MGM-134 Midgetman

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
MGM-134 Midgetman
MGM-134A-Midgetman.jpg
Provskjutning av prototypen.
TypInterkontinental ballistisk robot
UrsprungslandUSA USA
Servicehistoria
BrukstidEndast utprovning
Produktionshistoria
DesignerMartin Marietta Corporation
Designdatum1984 – 1992
Antal tillverkade2
Specifikationer
Längd14 meter
Vikt13 600 kg
Diameter1 170 mm
StridsspetsW87-1
Sprängkraft475 kT
MotorTrestegsmotor
BränsleFast bränsle
StyrsystemTröghetsnavigering/GPS
VapenbärareHard Mobile Launcher
Prestanda
Räckvidd11 000 km
Precision90 meter CEP
Data från[1][2]

MGM-134 Midgetman, även kallad SICBM (Small Intercontinental Ballistic Missile), var en interkontinental ballistisk robot som utvecklades i USA i slutet av kalla kriget. Två robotar provsköts (11 maj 1989 och 18 april 1991) men på grund av skenande kostnader och Sovjetunionens fall togs roboten aldrig i tjänst.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1960-talet bestod den markbaserade komponenten av USA:s kärnvapentriad av interkontinentala robotar baserade i robotsilos. Meningen var att silona skulle skydda robotarna mot fientliga kärnvapen. Utvecklingen gjorde dock att Sovjetunionen under 1970-talet tog robotar som R-36M Vojevoda i tjänst som hade tillräckligt stor sprängkraft och god precision för att kunna förstöra silona. Så länge de amerikanska Minuteman-robotarna kunde göra samma sak med sovjetiska silos rådde terrorbalans, men under 1980-talet började Sovjetunionen ta mobila interkontinentala robotar som RT-2PM Topol och RT-23 Molodets i tjänst. Mobila robotar var betydligt svårare att bekämpa eftersom man inte i förväg kunde veta var de befann sig. För att möta det hotet började USA också att utveckla mobila interkontinentala robotar. Dels genom att basera Peacekeeper-robotar på järnväg och dels MGM-134 Midgetman.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

För att kunna baseras på lastbil var Midgetman betydligt mindre än andra interkontinentala robotar. Den vägde 37 % av en Minuteman och bara 15 % av en Peacekeeper. I gengäld kunde den bara ta en stridsspets i stället för Minutemans tre och Peacekeepers tio. Stridsspetsen var en Mark 21 med en W87-1 kärnladdning på 475 kT (samma som i Peacekeeper och senare även i Minuteman). Motorn var en trestegs-raket med fast bränsle.[1][2]

Vapenbärare[redigera | redigera wikitext]

Hard Mobile Launcher.

Den tilltänkta vapenbäraren var Hard Mobile Launcher (HML), en splitterskyddad och NBC-skyddad lastbil som både kunde transportera och avfyra en Midgetman-robot. Lastbilen som tillverkades i samarbete av Boeing och Goodyear var 33,5 meter lång och vägde över 100 ton. Den hade en maxhastighet på 90 km/h på väg och hade även viss terrängförmåga. HML bestod av två delar; ett dragfordon med åtta drivhjul drivna av en Rolls-Royce Perkins dieselmotor på 1 200 hästkrafter, samt en trailer med sex hjul för själva roboten och dess avfyringstub. Vid gruppering kunde trailern "huka" sig så att den låg mot marken och kunde dessutom fälla ut jordankare för att förankra sig i marken. I det läget kan lastbilen motstå tryckvågen av kärnvapendetonation.[3]

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Utvecklingen av HML påbörjades redan 1980 på order av Jimmy Carter och 1983 föreslog Scowcroft-kommissionen att USA:s markbaserade kärnvapen skulle utgöras av två olika robotar; Dels silo-baserade Peacekeeper-robotarna som genom att ha så många som tio stridsspetsar gjorde att även om endast ett fåtal robotar överlevde ett förstaslag skulle stridsspetsarna ändå räcka till ett förödande andraslag, dels Midgetman-robotarna som skulle kunna överleva ett förstaslag genom att sprida ut sig och gömma sig. Men det var först under president Ronald Reagan som projektet fick tillräckligt med pengar för att producera prototyper och påbörja tester.[3] Den första provskjutningen som ägde rum 11 maj 1989 misslyckades, men den andra provskjutningen 18 april 1991 gick helt enligt planerna.[4] Vid det laget hade kostnaderna för projektet ökat från planerade 95 miljarder dollar till över 200 miljarder dollar och det ledde till att Midgetman-projektet avbröts i januari 1992.[5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Parsch, Andreas (2 oktober 2006). ”Martin Marietta MGM-134 Midgetman”. Directory of U.S. Military Rockets and Missiles. http://www.designation-systems.net/dusrm/m-134.html. 
  2. ^ [a b] ”MGM-134 Midgetman”. onwar.com. https://www.onwar.com/weapons/rocket/missiles/MGM-134-Midgetman.html. Läst 6 februari 2019. 
  3. ^ [a b] ”MGM-134A Midgetman / Small ICBM”. Global Security. 24 juli 2011. https://www.globalsecurity.org/wmd/systems/sicbm.htm. 
  4. ^ Krebs, Gunter (11 december 2017). ”SICBM (MGM-134, Midgetman) ICBM”. https://space.skyrocket.de/doc_lau/sicbm.htm. 
  5. ^ Tarantola, Andrew (14 november 2014). ”Why the LGM-135A Midgetman Was America's Shortest-Lived Mobile Nuke”. Gizmodo. https://gizmodo.com/why-the-lgm-135a-midgetman-was-americas-shortest-lived-1657920701. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]