Los

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Los
Tätort
Vy över Los från koboltgruvan.
Vy över Los från koboltgruvan.
Land Sverige Sverige
Landskap Hälsingland
Län Gävleborgs län
Kommun Ljusdals kommun
Koordinater 61°45′N 15°10′Ö / 61.750°N 15.167°Ö / 61.750; 15.167
Area 159 hektar
Folkmängd 354 (2015)[1]
Befolkningstäthet 2,23 inv./hektar
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Postnummer 820 50
Tätortskod T7192
GeoNames 2694116
Los läge i Gävleborgs län
Red pog.svg
Los läge i Gävleborgs län
SverigesLän2007Gävleborg.svg

Los (även stavat Loos) är en tätort i Ljusdals kommun och kyrkbyn i Los socken i Hälsingland och Gävleborgs län. Los ligger cirka 6 mil från Ljusdal och 6,3 mil från Sveg.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Losbygden är en kuperad, sjö- och myrrik skogsbygd kring Voxnans biflöden där cirka 25 stenåldersboplatser och 25 fångstgropar är kända, men de första dokumenterade inbyggarna var finnar som bosatte sig i trakterna i slutet av 1500-talet. De livnärde sig som brukligt på jakt, fiske och svedjebruk. År 1733 fick Henrik Kalmeter tillstånd att bearbeta den kända vismutförekomsten och 1736 kom gruvbrytning och malmförädling igång på allvar[2].

Losgruvan har en lång historia av brytning av olika mineral, bland annat kobolt och koppar. Nickel framställdes första gången 1751 av kemisten och mineralogen Axel Fredrik Cronstedt genom reduktion med träkol av kopparnickelkalk från Los gruvor[3]. Denne fann en metall som liknade kobolt vilken bergsrådet Georg Brandt redan 1735 betecknat som en egen metall. Henric Kalmeter hade börjat bryta kobolt och vismut, men den kobolt man fick ut gav ej ren blå färg. Cronstedt startade då en undersökning om orsaken och upptäckte då att malmen endast innehöll en liten mängd kobolt. Däremot innehöll den en större mängd av en ny metall, vilken han gav namnet nickel och som han beskrev i Rön och försök, gjorda med en malmart från Los kobolt-grufvor (Vetenskapsakademins handlingar 1751-54).

Kobolten användes för färgning av glas och ett glasbruk och blåfärgsverk anlades 1763, Sophiendal, och de första glasblåsarna anlände från Sandö glasbruk i Ångermanland. Man blåste fönsterglas och gängse bruksglas som buteljer, flaskor, burkar och bunkar. Det kanske mest kända är de bulliga Losflaskorna. Glasbruksverksamheten upphörde under första åren på 1770-talet i brist på råvaror och svåra transporter och i september 1773 lämnades konkursansökan in för hela verksamheten.

Los församling bildades 1748 som bruksförsamling utbruten ur Färila församling och var från 1820 kapellförsamling med egen första kyrka. Efterhand erhöll man en form av självstyre med egen kyrko- och fattigkassa samt bröts ut från Färila som egen församling och med ny kyrka av trä med sakristia och torn bakom altaret som stod färdig 1851.

Under mitten av 1800-talet utvecklades Los avsevärt tack vare de betydande skogstillgångarna, som gav både arbete och pengar till invånarna. Men efter de stora skogsavverkningarna började folkmängden åter att minska från 1930-talet och framåt.

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsutvecklingen i Los 1950–2015[1][4]
År Folkmängd Areal (ha)
1950
  
560
1960
  
652
1965
  
621
1970
  
614
1975
  
530
1980
  
567
1990
  
530 162
1995
  
458 163
2000
  
426 163
2005
  
403 163
2010
  
387 161
2015
  
354 159

Samhället[redigera | redigera wikitext]

I Los finns Los kyrka och en skola med cirka 60 elever från årskurs 1 till 9.

I Los finns en bagarbod, ett bibliotek och ICA-affär. Bland det övriga näringslivet kan företaget Loostec och Lotta-Boden nämnas. Lotta-Boden tillverkar saft och marmelad.

I trakterna finns det fiskevatten och ett rikt djurliv med bland annat björn, varg och lo.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Landareal per tätort, folkmängd och invånare per kvadratkilometer. Vart femte år 1960 - 2016”. Statistiska centralbyrån. http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__MI__MI0810__MI0810A/LandarealTatort/?rxid=ff9309f9-7ecb-480f-a73c-08d86b3e56f8. Läst 18 maj 2017. 
  2. ^ Los Kvinnolag (1992). Losflaskans historia. Färila: Ekeströms Förlag AB. sid. 7-9, 22, 27-31. ISBN 91-87688-14-X 
  3. ^ ”Nickel”. Nationalencyklopedin. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB. 2000. ISBN 91-7133-749-0 
  4. ^ ”Folkräkningen den 31 december 1950, totala räkningen folkmängd efter ålder och kön i kommuner, församlingar och tätorter, statistiska centralbyrån 1954”. http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/SOS/Folkrakningen_1950_3.pdf. Läst 1 februari 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]