Lunar Prospector

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lunar Prospector
Lunar Prospector
Lunar Prospector
StatusUppdrag slutfört
TypKretsare
ProgramDiscoveryprogrammet
OrganisationNASA
Kostnad$62.8 miljoner
NSSDC-ID1998-001A[1]
Uppdragets varaktighet19 månader
Uppskjutning
UppskjutningsplatsCape Canaveral LC-46
Uppskjutning7 januari 1998,
02:28:44 UTC
UppskjutningsfarkostAthena II
Omloppsbana runt Månen
Gick in i bana11 januari 1998,
10:28 UTC
Halv storaxel6,478.2 km
Excentricitet0.00046
Banlutning90.55°
Omloppstid117.9 min
Apoapsis101.2 km
Periapsis99.45 km
Varv~7 060 st
Landning
Krasch
Tidpunkt för landning9:52:02 UTC
Kraschade31 juli 1999
Egenskaper
Massa158 kg
Dimensionerhöjd 1.28 m,
diameter 1.36 m

Lunar Prospector var det tredje utvalda uppdraget för att fullt utvecklas och konstrueras i NASA's Discoveryprogrammet. Med en kostnad på $62.8 miljoner, var detta 19-månaders uppdrag planerat för att gå in i en låg polarbana runt månen och undersöka denna. Vid månen skulle den göra kartor och studera ytsammansättningen. Den skulle även leta efter möjliga isfickor vid polerna samt mäta magnet- och gravitationsfält. Uppdraget tog slut den 31 juli, 1999, då rymdsonden som planerat kraschade i en krater nära månens sydpol i ett misslyckat försök att finna spår av vatten.

Uppskjutningen skede med en Athena II-raket.

Data från uppdraget möjliggjorde skapandet av detaljerade kartor av månytans sammansättning och utökade förståelsen för ursprunget, evolutionen, rådande situation samt vilka naturresurser som finns på månen. En serie artiklar om de vetenskapliga resultaten publicerades i journalen Science (Science Volume 281 Issue 5382)

Lunar Prospector skötes av NASA Ames Research Center med den huvudsakliga entreprenören (eng. contractor) Lockheed Martin. Den ledande forskaren (eng: Principal Investigator) för missionen var Dr. Alan Binder. Hans personliga redogörelse för missionen "Against all Odds" (publicerat 2005 av KenPress, ISBN 1-928771-31-9) är mycket kritiskt mot NASA:s byråkrati och dess entreprenörer.

Rymdfarkost och undersystem[redigera | redigera wikitext]

Rymdfarkosten var en grafit-epoxi cylinder, 1,36 meter i diameter och 1,28 meter hög med tre 2,5 meter instrument kranarmar utstrålande från centrum. En 1,1 meters förlängning till en av 2,5 kranarmarna höll magnetometern. Den totala initiala massan (fulltankad) var 296 kg. Den var stabiliserad från att börja rotera (normal rotationshastighet 12 rpm) med dess rotationsaxel normal mot det ekliptikanska planet.

Rymdfarkosten kontrollerades av sex hydrazin monopropellant 22-newton finjusterraketer, två i aktern, två framåt och två tangentiella. Tre bränsletankar monterade på insidan av cylindern innehöll 138 kg av hydrazin pressat av helium. Kraftsystemet bestod av solceller monterade på kroppen vilka i genomsnitt producerade 186 Watt och 4.8 A·h ett återladningsbart nickel-kadmiumbatteri. Datorn ombord var en Harris 80C86 med 64 kilobytes av EEPROM och 64 kilobytes SRAM. All kontroll skedde från jorden och datorn gav ett eko av varje kommando tillbaka för att få det vertifierat. När kommandot var bekräftat befallde ett "exekutivt" kommando från jorden datorn att fortsätta med genomförandet av kommandot.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ NSSDC Master Catalog, läst 31 juli 2016.