Mästersångarna i Nürnberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Operor av Richard Wagner
Richard Wagner.

Den tidiga perioden

Mellanperioden

Den sena perioden

Mästersångarna i Nürnberg, (tyska: Die Meistersinger von Nürnberg), är en tysk komisk opera i tre akter med text och musik av Richard Wagner. Mästarsångarna skiljer sig från Wagners andra verk, dels för att den är den enda komedin och dels för att den handlar om vanliga människor och inte om hjältar, gudar, jättar och dvärgar. Uruppförandet skedde i München på hovteatern den 21 juni 1868 under ledning av Hans von Bülow. Vid premiären var operan den längsta som hade komponerats, drygt fyra och en halv timmes speltid. Bara sista akten är längre än vad det tar att spela till exempel Verdis Falstaff.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Redan i mitten av sommaren 1845, under en nöjesvistelse i Marienbad, realiserade Wagner i form av ett prosautkast planerna på att skriva en komisk opera efter Tannhäuser:

Liksom athenarna lät ett muntert satyrspel följa på tragedin, såg jag under denna nöjesresa plötsligt framför mig bilden av ett komiskt skådespel, som i sanning kunde fogas till "Sängerkriege auf Wartburg". Det var "Die Meistersinger von Nürnberg" med Hans Sachs i spetsen.

(Sångartävlingen på festängen som en motpol till sångarstriden i slottet och prygelscenen som en parodi på backanalen i Venusberget.)

Wagner hade kommit i kontakt med Gervinus tyska litteraturhistoria Geschichte der Deutschen Dichtung och främst avsnittet om det sjungande handverkargillet i 1500-talets Nürnberg och den sympatiske mästersångaren Hans Sachs. En annan inspirationskälla var Lortzings komiska opera Hans Sachs (1840). Wagner skrev librettot 1862 i Paris. Han inledde komponerandet redan i mars/april samma år och första fullständiga partituren blev klar 7 februari 1867. Premiären i München den 21 juni 1868 blev en triumf för Wagner där han satt i kungliga logen bredvid kung Ludvig II av Bayern som hade räddat honom från ekonomisk ruin.

1872 hade operan premiär i Köpenhamn.[1] Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 2 april 1887 och den iscensattes åter med premiär den 7 april 1900 och den 23 oktober 1955.[2] Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 10 april 2010.[3]

Operans långa tillblivelsetid[redigera | redigera wikitext]

Även om Wagner började skissa på operan 1845 blev den färdig först 22 år senare. Det fanns flera orsaker till att Wagner lät materialet ligga orört under så lång tid. Delvis berodde det på att andra uppgifter trängde sig på, som till exempel Tristan och Isolde, vilken han helt enkelt inte kunde låta bli att genast skriva. Av betydelse var det också att hans syn på musikdramat gjorde det svårt för honom att behandla ett ämne där han tvingades iakttaga en viss konventionell realism. Själva det kulturhistoriska stoffet gjorde ju här, att både text och musik till en viss grad blev tidsbundna. Å andra sidan var det frestande för honom att använda detta material till en uppgörelse med sina egna konstnärliga motståndare, med alla dem, som han betraktade som sin tids självgoda och trångsynta "mästersångare".

Karaktärerna och musiken[redigera | redigera wikitext]

För verkets del var det emellertid en fördel att Wagner sköt upp dess definitiva utformning. Under arbetets gång fick han nämligen en vidare, mindre personlig och mer allmänmänsklig syn på sig själv och sin tid. Han kan naturligtvis inte låta bli att helt gå upp i riddaren Walther von Stolzing, som representerar det nya, det banbrytande inom konsten och som alltså i själva verket är Wagner själv. Men å andra sidan ersattes föraktet mot motståndarna efter hand med en mer försonande och förstående inställning. Han kan inte låta bli att håna den pedantiske "domaren" Beckmesser. Men denne är till slut också den ende Wagner helt föraktar, och själva angreppet på honom blir mindre direkt. I andra och tredje prosautkastet till librettot dök Beckmesser upp under namnet "Veit Hanslisch" och "Hans Lick". Eduard Hanslick, en inflytelserik konservativ musikkritiker i Wien, var en häftig motståndare till Wagner. Med rollgestalten Beckmesser ville Wagner hämnas på ärkefienden som gett honom så ogynnsam kritik.[4]

