Lista över världsmästare i tungviktsboxning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Listan över världsmästare i grafik

Detta är en kronologisk lista över världsmästare i tungviktsboxning som redovisar mästare som boxades/boxas efter markisen av Queensberrys regler, införda på 1890-talet. Den omfattar sålunda inte mästare erkända under de tidigare (och under en period samtidigt) rådande Jack Broughtons eller London Prize Rings regler.

Ett världsmästerskaps erkännande[redigera | redigera wikitext]

1885–1910[redigera | redigera wikitext]

En världsmästare kunde erkännas först efter ett offentligt anspråk. En mästare på den här tiden kunde vara en boxare som vunnit en anmärkningsvärd seger över en stark boxare och därefter fortsatt att vinna. Boxare som slutade och oklara matchresultat kunde ibland leda till att en titel under vissa perioder delades av flera män som gjorde anspråk på densamma.

1910–1961[redigera | redigera wikitext]

Organisationer som utsåg världsmästare[redigera | redigera wikitext]

1961–nutid[redigera | redigera wikitext]

Organisationer som nu utser världsmästare[redigera | redigera wikitext]

Utöver dessa organisationer finns ytterligare andra som arrangerar matcher och utser mästare i olika klasser; däribland World Boxing Union, International Boxing Association, World Boxing Federation med flera. Dessa har dock i skrivande stund (dec 2015) fortfarande ett ganska begränsat anseende och värde varför de inte heller på denna lista ges någon plats.

Lista över världsmästare[redigera | redigera wikitext]

(Universellt erkända eller enligt erkännande av någon av organisationerna WBA, WBC, IBF och WBO eller deras tidigare varianter under annat namn)

