar även korkskruvslockar. Modet förekom främst hos pojkar i åldern 3–8 år, men även äldre pojkar kunde bära dessa kläder.[4]

Fauntleroykostymen fick en efterföljare i Buster Browns kostym, den så kallade The Buster Brown suit, som blev populär i början av 1900-talet.[5]

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

Författaren Polly Horvath beskriver Lille Lorden "som sin tids Harry Potter och Frances Hodgson Burnett blev en lika stor kändis som J. K. Rowling." När serien gick i St. Nicholas blev berättelsen mycket omtalad och folk längtade efter nästa nummer. Boken skapade ett mode och sammetskostymer och andra Fauntleroyvaror som stora kragar blev mycket populära, tillsammans med spelkort och choklad med motiv från romanen.[6]

Teater, film, tv och radio[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Elsie Leslie i rollen som Cedric i Broadwayföreställningen av Little Lord Fauntleroy, 1888.
Broadwayuppsättningen listad i The Theatre.

År 1888, efter att ha upptäckt att hennes roman plagierats för en teateruppsättning, lyckades Burnett stämma pjäsförfattaren E. V. Seebohm över rättigheterna till teateruppsättningar[7][8] och sedan skriva en egen teaterversion av romanen. Den hade premiär den 14 maj 1888, på Terry's Theatre i London, och turnerade sedan runt i England, Frankrike, Boston och New York.[9]

På Broadway hade den premiär den 10 december 1888 på Broadway Theatre i New York.[10][11] År 1994 var det premiär för en verion av pjäsen på en australiensisk utomhusteater skriven av Julia Britton och regisserad av Robert Chuter, framförd i den historiska trädgården vid egendomen Rippon Lea i Victoria och som tillhör National Trust of Australia.

Film och television[redigera | redigera wikitext]

Dolores Costello och Freddie Bartholomew i filmen Little Lord Fauntleroy, från 1936.

Radio[redigera | redigera wikitext]

1955 sände norska NRK en radioteaterföljetong baserad på boken.[28]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Texten bygger på engelskspråkiga wikipedias artikel Little Lord Fauntleroy, läst 2021-01-10

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Little Lord Fauntleroy". LC Online Catalog. Library of Congress (lccn.loc.gov). Retrieved 2016-02-29.
  2. ^ Joanne Shattock, ed. The Cambridge Bibliography of English Literature: Volume 4 1800–1900. 3rd ed. Cambridge: Cambridge University Press, 2000, 1475.
  3. ^ "a graceful, childish figure in a black velvet suit, with a lace collar, and with lovelocks waving about the handsome, manly little face"
  4. ^ ”Historical boys Clothing site section on Fauntleroy suits”. Historical boys Clothing site section on Fauntleroy suits. Histclo.com. http://histclo.com/style/suit/faunt/faunt.html. 
  5. ^ ”Children wearing velvet suits inspired by Little Lord Fauntleroy style (c. 1909–1932) National Photo Company Collection; Library of Congress”. Children wearing velvet suits inspired by Little Lord Fauntleroy style (c. 1909–1932) National Photo Company Collection; Library of Congress. https://www.loc.gov/pictures/item/2001706354/. 
  6. ^ Horvath,(2004)|, xi–xiv
  7. ^ Warne v. Seebohm (1888) 39 CH. D. 72 ,s:77
  8. ^ Rutherford
  9. ^ McCarthy, Tom (November 1970). ”The Real Little Lord Fauntleroy”. American Heritage. http://www.americanheritage.com/content/real-little-lord-fauntleroy. 
  10. ^ Burnett, Frances Hodgson (1913). Burnett, Frances Hodgson Little Lord Fauntleroy: A Drama in Three Acts, 1889/1913. https://books.google.com/books?id=OTPSAAAAMAAJ&q=%22Little+Lord+Fauntleroy%22+parkhurst&pg=PR1. Läst 15 februari 2014. 
  11. ^ Little Lord Fauntleroy – Internet Broadway Database accessed 6.7.13
  12. ^ "Little Lord Fauntleroy" (1914) in Internet Movie Database
  13. ^ "A kis lord" (1918) in Internet Movie Database.
  14. ^ "Little Lord Fauntleroy" (1921) in Internet Movie Database.
  15. ^ L'ultimo lord (1932) in Internet Movie Database.
  16. ^ "Little Lord Fauntleroy" in Internet Movie Database.
  17. ^ "Il ventesimo duca in Internet Movie Database.
  18. ^ "Richard O'Sullivan" in Internet Movie Database.
  19. ^ "Il piccolo lord (1960)" in Internet Movie Database.
  20. ^ "Manfred Kunst" in Internet Movie Database.
  21. ^ "Gøsta Hagenlund" in Internet Movie Database.
  22. ^ "Little Lord Fauntleroy (1976)" in Internet Movie Database.
  23. ^ "Little Lord Fauntleroy (1980)" in Internet Movie Database.
  24. ^ ”Umfrage: Die beliebtesten Weihnachtsfilme”. Umfrage: Die beliebtesten Weihnachtsfilme. Moviepilot.de. http://www.moviepilot.de/pages/weihnachten. 
  25. ^ ”The Adventures of Little Lord Fauntleroy (1982).”. The Adventures of Little Lord Fauntleroy (1982).. British Film Institute. https://www.bfi.org.uk/films-tv-people/4ce2b6e897a9a. 
  26. ^ ”Zweitausendeins. Filmlexikon FILME von A–Z – Der kleine Lord (1994 D/I)”. Zweitausendeins. Filmlexikon FILME von A–Z – Der kleine Lord (1994 D/I). Zweitausendeins.de. 1996-12-18. http://www.zweitausendeins.de/filmlexikon/?sucheNach=titel&wert=68676. 
  27. ^ ”Die kleine Lady”. Die kleine Lady. prisma.de. http://www.prisma.de/film.html?mid=2012_die_kleine_lady. 
  28. ^ https://www.nrk.no/programmer/radio/radioteatret/barneteatret/682242.html

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]