Ferdinand Leeke (1859-1922)

Själva förbindelsen mellan gammal och ny tid, Hans Sachs, som representerar kärleken till traditionen, men samtidigt den djupa förståelsen för nödvändigheten av förnyelse inom konsten, får en allt bredare plats. Han blir den fördomsfria, den vidsynta personlighet, som resignerar i kampen om Eva (vilken troligen skall representera konsten) och som helt och fullt går in för Walther (Wagner själv) men samtidigt försvarar och håller i ära det gamla och traditionsbundna. Som modell för Hans Sachs har Wagner möjligen använt Franz Liszt eller sin intime vän och förkämpe Hans von Bülow.

I motsats till Tristan och Isolde och Nibelungens ring är Mästersångarna i Nürnberg starkt bunden till tid och miljö. Wagner bryter här mot sina principer också därigenom att han i handlingen flätar in den "stora operans" masscener, ensemblesatser och körer. Även det musikaliska uttryckssättet är i hög grad färgat av ämnet. Wagner tar till exempel upp ett polyfont skrivsätt, varigenom han särskilt vill karakterisera tid och miljö. Hans polyfoni ger verket en egenartad struktur och karaktär, en klar tonalitet, även om musiken i själva verket absolut inte är i "äkta" gammal stil. Wagner har med ett enda undantag heller inte använt melodier från den tid han skildrar.

Sin egen ledmotivsteknik har han använt i denna opera lika konsekvent som i Tristan, och i scenerna mellan Eva och Walther möter man något av den kromatiska Tristan-melodiken. De båda stilelementen - de tonala mästersångarmotiven och de kromatiska kärleksmotiven - sammansmälter dock på ett nästan fullkomligt sätt till en helhet. Även texten har av Wagner givits tidsfärg, genom att han genomgående använder den enkla folkliga, något naiva knittelversen, mästersångarnas eget versmått, med fyra betonade stavelser per versrad.

De historiska mästersångarna[redigera | redigera wikitext]

I medeltidens Tyskland odlades världslig konstsång först och främst av minnesångarna på de adliga borgar, precis så som det framställs i Tannhäuser. I denna miljö dyrkades en hövisk, förfinad och delvis inte så litet preciös konst, även om man också - som till exempel hos den främst minnesångaren, Walther von der Vogelweide - ofta möter lyrik med utpräglade folkliga drag. Då det adliga ståndet så småningom förlorade sin sociala ställning, medförde detta också en nedgång i minnesångarnas konstutövning. Deras arvtagare blev hantverkare i de blomstrande handelsstäderna. De organiserade sig i gillen med rangordning och stadgar liksom i de vanliga borgargillena. "Mästersång" kallas den medeltida lyrik som från 1300- till 1500-talet nästan uteslutande skrevs av dessa hantverkare och som följde en noga föreskriven verslära (Tabulator). Dessa "Mästersångare" möttes på fritid till sångartävlingar, där deras prestationer bedömdes av fyra märkare, som noterade alla försyndelser mot tabulaturen, dvs reglerna för versmått, rim, strofindelning, melodiutformning osv. Kraven blev strängare ju högre grad man försökte uppnå, och gjorde man under tävlingen mer än ett visst antal fel, hade man "sich versungen" (försjungit sig).

Sin guldålder hade mästersångarna i Nürnberg på Hans Sachs tid (omkring 1550). Han efterlämnade 4275 mästersånger, nästan 1700 berättelser och 208 dramatiska verk. På 1700-talet upplöstes flertalet av sånggillena.

Walter von Stolzings prissång (akt III: Morgenlich leuchtend im rosigen Schein) är skriven i den form som är utmärkande för den tyska medeltida mästersången (Bar eller Weise) och som består av två parstrofer (Stollen) och en slutstrof (Abgesang). Musikspråket är dock äkta wagnerskt.

