MAX IV-laboratoriet

Från Wikipedia
(Omdirigerad från MAX IV)
Hoppa till: navigering, sök
Max IV-laboratoriet under uppbyggnad i september 2014.

MAX IV-laboratoriet (före 2011: MAX-lab) är ett svenskt nationellt laboratorium för acceleratorfysik och forskning med hjälp av synkrotronljus. Det är världens ljusstarkaste synkrotronljusanläggning.[1] Laboratoriet ligger i norra Lund och har Lunds universitet som värduniversitet. Laboratoriet kommer att vara fullt utbyggt 2026 och beräknas då ha upp till 3000 användare årligen från hela världen bland annat inom ämnena fysik, kemi, biologi, medicin och materialvetenskaper. MAX-lab startade 1986 och har sedan dess kraftigt expanderat. Öppnandet av den andra acceleratorringen Max II 1996 utgjorde en viktig punkt i laboratoriets historia[2].

Den 27 april 2009 beslutade Lunds universitet, Vetenskapsrådet, Region Skåne och Vinnova att de kommer att bekosta bygget av anläggningen Max IV.[3] Bygget av Max IV påbörjades 2010 på Brunnshög i nordöstra Lund. Max IV invigdes den 21 juni 2016 i närvaro av kung Carl XVI Gustav och statsminister Stefan Löfven.

Dagens laboratorium har två lagringsringar för elektroner (1,5 och 3 GeV), en linjäraccelerator samt en kortpulsfacilitet (SPF). I linjäracceleratorn produceras och accelereras de elektroner som sedan lagras i lagringsringarna. Elektronerna i de två lagringsringarna producerar synkrotronljus som används vid experiment och mätningar inom många olika vetenskapsfält. MAX-lab stängdes ner i december 2015.

MAX I[redigera | redigera wikitext]

MAX I är den äldsta lagringsringen på MAX-lab. Den byggdes i början på 1980-talet och startades 1986. Den användes både för att producera synkrotronljus och som elektronpulssträckare för kärnfysikexperiment. MAX I var den minsta ringen på MAX-lab och hade en omkrets på 32,4 meter. På MAX I fanns bara ett insättningselement och synkrotronljuset kom därför i första hand från dipolmagneter.

MAX I tillverkades huvudsakligen på plats i MAX-labs lokaler i M-huset på Lunds tekniska högskola. Lagringsringen var först tänkt att endast användas för kärnfysikforskning men eftersom synkrotronljusforskningen började bli mer och mer uppmärksammad runt om i forskarvärlden designades MAX I om under designfasen för att passa båda användningsområdena.[4]

Efter att ha startats satte MAX I fart på synkrotronljusforskningen i Sverige. Som mest fanns det sju experimentstationer vid MAX I och forskare från hela världen använde det ultravioletta och infraröda synkrotronljuset för sin forskning.

MAX II[redigera | redigera wikitext]

MAX II är MAX-labs största och mest använda lagringsring, den hade en omkrets på 90 meter. MAX II tillhörde den tredje generationens synkrotronljuskällor och startades 1996. I likhet med MAX-labs övriga lagringsringar användes flera nya innovativa och kostnadseffektiva lösningar vid byggandet av lagringsringen för att hålla kostnaderna nere men prestandan hög. MAX II designades initialt för synkrotronljus inom ultraviolett- och mjukröntgenområdet, men med hjälp av supraledande insättningselement blev det även möjligt att producera synkrotronljus inom hårdröntgenområdet.

MAX III[redigera | redigera wikitext]

MAX III startades 2007 och hade en omkrets på 36 meter. MAX III byggdes för att avlasta den fullt utbyggda Max II för synkrotronljusforskning i det ultravioletta området. Dessutom flyttades strålrör från MAX I över till Max III för att utnyttja den högre prestanda som Max III hade. Max III byggdes också för att testa en helt ny magnetteknologi som även använts på MAX IV.

MAX IV[redigera | redigera wikitext]

2010 togs första spadtaget och den 21 juni 2016 invigdes MAX IV. Det finns två lagringsringar vid MAX IV-laboratoriet. En mindre ring med en omkrets på 96 meter (1,5 GeV elektronenergi) och en större ring med en omkrets på 528 meter (3 GeV elektronenergi). Injektion av elektroner i lagringsringarna sker med en 300 m lång linjäraccelerator. Linjäracceleratorn kan även producera korta elektronpulser som kan användas för experiment som kräver hög tidsupplösning.

Till skillnad från många av dagens lagringsringar fylls MAX IV-ringarna på med elektroner kontinuerligt någon gång i minuten och hålls maximalt fyllda dygnet runt. Detta kallas på engelska för top-up mode (resp. top-off mode i USA) och har funnits sedan många år bland annat på Swiss Light Source (SLS), Advanced Light Source (ALS), och ska införas hösten 2012 hos Berliner Elektronenspeicherring-Gesellschaft für Synchrotronstrahlung MBH (BESSY II).

Magnetteknologin i MAX IV-ringarna är en vidareutveckling av den teknologi fanns i MAX III. Den mindre ringen producerar synkrotronljus med egenskaper liknande de som producerades i MAX II. Den stora ringen producerar synkrotronljus med högre energi vilket kommer att möjliggöra nya typer av experiment. Eftersom lagringsringarna är designade på ett nytt och innovativt sätt kommer de att vara världsledande som synkrotronljuskällor.[5]

Se även artiklar (på engelska) i Synchrotron Radiation News. [6] och [7]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.teknat.umu.se/pressinformation/nyhetsvisning/varldens-starkaste-synkrotron-invigs.cid270740
  2. ^ Hallonsten, O, Small Science on Big Machines: Politics and Practices of Synchrotron Radiation Laboratories, Doktorsavhandling, Lunds universitet, 2009.
  3. ^ Vetenskapsrådets hemsida, archive.org/vr.se - Ett steg närmare Max IV, publicerad 2009-04-27, ändrad 2009-05-05
  4. ^ Olof Hallonsten (2011). ”Growing Big Science in a Small Country: MAX-Iab and the Swedish Research Policy System”. Historical Studies in the Natural Sciences 41 (2): sid. 179-215. http://www.olofhallonsten.com/publ/Hallonsten-HSNS.pdf. 
  5. ^ Ultimate upgrade for US synchrotron, Nature vol. 501, http://www.nature.com/news/ultimate-upgrade-for-us-synchrotron-1.13721
  6. ^ Cerenius, Yngve; Hennies, Franz; Tavares, Pedro Fernandes. ”Status of the MAX IV Laboratory”. Synchrotron Radiation News 29 (1): sid. 34–38. doi:10.1080/08940886.2016.1124683. ISSN 0894-0886. http://dx.doi.org/10.1080/08940886.2016.1124683. Läst 9 juni 2017. 
  7. ^ Mueller, Uwe; Thunnissen, Marjolein; Nan, Jie; Eguiraun, Mikel; Bolmsten, Fredrick; Milàn-Otero, Antonio. ”MXCuBE3: A New Era of MX-Beamline Control Begins”. Synchrotron Radiation News 30 (1): sid. 22–27. doi:10.1080/08940886.2017.1267564. ISSN 0894-0886. http://dx.doi.org/10.1080/08940886.2017.1267564. Läst 9 juni 2017. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]