Från datum Till datum Mästare Erkänd av Nationalitet
29 augusti 1885 7 september 1892 John L. Sullivan Universell USA Amerikan
Sullivan besegrade Paddy Ryan 1882 för att vinna titeln Amerikas boxningsmästare (utan handskar). Med bristen på legitima utmanare utanför Amerika så vann Sullivan gradvis erkännande som världsmästare. Den 29 augusti 1885 besegrade han Dominick McCaffrey i Chester Park, Cincinnati, i en match som beskrevs som "För att avgöra Markisen av Queensberrys handsktävling om mästerskapet i världen"
7 september 1892 17 mars 1897 James J. Corbett Universell USA Amerikan
År 1895 meddelade Corbett sin pensionering från boxningen och nominerade därpå sin skyddsling Steve O'Donnell som sin efterträdare till VM-titeln. Traditionen krävde dock att O'Donnell skulle vinna titeln också i ringen så han matchades då mot den irländske boxaren Peter Maher i en match på Empire Athletic Club i Maspeth, New York den 11 november 1895. Maher överraskande dock och besegrade O'Donnell via knockout i första ronden. Men allmänheten godkände inte riktigt den nye mästaren och även Maher själv uttryckte en önskan att få möta Corbett om den "riktiga" titeln. Maher försvarade i alla fall sin "världstitel" mot den brittiskfödde Bob Fitzsimmons i Coahuila de Zaragoza i Mexiko 21 februari 1896, men blev nu själv ett offer för en KO i rond 1. Fitzsimmons slog sedan en annan irländsk boxare, Tom Sharkey från Dundalk, 2 december 1896 i San Francisco, i en match som utmålades som gällande tungviktstiteln. Sharkey tilldelades segern på diskvalifikation i rond 8 av domaren, Wyatt Earp (!). Corbett meddelade därpå sin återkomst till ringen i slutet av 1896 och de anspråk som Maher, Fitzsimmons (fram till 1897) och Sharkey gjorde på att vara mästare brukar man i efterhand historiskt sett därför ignorera.
Mästarna av den här versionen av VM-titeln skulle i så fall vara:
Peter Maher Irland Irland, 11 november 1895-21 februari 1896
Bob Fitzsimmons Storbritannien Storbritannien, 21 februari 1896-2 december 1896
Tom Sharkey Irland Irland, 2 december 1896-1897 .
17 mars 1897 9 juni 1899 Bob Fitzsimmons Universell Storbritannien Britt
Fitzsimmons blev amerikansk medborgare 1898.
9 juni 1899 13 maj 19051 James J. Jeffries Universell USA Amerikan
Jeffries var den första mästaren under de nya reglerna att avsäga sig titeln. Man förklarade då att vinnaren av en match mellan Marvin Hart och Jack Root skulle bli nästa legitima mästare. Jeffries skulle dock senare komma att återvända till ringen för att möta den framtida mästaren Jack Johnson.
3 juli 1905 23 februari 1906 Marvin Hart Universell USA Amerikan
23 februari 1906 26 december 1908 Tommy Burns Universell Kanada Kanadensare
26 december 1908 5 april 1915 Jack Johnson Universell USA Amerikan
Jack Johnsons vägran att fullfölja det avtal hans manager skrivit gällande ett titelförsvar mot den brittiska mästaren ledde till att det största boxningsorganet utanför USA, National Sporting Club i London, tog tillbaka sitt erkännande av Johnson som mästare. De matchade istället kanadensiska Sam Langford och den brittiska mästaren William "Iron" Hague mot varandra för sin egen version av VM-titeln. Langford besegrade Hague på knockout i rond 4 i London den 24 maj 1909 och återvände sedan hem till Nordamerika men gjorde aldrig något anspråk på att vara världsmästare.
5 april 1915 4 juli 1919 Jess Willard Universell USA Amerikan
4 juli 1919 23 september 1926 Jack Dempsey Universell USA Amerikan
23 september 1926 31 juli 19282 Gene Tunney Universell USA Amerikan
Tunney tillkännagav sin pensionering från professionell boxning 31 juli 1928 och avsade sig samtidigt sin VM-titel.
12 juni 1930 7 januari 1931 Max Schmeling Universell Kejsardömet Tyskland Tysk
Schmeling besegrade Jack Sharkey för att bli universellt erkänd som mästare, men i januari 1931 togs NYSAC:s version av titeln ifrån honom då han vägrade ett returmöte med Sharkey. NYSAC:s titel förblev vakant tills Schmeling och Sharkey till slut ändå möttes 1932.
7 januari 1931 21 juni 1932 Max Schmeling NBA & IBU Kejsardömet Tyskland Tysk
21 juni 1932 29 juni 1933 Jack Sharkey Universell USA Amerikan
29 juni 1933 14 juni 1934 Primo Carnera Universell Italien Italienare
14 juni 1934 13 juni 1935 Max Baer Universell USA Amerikan
