Lockheedaffären

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Flygplan av typ F-104 Starfighter i Västtysklands flygvapen. Fotografi från 1965.

Lockheedaffären kallas den serie mutskandaler som uppdagades 1975 och 1976 involverande den amerikanska flygplanstillverkaren Lockheed Corporation och regeringsmedlemmar och höga tjänstemän i Västtyskland, Italien, Nederländerna och Japan.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

År 1971 hade den amerikanska staten räddat det svårt skuldsatta Lockheed Corporation genom att garantera återbetalning på 195 miljoner dollar i banklån till företaget. Man satte då upp en lånekommitté som skulle överse återbetalningarna. Kommittén började även undersöka om företaget hade brutit mot sina förpliktelser att informera om utbetalningar i utlandet.[1] Ett utskott i USA:s senat under ledning av Frank Church kom i slutet av 1975 och början av 1976 fram till att Lockheed hade betalat regeringar i stater vänligt sinnade till USA för att säkra försäljning av sina stridsflygplan. Mer konkreta uppgifter år 1976 gjorde gällande att företaget hade betalat uppemot 22 miljoner dollar i mutor till utländska tjänstemän för att sälja jaktflygplan av typ F-104 Starfighter.[1][2]

Västtyskland[redigera | redigera wikitext]

I början av 1976 sa Ernest Hauser, en före detta lobbyist för Lockheed, till senatens undersökare att förre västtyske försvarsministern Franz Josef Strauss och hans kristdemokratiska parti CSU erhållit åtminstone 10 miljoner dollar för Västtysklands köp av 900 stycken stridsflygplan av modell F-104G Starfighter år 1961. Strauss var en ivrig förespråkare för att Lockheeds Starfighter-flygplan skulle bli Nato:s främsta flygplan i Europa. Strauss och CSU förnekade anklagelserna och anklagade istället Hauser för förtal. Anklagelserna mot Strauss lades så småningom ner i brist på bevis.[3]

Kontroversen återuppkom under förbundsdagsvalet i september 1976 då det uppdagades att de flesta dokument om flygplansköpet 1961 hade förstörts året därpå, 1962. Förbundsdagsledamoten och försvarsrådgivaren Manfred Wörner misstänktes ha besökt Lockheeds fabriker och fått resan bekostad av företaget.[4] En amerikansk undersökning kom dock fram till att Förbundsdagen hade bekostat delar av resan och att det handlade om testflygningar av en annan flygplansmodell.

Mellan 1,1 miljoner och 1,3 miljoner D-mark betalades dock av Lockheed i mutor i Västtyskland, bland annat till Heinrich Sellschopp, en högt uppsatt inköpschef för den västtyska försvarsmakten, i syfte att säkra att just Starfighter F-104 skulle köpas.[5] Sellschopp åtalades inte då han dog år 1975.

Italien[redigera | redigera wikitext]

Anklagelser om korruption riktades mot flera högt uppsatta medlemmar i Italiens kristdemokratiska regering för att få det italienska flygvapnet att köpa Lockheeds transportplan C-130 Hercules. 15 juni 1978 tvingades landets president Giovanni Leone att avgå på grund av misstänkt inblandning i muthärvan.[6] Försvarsminister Mario Tanassi dömdes till fyra månaders fängelse av Italiens författningsdomstol för mutbrott.[7]

Nederländerna[redigera | redigera wikitext]

Prins Bernhard av Lippe-Biesterfeld, gift med drottning Juliana av Nederländerna, hade år 1974 begärt provision av Lockheed om bolaget sålde ett marint spaningsplan till holländska flottan. Han fick 1,1 miljoner dollar för att säkerställa att Lockheed F-104 vann kontraktet över det franskproducerade stridsflygplanet Dassault Mirage 5. När premiärminister Joop den Uyl begärde en undersökning vägrade prins Bernhard att svara på frågor från journalister och sade att han stod "över sådana saker".[8] Drottning Juliana hotade att abdikera om hennes make åtalades vilket heller inte skedde, men han tvingades den 26 augusti 1976 att avgå från samtliga sina officiella uppdrag.

Japan[redigera | redigera wikitext]

En Lockheed L-1011 i ANA på Naritas internationella flygplats

Korruptionsaffären i Japan inkluderade dåvarande premiärministern Kakuei Tanaka, stabschefen Minoru Genda, försvarsministern Eisaku Satō och många fler. Redan 1957 hade Japans flygvapen önskat köpa stridsflygplansmodellen Grumman F-11 Super Tiger, som var under utveckling, men Lockheed lobbade inflytelserika medlemmar i det styrande Liberaldemokratiska partiet att istället köpa F-104 Starfighter.

Företaget anlitade även den yrkeskriminella nationalisten Yoshio Kodama för att få Japans halvstatliga flygbolag, till exempel All Nippon Airways, att köpa Lockheed L-1011 TriStar som nytt passagerarflygplan istället för McDonnell Douglas DC-10. 6 februari 1976 erkände Lockheeds vice ordförande att företaget hade betalat omkring tre miljoner dollar i mutor till premiärminister Kakuei Tanakas kontor för stöd.[9] Tanaka dömdes år 1983 till fyra års fängelse för brott mot valutaregleringar men inte mutbrott. Han förblev fri ända till sin död tio år senare.[10][11]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Time magazine 18 augusti 1975
  2. ^ "In 1962 Lockheed Corporation made the deal of the century by selling West Germany three hundred and fifty F-104 Starfighters..." Paul Emil Erdman, The last days of America: G.K. Hall, 1982 ISBN 0-8161-3349-2, p 24
  3. ^ Time magazine 13 september 1976
  4. ^ ”Lockheed and the FRG”. USA:s utrikesdepartement. 20 september 1976. http://aad.archives.gov/aad/createpdf?rid=242746&dt=2082&dl=1345. Läst 28 mars 2010. 
  5. ^ ”Arms Sales in Germany (7. Januar 1976)”. USA:s utrikesdepartement. 7 januari 1976. http://aad.archives.gov/aad/createpdf?rid=111854&dt=2082&dl=1345. Läst 3 april 2010. 
  6. ^ Philip Willan (12 november 2001). ”Obituary, November 12, 2001”. The Guardian (London). http://www.guardian.co.uk/obituaries/story/0,3604,591702,00.html. Läst 21 augusti 2011. 
  7. ^ CORTE COSTITUZIONALE IN COMPOSIZIONE INTEGRATA. ”Sentenza nel giudizio penale di accusa n. 1 del registro generale 1977”. Sentenza Lockheed. Consulta Online. http://www.giurcost.org/decisioni/1979/0000s-79.html. Läst 12 oktober 2011. 
  8. ^ Times article December 4, 2004
  9. ^ Gerber, Jurg; Jensen, Eric L. (2007). Encyclopedia of white-collar crime. Greenwood Publishing Group. sid. 175. ISBN 978-0-313-33524-2. http://books.google.com/books?id=tumxfktlYFAC&pg=PA175. Läst 26 juli 2011 
  10. ^ ”Kakuei Tanaka – a political biography of modern Japan: Chapter 4 The Lockheed Scandal”. Rcrinc.com. http://www.rcrinc.com/tanaka/ch4-3.html. Läst 21 augusti 2011. 
  11. ^ Time Magazine September 13, 1976