Kuriosa om operan[redigera | redigera wikitext]

Västtyskt frimärke från 1968 till 100-årsminnet av operans premiär.
  • Wagners opera uruppfördes av allt att döma medvetet på dagen för sommarsolståndet (21 juni). Det hedniska midsommarfirandet föregick den kristna högtiden Johannes döparens dag (ty. Johannistag). Mästersångarna i Nürnberg går i Johannes tecken. Sachs förnamn är Hans (som är en kortform av Johannes), i kyrkan sjunger församlingen en koral ("Dopkoralen") om Johannes döparen, David gratulerar sin mästare med visan "Vid Jordan Sankt Johannes stod", och på midsommardagens afton glimmar tusen lysmaskar (som på tyska ibland kallas Johanniswürmchen) i syrenbuskarna längs Nürnbergs gator.
  • Slagsmålet i slutet akt II. Wagner inspirerades av en personlig upplevelse sommaren 1835. Han blev i Nürnberg vittne till ett nattligt bråk "om en nattlig sångare med allmänt slagsmål i slutet och fridfullt månsken över sadeltaken". Paradoxalt nog framställer Wagner operans mest kaotiska ögonblick med den klaraste och strängaste musikaliska formen: en fuga.
  • Hans Sachs sångparti är längre än alla tre Wotans tillsammans i Nibelungens ring.
  • Den stora folkscenen i akt III ("Silentium! Silentium! Macht kein Rede und kein Gesumm!") erbjöd Wagner en enastående möjlighet att även använda sig av barnröster. Barn förekommer faktiskt inte som dramatiska gestalter på operascenen i något av annat av Wagners verk.
  • 1924 dirigerade Fritz Busch operan vid Bayreuthfestspelen med ett snabbt tempo. Föreställningen varade 4 timmar och 5 minuter. 1952 dirigerade Hans Knappertsbusch operan och behövde då 4 timmar och 40 minuter för att slutföra verket.
  • Den första uppsättningen vid Bayreuthfestspelen efter andra världskriget skedde 1956, då Wieland Wagner (Richard Wagners sonson) försökte distansera verket från tysk nationalism genom att framställa det med avskalad dekor och scenografi, samt avlägsna alla referenser till Nürnberg från handlingen. Uppsättningen fick öknamnet "Die Meistersinger ohne Nürnberg" (Mästersångarna utan Nürnberg). Publiken uppskattade inte idén, så för första gången i Festspelens historia hördes burop när ridån föll.[5]

Personer[redigera | redigera wikitext]

Mästersångare[redigera | redigera wikitext]

  • Hans Sachs, skomakare (basbaryton)
  • Veit Pogner, guldsmed (bas)
  • Fritz Kothner, bagare (bas)
  • Kunz Vogelgesang, körsnär (tenor)
  • Konrad Nachtigall, bleckslagare (bas)
  • Sixtus Beckmesser, stadsnotarie (basbaryton)
  • Balthasar Zorn, tenngjutare (tenor)
  • Ulrich Eisslinger, kryddkrämare (tenor)
  • Augustin Moser, skräddare (tenor)
  • Hermann Ortel, såpsjudare (bas)
  • Hans Schwarz, strumpvävare (bas)
  • Hans Foltz, kopparslagare (bas)

Övriga[redigera | redigera wikitext]

  • Walter von Stolzing, en ung riddare från Franken (tenor)
  • David, lärling hos Hans Sachs (tenor)
  • Eva, Pogners dotter (sopran)
  • Magdalene, Evas amma (sopran)
  • En nattväktare (bas)
  • Borgare av alla skrån, borgarhustrur, gesäller, lärpojkar, flickor och folk (kör)

Handling[redigera | redigera wikitext]

Nürnberg i mitten av 1600-talet.

Ouvertyr[redigera | redigera wikitext]

Operans ouvertyr är ett orkesterstycke med invävd fuga. Det är mycket populärt och framförs även fristående.

Akt I[redigera | redigera wikitext]

Wagner med dottern Eva 1867.

Riddaren Walter von Stolzing väntar otåligt på att gudstjänsten i Katharinenkirche skall ta slut, så han kan få tala med Eva, dotter till den rike guldsmeden Veit Pogner. De båda unga utbyter förälskade blickar och medan församlingen lämnar kyrkan lyckas de träffa varandra. Evas amma, Magdalene, berättar att Eva utlovats som brud åt den som segrar vid sångartävlingen påföljande dag. Men den unga flickan svarar att hon älskar Walther och inte vill ha någon annan. Walther beslutar sig för att försöka vinna Eva och ber skomakarlärlingen David lära honom de invecklade reglerna för tävlingen. Mästersångarna skall mötas i kyrkan efter gudstjänsten och lärlingarna dansar ystert omkring i kyrkan, medan de gör i ordning för mötet.