I slutet av 1934 beordrade Internationell Boxing Union världsmästaren Max Baer att försvara sin titel mot den regerande europeiske mästaren, Pierre Charles från Belgien. När Baer i stället valde att möta James J. Braddock drog de tillbaka sitt erkännande av honom som mästare. IBU matchade därefter Charles mot den amerikanska tungviktaren George Godfrey för sin version av titeln i en match som ägde rum i Bryssel i Belgien 2 oktober 1935. Godfrey vann på poäng efter femton ronder men gjorde inget anspråk på mästerskapet och var sedan inaktiv de kommande två åren. IBU erkände därpå Baers efterträdare på tronen, James J. Braddock, som mästare.
13 juni 1935 22 juni 1937 James J. Braddock Universell USA Amerikan
22 juni 1937 1 mars 19492 Joe Louis Universell USA Amerikan
Louis innehar rekordet för längsta regeringstid (11 år, 8 månader och 8 dagar), liksom rekordet för flest framgångsrika titelförsvar (25). Louis avsade sig titeln och drog sig tillbaka som obesegrad mästare. Dock skulle dåliga affärer tvinga honom att göra comeback några år senare.
22 juni 1949 27 september 1950 Ezzard Charles NBA USA Amerikan
Charles besegrade Jersey Joe Walcott för att vinna den vakanta National Boxing Association-titeln men var inte universellt erkänd förrän i juni 1951.
6 juni 1950 16 juni 1951 Lee Savold EBU USA Amerikan
Vid Joe Louis avsägande av världsmästarbältet i mars 1949 meddelade European Boxing Union att en match i maj samma år mellan Lee Savold från USA och den brittiske mästaren Bruce Woodcock skulle avgöra vem de skulle erkänna som ny tungviktsmästare. NYSAC och British Boxing Board of Control (BBBofC) beslutade också de att erkänna vinnaren i matchen som sin mästare, men hela tillställningen sköts upp i över ett år på grund av de skador Woodcock under våren fått i en bilolycka. NYSAC beslutade då att istället erkänna vinnaren av den kommande matchen mellan Ezzard Charles och Joe Louis i september 1950 som sin mästare. Louis gjorde nu comeback i ringen efter en frånvaro på 27 månader. När matchen om EBU och BBBofC tungviktstitlar slutligen ägde rum i juni 1950 besegrade Savold Woodcock i rond 4.
27 september 1950 16 juni 1951 Ezzard Charles NBA & NYSAC USA Amerikan
16 juni 1951 18 juli 1951 Ezzard Charles Universell USA Amerikan
Efter Lee Savolds nederlag mot Joe Louis i en icke-titelmatch i juni 1951, ansågs han inte av varken EBU eller BBBofC längre vara världsmästare och de båda organisationerna erkände nu istället omedelbart Ezzard Charles som hade besegrat Louis genom ett enhälligt domarbeslut den 27 september 1950. Charles blev då universellt erkänd som världsmästare i tungviktsboxning.
18 juli 1951 23 september 1952 Jersey Joe Walcott Universell USA Amerikan
23 september 1952 27 april 19562 Rocky Marciano Universell USA Amerikan
Marciano drog sig som obesegrad världsmästare tillbaka från boxningen i april 1956 och avsade sig då sin titel.
30 november 1956 26 juni 1959 Floyd Patterson Universell USA Amerikan
Patterson, Tommy Jackson och regerande mästaren i lätt tungvikt, Archie Moore, matchades i ett tre-mannamöte för att överta den vakanta titeln efter Rocky Marcianos pensionering. Patterson besegrade Jackson genom ett kontroversiellt delat domarbeslut i juni 1956 och sedan Moore i november samma år för att erkännas som ny världsmästare. Efter att ha besegrat Moore mötte Patterson Jackson en andra gång för att en gång för alla räta ut eventuella frågetecknen gällande sin legitimitet som mästare; detta i en match han vann på TKO den 29 juli 1957.
26 juni 1959 20 juni 1960 Ingemar Johansson Universell Sverige Svensk
20 juni 1960 25 september 1962 Floyd Patterson Universell USA Amerikan
Patterson blev genom sin seger över Johansson i returmötet historisk som den förste före detta mästaren att återta sin titel.
25 september 1962 25 februari 1964 Sonny Liston Universell USA Amerikan
25 februari 1964 19 juni 1964 Muhammad Ali (Cassius Clay) Universell USA Amerikan
WBA och NYSAC tog tillbaka erkännandet av Clay (senare namnbyte till Muhammad Ali) som mästare då denne gick en returmatch mot Sonny Liston; en kränkning av organisationens dåtida regler. WBC och andra organisationer fortsatte dock att erkänna Clay som mästare.
19 juni 1964 6 februari 1967 Muhammad Ali WBC USA Amerikan
5 mars 1965 6 februari 1967 Ernie Terrell WBA & NYSAC USA Amerikan
Terrell besegrade Eddie Machen för att vinna den vakanta WBA-titeln. Han försvarade sedan titeln två gånger innan världsmästerskapet åter enades då han förlorade sitt bälte till Ali i februari 1967.
