Lotuseffekt

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
En datatolkning av lotuseffekten.
Vattendroppe på Musselblomma.

Lotuseffekten kan sägas vara ett tings förmåga att hålla sig självt rent. Namnet kommer ursprungligen från Lotusblomman som har ett mycket ojämnt vaxskikt. Det har till följd att smuts endast har kontakt med en mycket liten del av blomman. När en vattendroppe rinner på blomman fastnar smutsen lättare på vattendroppen än på blomman som på så vis håller sig ren. På grund av enkelheten att tvätta saker som besitter lotuseffekten har denna överförts till bland annat målarfärg och billack.[1]

Hemligheten bakom lotuseffekten är blommans superhydrofobiska yta. Det beror dels på att ytan är av vax, som i sig är vattenavstötande, men också på att vaxet är format på ett speciellt sätt med regelbundna ojämnheter[2] vilket minimerar energin i de kemiska bindningarna mellan vattnet och ytan[3].

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den första teoretiska forskning om lotuseffekten rappoterades av R. E. Johnson och R. H. Dettre år 1964,[4] och sedan avslöjade Wilhelm Barthlott år 1977 nanostrukturen av lotusblad.[5] År 1998 utvecklade J. F. Brown den bioniska strukturen,[6] och därefer uppstod massor fler forskning om lotuseffekten, allt från grundforskning,[7][8] till tillämpning. [9][10]

Mekanism[redigera | redigera wikitext]

Lotuseffekten har sedn länge observerats inom olika kulturer, men det var inte förrän uppfinningen av svepelektronmikroskop (SEM) vars mekanism bakom den förklarades. Med hjälp av SEM gjordes tydliga observationer av lotusytan inom mikro- och nano-skalan, och vad som upptäcktes var att lotusytan är täckt av små papillos som är i sin tur täckt av tunna vaxartade kristaller.[11] Denna ojämna yta i kombination med vaxartade material är i princip det som möjliggör lotuseffekten. År 2011, presenterade Ensikat, Ditsche-Kuru, Neinhuis och Barthlott en mer djupgående beskrivning av lotusens ytstruktur och dess superhydrofobicitet.[12] Med deras SEM skanning av ett lotusblad, uppskattades papilosen att vara 5-10 μm hög, 10-15 μm från varandra och 2,5-5 μm i diameter. Denna ojämna yta minskar kontakten mellan ytan och vatten då vattnet strävar efter minimal ytenergi genom geometrisk configuration, i detta fall anta ett sfär, istället för interfacial interaktion genom att tränga in i luckorna mellan papilosen. För övrigt, minskar också den relativt smala diametern av papillos kontakt arean mellan ytan och vatten, och det gör även den varierande höjden av pappilosen då bara de högsta papillos interagerar med vattnet. Vaxartade kristaller som tät täcker papilosen bidrar dessutom också till den låga kontakt arean eftersom deras kemiska uppbyggnad innehåller opolära metylgrupper (CH3) vars avskräcker yt-vatten interaktioner på grund av vattnets polära egenskap. Denna minimala kontaktytan är huvudorsaken bakom den mycket låga vidhäftning av vatten, superhydrofobicitet härstammar således härifrån som är i sin tur grunden bakom lotuseffekten och dess självrenande egenskap.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 21 januari 2005. https://web.archive.org/web/20050121053127/http://www.illvet.se/Crosslink.jsp?d=184&a=1218&id=5960_13. Läst 13 juli 2009. 
  2. ^ Yuyang Liu, Xianqiong Chen and J H Xin (2008). ”Hydrophobic duck feathers and their simulation on textile substrates for water repellent treatment”. Bioinsp. Biomim. 3 (046007). doi:10.1088/1748-3182/3/4/046007. http://www.stacks.iop.org/bb/3/046007. [död länk]
  3. ^ Gerstein, Mark (1998). ”Simulating Water and the Molecules of Life”. Scientific American 279 (5): sid. 100-106. 
  4. ^ R. E. Johnson and R. H. Dettre, "Contact Angle Hysteresis. III. Study of an Idealized Heterogeneous Surface," The Journal of Physical Chemistry 68, 1744-1750 (1964).
  5. ^ W. Barthlott, Raster-Elektronenmikroskopie der Epidermis-Oberflächen von Spermatophyten (1977)
  6. ^ J. F. Brown, "Laboratory vessel having hydrophobic coating and process for manufacturing same,"  (1998).
  7. ^ Y.-T. Cheng and D. E. Rodak, "Is the lotus leaf superhydrophobic?," Applied Physics Letters 86, 144101 (2005).
  8. ^ W. Barthlott, M. Mail, B. Bhushan, and K. Koch, "Plant Surfaces: Structures and Functions for Biomimetic Innovations," Nano-Micro Letters 9, 23 (2017).
  9. ^ R. D. Narhe and D. A. Beysens, "Water condensation on a super-hydrophobic spike surface," Europhysics Letters (EPL) 75, 98-104 (2006).
  10. ^ S. S. Latthe, C. Terashima, K. Nakata, and A. Fujishima, "Superhydrophobic surfaces developed by mimicking hierarchical surface morphology of lotus leaf," Molecules 19, 4256-4283 (2014).
  11. ^ Jeremy Jordan (5 september 2016). ”The lotus leaf: how nature makes water-repellent materials.”. MATERIALS SCIENCE. https://www.jeremyjordan.me/lotus-leaf-how-nature-makes-water-repellant-materials/. Läst 29 maj 2021. 
  12. ^ H. J. Ensikat, P. Ditsche-Kuru, C. Neinhuis, and W. Barthlott, "Superhydrophobicity in perfection: the outstanding properties of the lotus leaf," Beilstein J. Nanotechnol 2, 152-161 (2011).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]