Mörk sånghök

Från Wikipedia
Mörk sånghök
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteSånghökar
Melierax
ArtMörk sånghök
M. metabates
Vetenskapligt namn
§ Melierax metabates
AuktorHeuglin, 1861

Mörk sånghök[2] (Melierax metabates) är en huvudsakligen afrikansk rovfågel i släktet sånghökar.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Ungfågel i Kruger National Park i Sydafrika

Mörk sånghök är en stor, långvingad hök, med en längd på 38–48 centimeter och ett vingspann på 105 centimeter. Den adulta fågeln har ljust askgrå ovansida, finvattrade ljusare buk och bandad stjärt i svart och vit. Ovansidan av vingarna är grå med svarta vingspetsar. Dess näbbas och långa benen är klarröda. Den juvenila fågeln är brun på ovansidan och mer grovt vattrad i brunt och vitt. Dess näbbas och ben är gula. Den flyger stelt och mekaniskt. Under häckningssäsongen framför den en flöjtande och visslande sång som gett släktet dess namn.

Melierax metabates

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Mörk sånghök är en stannfågel som främst förekommer söder om Sahara, men undviker regnskogen i Kongobäckenet. Det förekommer också en population på Arabiska halvön[3] och en minskande och isolerad population i Marocko. Den har även påträffats i Israel.[1][4]

Den delas vanligtvis upp i fem underarter med följande utbredning:[3]

Underarten neumanni inkluderas ofta i nominatformen metabates.[5]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Den mörka sånghöken förekommer på savann och i öppet skogslandskap. Den undviker tät skog och öken, och ses generellt i fuktigare, frodigare områden än andra sånghökar där utbredningsområdena överlappar.[6]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Fågeln lever av större insekter och en mängd olika ryggradsdjur, framför allt däggdjur, fåglar och reptiler. Den fångar ofta sitt byte på marken eller i luften efter ufall från en utkiksplats, men har även setts följa honungsgrävlingar, sydliga hornkorpar, hundar och människor för att fånga djur som skräms upp utmed vägen.[6] Det största påträffade bytet är hjälmpärlhöna och dvärgmangust.[7]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Mörk sånghök bygger sitt rede av pinnar i träd. Den lägger en till två ägg mellan juli och november som ruvas av honan i 36-38 dagar medan hanen jagar åt henne. Ungarna är flygga vid 50 dagars ålder och är självständiga tre till åtta månader senare.[6]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Melierax metabates Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ Tarsiger.com Fynd av mörk sånghök i Västpalearktis
  5. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.4). doi : 10.14344/IOC.ML.6.4.
  6. ^ [a b c] Melierax metabates (Dark chanting goshawk)”. Biodiversity Explorer. Iziko Museums of South Africa. Arkiverad från originalet den 2016-04-10. https://web.archive.org/web/20160410095336/http://www.biodiversityexplorer.org/birds/accipitridae/melierax_metabates.htm. Läst 1 november 2016.  Arkiverad 10 april 2016 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 10 april 2016. https://web.archive.org/web/20160410095336/http://www.biodiversityexplorer.org/birds/accipitridae/melierax_metabates.htm. Läst 27 oktober 2018. 
  7. ^ Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. Christopher Helm. sid. 509–511. ISBN 0-7136-8026-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]