6 februari 1967 29 april 1967 Muhammad Ali Universell USA Amerikan
WBA, WBC, NYSAC och flera andra amerikanska delstatsboxningskommissioner drog tillbaka sitt erkännande av Ali som mästare i början av 1967 efter hans vägran att göra sin värnplikt i Vietnam.
4 mars 1968 16 februari 1970 Joe Frazier NYSAC USA Amerikan
Frazier besegrade Buster Mathis i en match som erkändes av boxningskommissionerna i Illinois, Maine, Massachusetts, New York och Pennsylvania som en match om "Världens tungviktstitel". Ett liknande epitet, "Världsmästerskap", gavs av Athletic Commission of Texas kring en match Frazier vann mot Dave Zyglewicz 22 april 1969.
27 april 1968 16 februari 1970 Jimmy Ellis WBA USA Amerikan
Ellis blev erkänd som världsmästare efter att ha segrat i en åttamans-turnering sanktionerad av WBA i syfte att fylla deras vakanta titel. Bland deltagarna fanns Ellis, Leotis Martin, Jerry Quarry, Oscar Bonavena, Karl Mildenberger, Thad Spencer, före detta WBA-mästaren Ernie Terrell och tidigare obestridda mästaren Floyd Patterson. Joe Frazier erbjöds möjlighet att delta, men tackade nej till inbjudan.
16 februari 1970 22 januari 1973 Joe Frazier Universell USA Amerikan
Frazier och WBA-mästaren Jimmy Ellis möttes 16 februari 1970 för att ena tungviktstiteln. Frazier klev in i ringen erkänd som "världsmästare" av flera amerikanska boxningskomissioner, Ellis som mästare erkänd av WBA. WBC, vars titel hade förblivit vakant efter deras tillbakadragande av Alis titel, beslutade att erkänna vinnaren av matchen, Frazier, som sin mästare. Frazier besegrade sedan Ali den 8 mars 1971 för att häva alla eventuella tvivel på att han var den obestridde mästaren.
22 januari 1973 30 oktober 1974 George Foreman Universell USA Amerikan
30 oktober 1974 15 februari 1978 Muhammad Ali Universell USA Amerikan
15 februari 1978 18 mars 19783 Leon Spinks Universell USA Amerikan
18 mars 1978 15 september 19783 Leon Spinks WBA USA Amerikan
För första gången drog ett sanktionerande organ tillbaka sitt erkännande av en mästare på grundval av hans vägran att möta dess utsedda obligatoriska utmanare, Ken Norton. Spinks hade istället kommit överens om ett returmöte med Muhammed Ali.
18 mars 1978 9 juni 1978 Ken Norton WBC USA Amerikan
I att aldrig tidigare skådat kliv i tungviktsdivisionen blev Norton omedelbart erkänd som WBC-mästare när Leon Spinks tecknat ett avtal om ett returmöte med förre mästaren Muhammad Ali. Vid tiden hade Norton utsetts till WBC:s obligatoriska utmanare baserad på en seger över Jimmy Young. Efter att ha blivit utnämnd till mästare krävdes det att Norton försvarade titeln mot organisationens nya obligatoriska utmanare, Larry Holmes. En match Norton förlorade - ihop med sin nyvunna titel.
9 juni 1978 11 december 19831 Larry Holmes WBC USA Amerikan
Holmes avstod sin WBC-titel för att istället acceptera världsmästartiteln från International Boxing Federation, en nybildad organisation sprungen ur WBA.
15 september 1978 27 april 19791 Muhammad Ali WBA USA Amerikan
Menande att hans karriär var över avsade sig Ali sin WBA-titel i utbyte mot betalning från promotorn Don King som ville få till stånd en match mellan dåvarande WBC-mästaren Larry Holmes och John Tate för att kora en obestridd mästare. Matchen förverkligades aldrig, och Ali återvände 1980 till ringen där han dock förlorade stort mot Holmes.
20 oktober 1979 31 mars 1980 John Tate WBA USA Amerikan
Tate besegrade Gerrie Coetzee för att vinna den vakanta titeln.
31 mars 1980 10 december 1982 Mike Weaver WBA USA Amerikan
10 december 1982 23 september 1983 Michael Dokes WBA USA Amerikan
23 september 1983 1 december 1984 Gerrie Coetzee WBA Sydafrika Sydafrikan
11 december 1983 21 september 1985 Larry Holmes IBF USA Amerikan
9 mars 1984 31 augusti 1984 Tim Witherspoon WBC USA Amerikan
Witherspoon besegrade Greg Page för att vinna den vakanta titeln.
31 augusti 1984 22 mars 1986 Pinklon Thomas WBC USA Amerikan
1 december 1984 29 april 1985 Greg Page WBA USA Amerikan
29 april 1985 17 januari 1986 Tony Tubbs WBA USA Amerikan
21 september 1985 19 februari 19873 Michael Spinks IBF USA Amerikan
Spinks erkännande som IBF-mästare drogs tillbaka när han skrev kontrakt för att boxas mot den populäre Gerry Cooney snarare än organisationens utmanare nr 1, Tony Tucker. Spinks skulle dock fortsatt ha ett brett erkännande som den linjära mästaren (inklusive The Ring Magazines erkännande) ända fram till sin förlust mot Mike Tyson 27 juni 1988.
