Macroderma gigas

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Macroderma gigas
Status i världen: Sårbar[1]
Ghost bat infrared Perth zoo.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
InfraklassHögre däggdjur
Eutheria
OrdningFladdermöss
Chiroptera
FamiljStoröronfladdermöss
Megadermatidae
SläkteMacroderma
Miller, 1906
ArtMacroderma gigas
Vetenskapligt namn
§ Macroderma gigas
Auktor(Dobson, 1880)
Utbredning
Distribution of Macroderma gigas.png
Utbredningsområde (brun) och områden där arten levde tidigare (ljusbrun)
Hitta fler artiklar om djur med


Macroderma gigas[2][3][4] är en fladdermusart som först beskrevs av George Edward Dobson 1880. Macroderma gigas är ensam i släktet Macroderma som ingår i familjen storöronfladdermöss.[5][6] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[5]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 100 till 140 mm och en vingspann av cirka 600 mm. En svans saknas. Fladdermusen väger vanligen 130 till 170 g och sällan upp till 215 g. Den har oftast vitaktig päls. På ryggen och i ansiktet förekommer ibland mörkare hårspetsar. Några individer från Queensland var mera brunaktig. Denna färgsättning ger arten ett spöklik utseende och den fick därför det engelska trivialnamnet "ghost bat" (spökfladdermus).[7]

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Denna fladdermus förekommer med flera från varandra skilda populationer i norra Australien. Habitatet utgörs främst av torra områden med trädgrupper men arten besöker även fuktiga savanner, mangrove och tropiska regnskogar.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Individerna vilar i grottor, övergivna gruvor och bergssprickor. De är aktiva på natten och flyger cirka 1–2 kilometer till platsen där de letar efter föda. Där kan de vänta hängande i ett träd tills bytet visar sig. Macroderma gigas jagar främst ryggradslösa djur. Den äter även mindre ryggradsdjur som ödlor, småfåglar, gnagare och andra fladdermöss. Individer i fångenskap åt även frukter när inget kött var tillgänglig.[1][7]

Vid viloplatsen bildas mindre grupper eller sällan kolonier med upp till 150 medlemmar. I vissa delar av utbredningsområdet vilar hanar och honor skild från varandra. Honor föder allmänt en unge per kull. Den klamrar sig i början fast i moderns päls och väntar senare ensam vid viloplatsen när modern letar efter föda. Ungar som föddes i november diade sin mor fram till mars. Med människans vård kan Macroderma gigas leva 16 år.[7]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Arten hade ursprungligen ett större utbredningsområde och den fanns även i södra Australien. Spillning från Macroderma gigas hittades betydlig längre söderut. Där försvann arten redan före européernas ankomst. Troligen blev regionen allt för torr.[7]

Det aktuella hotet består främst i störningar vid viloplatsen. Många individer dör när de flyger mot elektriska stängsel. IUCN uppskattar att hela beståndet ligger mellan 7000 och 9000 individer. Arten kategoriseras globalt som sårbar.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] 2008 Macroderma gigas Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 2012-10-24.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  3. ^ (2005) , website Macroderma, Mammal Species of the World
  4. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  5. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (22 juni 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/macroderma+gigas/match/1. Läst 24 september 2012. 
  6. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  7. ^ [a b c d] Ronald M. Nowak, red (1999). ”Ghost Bat” (på engelska). Walker’s Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press. sid. 325. ISBN 0-8018-5789-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]