Måndagsgruppen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Måndagsgruppen var en sammanslutning av svenska tonsättare, musiker och musikforskare som regelbundet umgicks och diskuterade komposition på måndagar från 1944 fram till slutet av 1940-talet.[1] Informell ledare för gruppen var Karl-Birger Blomdahl, i vars bostad på Drottninggatan i Stockholm mötena ägde rum.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Då andra världskriget avbrutit de internationella kontakterna var behovet av att utbyta erfarenheter stort.[1] Bland annat diskuterade man sats- och formlära hos tonsättare som Hindemith, Bartók, Stravinskij, Schönberg och Berg.[1] Kärnan i gruppen bestod, förutom Blomdahl själv, av Klas-Thure Allgén, Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johanson, Hans Leygraf, Claude Génetay, Eric Ericson och Ingmar Bengtsson.[2] År 1946 for flera av gruppens medlemmar till Schola Cantorum Basiliensis i Basel för att studera äldre musik. Då måndagsmötena återupptogs 1947 tillkom flera deltagare, bland andra Göte Carlid, Kjell Bækkelund, Magnus Enhörning, Nils L. Wallin och Bo Wallner.[1] En annan tonsättare som ofta deltog i måndagsmötena men mer sällan nämns i sammanhanget var Gunnar Sønstevold.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Måndagsgruppens inriktning var och blev framför allt med tiden alltmer radikalt modernistisk. Det ursprungliga målet var förkovran i den samtida europeiska konstmusikens utveckling, men man ville även verka för att vinna förståelse för den egna, ofta bespottade musiken. Man hade att i Sverige kämpa emot ett traditionalistiskt musiketablissemang där senromantiken och neoklassicismen var förhärskande stilideal. Till avståndstagandet mot senromantiken hörde också intresset för barockmusik och dess uppförandepraxis hos flera av medlemmarna i gruppen.

Måndagsgruppens medlemmar deltog flitigt i debatten om den samtida konstmusiken, man vann gradvis mer intresse och inflytande, och så småningom (efter att gruppen upplösts) kom några av dess medlemmar – främst Blomdahl, Bäck och Lidholm – att nå centrala positioner inom svensk konstmusiks etablissemang. Måndagsgruppen är därför av central betydelse i 1900-talets svenska musikhistoria och för det tydliga estetiska och stilistiska paradigmskifte som ägde rum inom musiklivet i Sverige under 1950- och 60-talen. Både Blomdahl och Lidholm blev professorer i komposition vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.

Det inflytande som gruppens medlemmar hade på den svenska konstmusiken ses numera på både gott och ont; andra svenska tonsättare som inte delade deras ideal, utan valde att komponera på mer traditionella grunder, fick i stor utsträckning se sig åsidosatta hos de institutioner (till exempel musikradion) som leddes av medlemmar av Måndagsgruppen eller deras vänner och "allierade". Detta har bland andra Erland von Koch skildrat i sin memoarbok Musik och minnen.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Åstrand, sid 676
  2. ^ Jonsson, sid 397
  3. ^ Koch, Erland von (1989). Musik och minnen. Stockholm: Författarförl. Fischer & Rye. Libris 7596364. ISBN 91-7054-586-3 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Arvidson, Mats (2007). Ett tonalt välordnat samhälle eller anarki?: estetiska och sociala aspekter på svensk konstmusik 1945-1960. Skrifter från musikvetenskap, Göteborgs universitet (2007), 1654-6261 ; 88. Göteborg: Institutionen för kultur, estetik och medier, Göteborgs universitet. Libris 10605201. ISBN 978-91-85974-04-7