17 januari 1986 12 december 1986 Tim Witherspoon WBA USA Amerikan
22 mars 1986 22 november 1986 Trevor Berbick WBC Kanada Kanadensare
Jamaica-födde Berbick var naturaliserad kanadensisk medborgare.
22 november 1986 7 mars 1987 Mike Tyson WBC USA Amerikan
12 december 1986 7 mars 1987 James "Bonecrusher" Smith WBA USA Amerikan
7 mars 1987 1 augusti 1987 Mike Tyson WBA & WBC USA Amerikan
30 maj 1987 1 augusti 1987 Tony Tucker IBF USA Amerikan
Tucker, organisationens försterankade utmanare, matchades mot James Buster Douglas om den lediga mästerskapstiteln efter att Spinks blivit fråntagen densamma. Efter att Tucker segrat i matchen ställdes han nästan omedelbart mot Mike Tyson i en match som skulle förena IBF-, WBA- och WBC-titlarna. Tuckers regeringstid som tungviktsmästare är den kortaste någonsin.
1 augusti 1987 6 maj 1989 Mike Tyson Universell USA Amerikan
Även om Tyson var erkänd som mästare av IBF, WBA och WBC var han inte allmänt erkänd förrän 27 juni 1988 när han besegrade innehavaren av The Ring Magazines linjära titel, Michael Spinks.
6 maj 1989 11 januari 1991 Francesco Damiani WBO Italien Italienare
Damiani besegrade Johnny duPlooy för att bli den förste mästaren erkänd av nybildade World Boxing Organization som hade splittrats ut från WBC 1988. Trots detta var allmänhetens uppfattning att Mike Tyson var den sanna, linjära mästaren opåverkad.
6 maj 1989 11 februari 1990 Mike Tyson IBF, WBA & WBC USA Amerikan
11 februari 1990 25 oktober 1990 James "Buster" Douglas IBF, WBA & WBC USA Amerikan
25 oktober 1990 13 november 1992 Evander Holyfield IBF, WBA & WBC USA Amerikan
11 januari 1991 24 december 19913 Ray Mercer WBO USA Amerikan
15 maj 1992 3 februari 19933 Michael Moorer WBO USA Amerikan
Moorer besegrade Bert Cooper för att vinna den vakanta titeln.
13 november 1992 14 december 19923 Riddick Bowe IBF, WBA & WBC USA Amerikan
Bowes erkännande som mästare för WBC drogs tillbaka när han vägrade att möta organisationens obligatoriska utmanare, Lennox Lewis.
14 december 1992 6 november 1993 Riddick Bowe IBF & WBA USA Amerikan
14 december 1992 24 september 1994 Lennox Lewis WBC Storbritannien Britt
Efter prejudikatet 1978 då WBC tilldelade Ken Norton sin titel efter att mästaren vägrat möta deras obligatoriska utmanare, gjorde man nu likadant. Riddick Bowe fråntogs titeln och organisationen tilldelade nu Lennox Lewis titeln; detta baserat på att han 31 oktober 1992 besegrat Donovan "Razor" Ruddock i en match som utsett deras "obligatoriska utmanare."
7 juni 1993 29 oktober 1993 Tommy Morrison WBO USA Amerikan
Morrison besegrade George Foreman för att vinna den vakanta titeln.
29 oktober 1993 19 mars 1994 Michael Bentt WBO USA Amerikan
6 november 1993 22 april 1994 Evander Holyfield IBF & WBA USA Amerikan
19 mars 1994 11 mars 1995 Herbie Hide WBO Storbritannien Britt
22 april 1994 5 november 1994 Michael Moorer IBF & WBA USA Amerikan
24 september 1994 2 september 1995 Oliver McCall WBC USA Amerikan
5 november 1994 4 mars 19953 George Foreman IBF & WBA USA Amerikan
Foreman blev den äldsta mästaren i tungviktsboxningens historia genom att slå ut Michael Moorer. Foremans erkännande som WBA-mästare drogs tillbaka när han skrev kontrakt om ett möte med tyske Axel Schulz snarare än organisationens försteutmanare, Tony Tucker.
4 mars 1995 28 juni 19953 George Foreman IBF USA Amerikan
IBF drog tillbaka sitt erkännande av Foreman när han avböjde ett returmöte med Axel Schulz. Schultz matchades då mot Francois Botha om den vakanta titeln. Matchen ägde rum 9 december 1995 i Stuttgart, Tyskland och resulterade i en poängseger för Botha. Botha testade dock positivt för en anabola steroid i ett drogtest efter matchen och resultatet ändrades därför till en no-contest. Foreman fortsatte att boxas som den linjära mästaren tills han kontroversiellt förlorade mot Shannon Briggs genom ett majoritetsbeslut 22 november 1997, varpå han lade handskarna på hyllan.
11 mars 1995 1 maj 19961 Riddick Bowe WBO USA Amerikan
8 april 1995 7 september 1996 Bruce Seldon WBA USA Amerikan
Seldon, som blev WBA:s utmanare nr 2 när de drog tillbaka sitt erkännande av George Foreman, besegrade organisationens utmanare nr 1, Tony Tucker, för att vinna den vakanta titeln.
2 september 1995 16 mars 1996 Frank Bruno WBC Storbritannien Britt
16 mars 1996 7 september 1996 Mike Tyson WBC USA Amerikan