Evas far, guldsmeden Pogner och stadsskrivaren Sixtus Beckmesser finns bland mästersångarna. Beckmesser vill ha Eva till hustru och ber Pogner tala för hans sak hos henne, men Pogner svarar undvikande. Mötesdeltagarna infinner sig efter hand, och Walther anhåller om att få bli med bland mästersångarna. Sedan åldermannen Kothner förrättat upprop, håller Pogner ett tal i vilket han förkunnar att han vill ge sin dotter åt den som segrar i tävlingen. Skomakaren Hans Sachs föreslår att inte mästarna, utan Eva själv, skall utse segraren. Men han får endast medhåll av lärlingarna. Pogner fattar sympati för Walther och rekommenderar honom till gillet. Kothner vill veta vem hans lärare är, och riddaren berättar att han under de långa vinterkvällarna har suttit vid spisen i den insnöade borgen och studerat minnesångaren Walther von der Vogelweides vers, och om våren och sommaren har naturen och fågelsången verkar inspirerande på det han tänkt och drömt ("Am stillen Herd in Winterszeit wann Burg und Hof"). Riddaren får tillstånd att visa vad han kan vid provsjungningen, och hans rival, Beckmesser tar plats som "märkare" bakom ett förhänge med tavla och krita. Walther improviserar en sång om diktkonsten som skapande kraft. Men han blir gång på gång avbruten av det skärande ljudet från Beckmessers krita, som skrapar mot tavlan. Då Beckmesser visar fram tavlan är den fylld av streck, som visar felen i Walthers sång. Mästersångarna blir inbördes oense om bedömningen, och möter slutar i ren förvirring när Walther rusar ut från kyrkan i förtvivlan.

Akt II[redigera | redigera wikitext]

Eugen Gura som Hans Sachs 1882.

Det är midsommarafton. Magdalene får av David veta att den främmande riddaren har "försjungit sig" vid provsjungningen och i sin bestörtning glömmer hon att sticka till David de godsaker hon brukar ha med sig till honom. De andra lärlingarna, som vet att Magdalene är Davids älskade, gör narr av honom. Det artar sig till slagsmål men Sachs kommer och drar in David i sin verkstad.

Eva och hennes far kommer från en promenad. De får höra om Walthers misslyckade sångprov och går bedrövade in. Sachs låter David ställa ut skomakarbordet på gatan och skickar honom sedan till sängs. Själv börjar han arbeta med ett par skor. Men han kan inte samla sig till arbetet. Syrenerna doftar bedövande och han tänker på riddaren som han hört i kyrkan på förmiddagen ("Was duftet doch der Flieder so mild"). Eva kommer ut och frågar Sachs om utsikterna vid den förestående tävlingen. Hon antyder skämtsamt att Sachs själv nog skulle kunna ha goda chanser. Han anser däremot att Beckmesser kommer att segra. Av Evas reaktion sluter han sig till att hon älskar den unge riddaren. Han är själv förälskad i henne men beslutar sig ändå att hjälpa det unga paret. Då Magdalene anförtror Eva att Beckmesser samma kväll tänker uppvakta henne med en serenad, ber Eva att amman skall inta hennes plats vid fönstret. Magdalene gör det gärna då hon därmed ser en chans att göra David svartsjuk. Walther kommer i samma ögonblick och Eva störtar sig i hans armar. Han finner ingen annan utväg än att de måste fly tillsammans. En väktare överraskar dem och Eva lovar att vänta på Walther under lindträdet framför huset. Sacha har lyssnat och ämnar hindra flykten. Då Eva kommer ut i Magdalenes kläder låter han sin arbetslampa lysa upp gatan så att det unga paret måste gömma sig.

