Luce Irigaray

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Luce Irigaray, född 1930 i Belgien, är en fransk feministisk teoretiker inom filosofi, lingvistik och psykoanalys. Hon har haft stort inflytande på den feministiska rörelsen i Europa, kanske främst i Frankrike och Italien. Några av de mest välkända verken av henne är Speculum of the Other Woman (1974) och The Sex Which Is Not One (1977).

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Luce Irigaray studerade vid University of Louvain där hon erhöll både en kandidatexamen år 1954 samt en masterexamen år 1956. År 1960 flyttade hon till Paris och påbörjade sin doktorandutbildning inom psykologi vid University of Paris. Vid 1961 doktorerade och erhöll året senare Diploma in Psychopathology.

Under 60-talet deltog Irigaray vid psykoanalytiska seminarier under ledningen av Jacques Lacan och anslöt sig till École Freudienne de Paris, som leddes av Lacan likaså.

Vidare inom doktorandvärlden doktorerade Irigaray inom lingvistik och även filosofi med en kritik av Freuds positionering till femininitet.

Sedan 1964 har Irigaray haft en post vid Centre national de la recherche scientifique där hennes fokus delvis har varit språk hos demenspatienter.[1] Detta fokus resulterade i boken Le Langage des déments (The language of dementia) som publicerades 1973.

Speculum of the Other Woman[redigera | redigera wikitext]

År 1974 doktorerade Irigaray med sin avhandling Spéculum de l'autre femme, eller Speculum of the Other Woman. Tyvärr på grund av dess kritik mot Freudiansk teori ledde detta till Irigarays omedelbara uteslutning från École freudienne.[2]

Spéculum är indelad i tre delar nämligen, La tache aveugle d'un vieux rêve de symétrie (The blindspot of an old dream of symmetry), Spéculum (Speculum), L’μστερα de Platon (Plato's hustera [cave]). Den första delen analyserar Freuds påståenden gällande femininitet, utveckling och könsskillnader. Den andra delen innehåller läsningar av västerländska filosofer samt Irigarays egna filosofiska positioneringar. Den tredje och sista delen berör Platons grottliknelse. [2]

Spekularisering[redigera | redigera wikitext]

"According to the OED, a speculum is, among other things:

  1. (Surg.) instrument for dilating cavities of human body for inspection. 2. Mirror, usu. of polished metal e.g. ~ um metal (alloy of copper and tin), esp. in reflecting telescope."[2]

I enlighet med Freudiansk teori om kvinnor som den manliga negationen, blir kvinnan en negativ nödvändighet till det manliga subjektets spekularisering. Spekularisering blir i detta fall både speglingen av ett instrument infört in i vaginan men även återspeglingen av det manliga subjektet jämte kvinnan.[2]

The Sex Which Is Not One[redigera | redigera wikitext]

"A woman "touches herself" constantly without anyone being able to forbid her to do so, for her sex is composed of two lips which embrace continually."[3]

1977 publicerades Ce sexe qu n'en est pas un (the Sex Which Is Not One). I verket antar sig Irigaray 'kvinna' genom en blandning av poetisk och teoretisk text. Genom språket och kvinnans morfologi (särskilt från anatomi) beskriver Irigaray kvinnans position som underminerad. Irigaray talar för en pluralitet hos det kvinnliga könsorganet som är under förtryck av ett patriarkalt språk som omöjliggör för kvinnors njutning. [2] Språket, anser hon, vara förhärskat av fallogocentrism och därmed medskapande i kvinnors oförmåga att skriva sina egna kroppar.[3] Denna idé om språket som fallogocentrerat kan kopplas till Hélène Cixous, Julia Kristeva samt Écriture feminine.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Universalis‎, Encyclopædia. ”LUCE IRIGARAY” (på fr). Encyclopædia Universalis. http://www.universalis.fr/encyclopedie/luce-irigaray/. Läst 8 mars 2017. 
  2. ^ [a b c d e] Moi, Toril (1985/2002). Sexual/Textual Politics 
  3. ^ [a b] Zanardi, Claudia (red.) (1990). Essential papers on the psychology of women. New York: New York University Press

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]