22 juni 1996 8 november 1997 Michael Moorer IBF USA Amerikan
Moorer besegrade Axel Schulz för att vinna den vakanta titeln.
29 juni 1996 17 februari 19971 Henry Akinwande WBO Storbritannien Britt
Akinwande hade varit rankad som WBC:s utmanare nr 2 när han vann den vakanta WBO-titeln mot Jeremy Williams. WBC, som en del av sin politik efter bildandet av WBO, tog då bort Akinwande från sina listor helt och hållet. I utbyte mot möjligheten att matchas mot regerande WBC-mästaren Lennox Lewis skulle Akinwande avstå sin WBO-titel.
7 september 1996 24 september 19961 Mike Tyson WBA & WBC USA Amerikan
Tyson och tidigare WBC-mästaren Lennox Lewis hade nått en "preliminär överenskommelse" om att mötas efter Tysons match mot Bruce Seldon. Före Seldon-matchen blev dock inget avtal skrivet. Lewis menade dock att överenskommelsen med Tyson var lagligt bindande och stämde därför Tyson som nu inte längre ämnade möta britten. Som en del av den juridiska uppgörelse som följde avsade sig Tyson sin WBC-titel.
24 september 1996 9 november 1996 Mike Tyson WBA USA Amerikan
9 november 1996 8 november 1997 Evander Holyfield WBA USA Amerikan
7 februari 1997 13 november 1999 Lennox Lewis WBC Storbritannien Britt
Lewis besegrade Oliver McCall för att vinna den vakanta titeln.
28 juni 1997 26 juni 1999 Herbie Hide WBO Storbritannien Britt
Hide besegrade Tony Tucker för att vinna den vakanta titeln.
8 november 1997 13 november 1999 Evander Holyfield IBF & WBA USA Amerikan
26 juni 1999 1 april 2000 Vitalij Klitschko WBO Ukraina Ukrainare
13 november 1999 29 april 20001 Lennox Lewis IBF, WBA & WBC Storbritannien Britt
I början av 2000 stämde WBA:s utmanare nr 1, John Ruiz, Lennox Lewis och hela WBA, hävdande att WBA bröt mot sina egna regler genom att inte tvinga fram en match mellan honom och Lewis. En domstol i New Jersey dömde till förmån för Ruiz och bestämde att Lewis antingen mötte Ruiz i sitt nästa titelförsvar eller så skulle han avstå från WBA-titeln. Lewis valde då att istället möta Michael Grant i en mer lukrativ match och meddelade WBA att han därmed skulle avstå sin titel.
1 april 2000 14 oktober 2000 Chris Byrd WBO USA Amerikan
29 april 2000 22 april 2001 Lennox Lewis IBF & WBC Storbritannien Britt
12 augusti 2000 3 mars 2001 Evander Holyfield WBA USA Amerikan
Holyfield besegrade John Ruiz för att vinna den vakanta titeln.
14 oktober 2000 8 mars 2003 Wladimir Klitschko WBO Ukraina Ukrainare
3 mars 2001 1 mars 2003 John Ruiz WBA USA Amerikan
Vid sin seger över Evander Holyfield blev Ruiz den första personen i historien med spanska anor som blivit världsmästare i tungviktsboxning.
22 april 2001 17 november 2001 Hasim Rahman IBF & WBC USA Amerikan
17 november 2001 5 september 20021 Lennox Lewis IBF & WBC Storbritannien Britt
Lewis avstod IBF-titeln på begäran av promotorn Don King som ville arrangera en mästerskapsmatch mellan Evander Holyfield och Chris Byrd om den i så fall vakanta titeln. King betalade enligt uppgift Lewis 1.000.000 dollar som ersättning.
5 september 2002 6 februari 20042 Lennox Lewis WBC Storbritannien Britt
14 december 2002 22 april 2006 Chris Byrd IBF USA Amerikan
Byrd besegrade Evander Holyfield för att vinna den vakanta titeln.
1 mars 2003 20 februari 20041 Roy Jones Jr. WBA USA Amerikan
Efter segern över John Ruiz höll Jones WBA:s titlar i lätt tungvikt och tungvikt samtidigt. På hans begäran gick WBA ifrån sina egna regler kring dylika situationer och utsåg Jones som sin "pausade mästare", "Champion in Recess" i tungvikt och iscensatte därefter en match mellan John Ruiz och Hasim Rahman om en tillfällig "interim-titel". Matchen vanns av Ruiz 13 december 2003. Jones gavs därefter tid att innan 29 februari 2004 avgöra vilken av hans titlar han skulle försvara. Den 20 februari 2004 avstod han sin tungviktstitel för att fokusera på lägre viktklasser.
8 mars 2003 9 oktober 20031 Corrie Sanders WBO Sydafrika Sydafrikan
Sanders avsade sig WBO-titeln för att möta Vitalij Klitschko om den vakanta WBC-titeln.
20 februari 2004 17 december 2005 John Ruiz WBA USA Amerikan
Den 13 december 2003 besegrade Ruiz Hasim Rahman för att vinna WBA:s "interim-titel". När Roy Jones Jr. avstod sin status som "Champion in Recess," erkändes Ruiz som mästare på grundval av denna seger. Den 30 april 2005 besegrades han av James Toney i ett titelförsvar men tio dagar senare meddelades det att Toney hade testat positivt för anabola steroider, nandrolon. Matchresultat ändrades därefter av New York Athletic Commission till en "no contest" varpå WBA meddelade att deras erkännande av Ruiz som mästare skulle bestå.