Beckmesser kommer med sin luta och skall just stämma upp en sång, då Sachs sätter i med en skomarkarvisa och markerar rytmen med hammaren mot skon. Beckmesser är rasande men går till slut med på att Sachs skall tjänstgöra som "märkare" och alltså slå på sulan endast då stadsskrivaren gör ett fel i sin sång. Slagen på sulan blir så många att skon är färdigpliggad när sången är slut. David vaknar och upptäcker stadsskrivaren som efter vad han tror gör sin uppvaktning för Magdalene. Vild av svartsjuka ger han sig på rivalen ("Zum Teufel mit dir, verdammter Kerl!"). Grannarna kommer rusande och blandar sig i slagsmålet. I det allmänna handgemänget för Sachs in Eva i Pogners hus och tar med sig Walther in i skomakarverkstaden. Först då nattvakten blåser i sitt horn faller nattron på nytt, och var och en smiter hem till sig.

Akt III[redigera | redigera wikitext]

Scen 1. Sachs verkstad[redigera | redigera wikitext]

Lotte Lehmann som Eva.

Sachs sitter fördjupad i en tjock bok och märker knappast David, som smyger sig in med en korg full av blommor. Lärlingen säger en midsommarhälsning till sin mästare och ger sig iväg. Sachs sitter ensam och mediterar över människorna, som alltid skall strida med varandra ("Wahn! Wahn! Überall Wahn!"). Han avbryts av Walther som träder in och berättar om en underbar dröm han haft. Sachs menar att drömmen kan bli en god mästersång till tävlingen och skriver ned ett utkast till en sång. De båda går för att klä om sig till festen. Beckmesser tittar in genom fönstret och då han ser att rummet är tomt kravlar han in, stel och mörbultad efter nattens slagsmål. Han finner anteckningarna som Sachs gjort om Walthers dröm och tar papperet i den tron att det är en sång som Sachs själv tänker använda i tävlingen. Då Sachs återvänder beskyller Beckmesser honom för att ha arrangerat överfallet kvällen innan, bara för att göra honom ur stånd att deltaga i tävlingen och i stället själv vinna Eva. Sachs avvisar föraktfullt Beckmessers påstående och låter honom behålla de stulna anteckningarna. Stadsskrivaren blir överväldigad av skomakarens generositet och lämnar hans rum i upprymd stämning.

Eva kommer in i festdräkt och klagar över att den ena skon klämmer. Men i nästa ögonblick har hon glömt sitt ärende och påstår att den är för stor vid ankeln. Sachs förstår genast "var skon klämmer" och när Walther uppenbarar sig och hon får höra hans dröm, slår hon tacksamt armarna om Sachs. David visar sig och Sachs dubbar honom med en örfil till sven. Därefter förkunnar han att en mästersång är född och att den nu skall döpas. Eva skall först stämma upp den, och sedan även Magdalene infunnit sig, förenar de sig i en kvintett ("Seelig wie die Sonne meines Glückes lacht").

Scen 2. En festplats[redigera | redigera wikitext]

Med vajande fanor marscherar de olika hantverksgillena in under folkets jubel. Man dansar och glädjen står högt i tak. Till slut kommer mästersångarna högtidligt intågande. Alla stämmer in i en gammal festhymn ("Wacht auf! es nahet gen den Tag"). Sachs tackar i ett tal och betonar betydelsen av dagen och tävlingen. Beckmesser är den förste som skall tävla. Han har försökt lära sig Walthers drömdikt men har missförstått nästan vartenda ord och använder dessutom en felaktig melodi. Det hela blir ren smörja och under åhörarnas skratt störtar stadsskrivaren rasande mot Sachs och ropar att det är han som är mästaren till den dåliga dikten. Sachs hävdar att dikten är mycket bra och att det är Beckmesser som alldeles missuppfattat den. Dessutom är det inte han själv som har gjort den. Han kallar fram Walther som felfritt sjunger hela sången. Den handlar om en vacker kvinna, Eva, i paradiset ("Morgenlich leuchend im rosigen Schein"). Den hänförda mängden utropar Walther till segrare, och Eva sätter lagerkransen på hans hjässa. Pogner räcker honom gillets gyllene kedja och förklarar att han är upptagen i mästergillet. Men den stolte riddaren avstår. Han vill vinna lyckan utan detta mästerskap. Alla ser förvånade på den unge mannen, som kan komma med ett sådant tal. Då tar Sachs honom vid handen och förmanar honom att inte förakta hantverkarna och deras traditioner: de har utgjort ett fast bålverk för kulturen genom tiderna. Walther mottager vördnadsfullt kedjan av Sachs. Eva tar lagerkransen av honom och sätter den på Sachs huvud. Alla stämmer upp en hyllning till "Nürnbergs käre Sachs" ("Ehrt eure deutschen Meister").