10 april 2004 1 april 2006 Lamon Brewster WBO USA Amerikan
Brewster besegrade Wladimir Klitschko för att vinna den vakanta titeln.
24 april 2004 9 november 20051 Vitalij Klitschko WBC Ukraina Ukrainare
Klitschko besegrade Corrie Sanders för att vinna den vakanta titeln. Under perioden som följde drabbades Klitschko av ett antal skador. Till sist utsåg WBC honom som sin "Champion in Recess" och ordnade en match mellan tidigare WBC-mästare Hasim Rahman och Monte Barrett om en "tillfällig" "Interim-titel". Klitschko fortsatte dock att förföljas av upprepade skador och pensionerade sig från boxningen samtidigt som han gav upp sin titel.
9 november 2005 12 augusti 2006 Hasim Rahman WBC USA Amerikan
Den 13 augusti 2005 besegrade Rahman Monte Barrett för att vinna titeln som organisationens "interim-mästare". När Vitalij Klitschko, WBC:s "pausade mästare" ("Champion in Recess") avstod titeln tre månader senare blev Rahman status höjd till fullt erkänd mästare.
17 december 2005 14 april 2007 Nikolaj Valujev WBA Ryssland Ryss
1 april 2006 4 november 2006 Siarhej Liakovitj WBO Vitryssland Vitryss
22 april 2006 23 februari 2008 Wladimir Klitschko IBF Ukraina Ukrainare
12 augusti 2006 8 mars 2008 Oleg Maskajev WBC Ryssland Ryss
Född i Kazakstan till ryska föräldrar, emigrerade Maskajev till USA 1999 och förvärvade amerikanskt medborgarskap 2004. Han blev rysk medborgare först i september 2006.
4 november 2006 2 juni 2007 Shannon Briggs WBO USA Amerikan
14 april 2007 20 juni 20093 Ruslan Tjagajev WBA Uzbekistan Uzbek
Under denna period drabbades Tjagajev av skador, bland annat en avsliten hälsena under träningen till sitt titelförsvar planerat till den 5 juli 2008 i ett returmöte med Nikolaj Valujev. Efter denna skada betecknade WBA Tjagajev som sin "Champion in Recess" och ordnade därför en match mellan Valujev och John Ruiz om den lediga titeln som vanns av Valujev 30 augusti 2008. Tjagajev skulle återvända till ringen men inte i ett möte med Valujev; istället förlorade han mot Wladimir Klitschko. Till sist drog WBA tillbaka sitt erkännande av Tjagajev.
2 juni 2007 23 februari 2008 Sultan Ibragimov WBO Ryssland Ryss
23 februari 2008 2 juli 2011 Wladimir Klitschko IBF & WBO Ukraina Ukrainare
8 mars 2008 11 oktober 2008 Samuel Peter WBC Nigeria Nigerian
30 augusti 2008 7 november 2009 Nikolaj Valujev WBA Ryssland Ryss
Valujev besegrade John Ruiz för att vinna den vakanta titeln. När Tjagajev återkom till ringen menade WBA att han var tvungen att boxas mot Valujev senast den 26 juni 2009. När Tjagajev underlåtit att göra detta blev Valuejv tack vare sin interimtitel erkänd som fullvärdig världsmästare och stödet för Tjagajev drogs tillbaka.
11 oktober 2008 15 december 20131 Vitalij Klitschko WBC Ukraina Ukrainare
7 november 2009 2 juli 2011 David Haye WBA Storbritannien Britt
2 juli 2011 28 november 2015 Wladimir Klitschko IBF, WBO & WBA5 Ukraina Ukrainare
Efter Klitschkos seger över David Haye 2 juli 2011 var alla de stora tungviktstitlarna i ägo av bröderna Klitschko. Detta fram till dess att Vitalij avstod sin WBC-titel och lade handskarna på hyllan.
27 augusti 2011 5 oktober 2013 Alexander Povetkin WBA4 Ryssland Ryss
Povetkin besegrade Ruslan Tjagajev för att vinna WBA:s vakanta "Regular title" (reguljära titel).
10 maj 2014 17 januari 2015 Bermane Stiverne WBC Kanada Kanadensare
Haiti-födde Stiverne besegrade Cristobal Arreola för att vinna den vakanta titeln.
6 juli 2014 Nuvarande Ruslan Tjagajev WBA4 Uzbekistan Uzbek
Tjagajev besegrade Fres Oquendo för att vinna WBA:s vakanta "reguljära titel". För att komplicera saken erkände WBA 17 oktober 2015 Luis Ortiz som sin "interim-mästare" efter dennes seger över Matias Ariel Vidondo, trots att Tjagajev endast tre månader tidigare framgångsrikt hade försvarat sin titel.
17 januari 2015 Nuvarande Deontay Wilder WBC USA Amerikan
28 november 2015 8 december 2015 Tyson Fury IBF, WBO & WBA5 Storbritannien Britt
Bara tio dagar efter att ha vunnit sin titel drog IBF tillbaka sitt erkännande av Fury som mästare efter hans vägran att försvara den mot Vjatjeslav Glazkov och istället skrev kontrakt om ett returmöte med Wladimir Klitschko.
8 december 2015 Nuvarande Tyson Fury WBO & WBA Storbritannien Britt