Ouvertyren till Mästersångarna i Nürnberg[redigera | redigera wikitext]

Ouvertyren

Ouvertyren är ett ofta spelat konsertstycke. Den är liksom i Wagners tidigare verk en brett upplagd symfonisk dikt som skildrar operans innehåll. Den följer sonatformen med få avvikelser. Sju olika ledmotiv hörs, samtliga återkommer flera gånger:

  1. Mästersångarnas pompösa motiv inleder och skildrar deras skrå. Värdigt och ståtligt.
  2. Walthers uppvaktning av Eva. Ett något mera lyriskt sidotema i träblåsarna följer därefter men trängs snart åt sidan.
  3. Mästersångarnas fana som de marscherar under. Grundar sig på mästersångarmotivet men är lite annorlunda utformat.
  4. Walthers romantiska trånad och ständigt tilltagande känsloutbrott.
  5. Jordens skönhet på våren.
  6. Lärlingarnas dans. En munter version av deras mästares motiv, som låter som en träblåsarkarikatyr av inledningsmotivet.
  7. Därefter sammanförs de tre huvudmotiven, mästersångarmotivet, kärleksmotivet (Stolzings motiv) och en fanfar, som är en äkta mästersångarmelodi till en kontrapunktisk väv varefter ouvertyren avslutas glansfullt med mästersångarnas motiv.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Inspelningar (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Die Meistersinger von Nürnberg. Jerusalem, Weikl, Prey, Haggender, Clark, Schimi, Schenk. Chor und Orchester der Bayreuther Festspiele. Stein, dirigent. DG DVD 073 4160. 2 DVD.[6]
  • The mastersingers ofn Nuremberg. Curphey, Robson, Remedios, Dempsey, Derek Hammond-Strout. Sadler's Wells Opera Orchestra. Goodall, dirigent. Chandos (ADD) 3148. 4 CD.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö. 1937. sid. 594 
  2. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  3. ^ GöteborgsOperan
  4. ^ I litteraturen om Wagner kan man finna påståenden om att denne har gett Beckmesserfiguren karikatyrartade antisemitiska drag. Operans text ger dock inget belägg för detta. Men i sin ökända antisemitiska skrift Das Judentum in der Musik från 1850 räknade Wagner Hanslick till judarna.
  5. ^ ”Wagner Operas Productions Die Meistersinger. Bayreuth. 1956. http://www.wagneroperas.com/index1956meistersinger.html. 
  6. ^ The Penguin guide to the 1000 finest classical recordings : the must have CDs and DVDs. London: Penguin Books. 2011. Libris 12532581. ISBN 978-0-241-95525-3 
  7. ^ The Penguin guide to the 1000 finest classical recordings : the must have CDs and DVDs. London: Penguin Books. 2011. Libris 12532581. ISBN 978-0-241-95525-3 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Möklinta: Gidlund. Libris 17853406. ISBN 9789178449293 
  • Musiklexikon : musik i ord och bild  : alfabetiskt uppställd med omkring tvåtusen illustrationer ([Ny, aktualiserad, utg.]). Göteborg: Kulturhistoriska förl. 1982. Libris 367546 
  • Opera : kompositörer, verk, uttolkare / utgivare András Batta ; lektör Sigrid Neef ; [översättning från tyska: Kjell Waltman] ([Ny utg.]). Köln: Könemann. 2005. Libris 10110147. ISBN 3-8331-1884-9 
  • Rabe, Julius (1939). Radiotjänsts operabok : tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. [1]. Stockholm: Radiotjänst. sid. [61]-92. Libris 8224610 
  • Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6 
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Ralf, Klas (1955). Operakvällar : Gröna volymen. Stockholm: Forum. sid. 118-[131]. Libris 8222029 
  • Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 2. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [271]-306. Libris 420181 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]