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. Avsagd titel
  2. Pensionerade sig från boxningen som mästare, avsade sig samtidigt titeln.
  3. VM-titelns erkännande tillbakataget av sanktionerande organ beroende på boxarens vägran att möta organisationens topprankade utmanare.
  4. Erkänd av WBA som tungviktsdivisionens "Reguljära" mästare, jämte den "Supermästare" som erkänns av flera organ samtidigt.
  5. Erkänd av WBA som tungviktsdivisionens "Supermästare".

Sammanlagda regeringstider (top 10)[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterat 28 november 2015

Listan inkluderar bara de stora titlarna (WBC, WBA, IBF, WBO och den innan 1962 universellt erkända Världsmästartiteln i tungviktsboxning) och inte någon så kallad "linjär titel".

Nycklar:

  •      med fetstil indikerar en eventuell nuvarande mästare och hans antal dagar som mästare
  • WHC = officiellt erkänd som "Världsmästare i tungviktsboxning"
Namn Dagar som mästare Antal gånger Titlar erkända av Sammanlagt antal titelförsvar
1. Ukraina Wladimir Klitschko 4 382 2 IBF, WBA, WBO 23
2. USA Joe Louis 4 270 1 NYSAC, NBA 25
3. Ukraina Vitalij Klitschko 2 735 3 WBO, WBC 12
4. USA Larry Holmes 2 661 1 WBC, IBF 20
5. USA Jack Dempsey 2 638 1 WHC, NYSAC, NBA 5
6. USA John L. Sullivan 2 566 1 WHC 4
7. USA Muhammad Ali 2 363 3 NYSAC, WBC, WBA 19
8. Storbritannien Lennox Lewis 2 346 3 WBC, IBF, WBA 14
9. USA Jack Johnson 2 291 1 WHC 8
10. USA Evander Holyfield 2 235 4 WBA, WBC, IBF 7

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Florio, John; Shapiro, Ouisie (2013). One Punch from the Promised Land: Leon Spinks, Michael Spinks, and the Myth of the Heavyweight Title. Lyons Press. sid. 279. ISBN 978-0-7627-8300-7 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]