Hoppa till innehållet

Magentapetrell

Från Wikipedia
Magentapetrell
Status i världen: Akut hotad[1]
Unge av magentapetrell.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningStormfåglar
Procellariiformes
FamiljLiror
Procellariidae
SläktePterodroma
ArtMagentapetrell
P. magentae
Vetenskapligt namn
§ Pterodroma magentae
Auktor(Giglioli & Salvadori, 1869)

Magentapetrell[2] (Pterodroma magentae) är en akut utrotningshotad fågel i familjen liror inom ordningen stormfåglar som enbart häckar i Chathamöarna utanför Nya Zeeland.[3]

Magentapetrellern är en medelstor petrell med en kroppsläng på 38 centimeter. På ovansida, huvud, stjärt och övre delen av bröstet är den enhetligt brungrå, medan nedre delen av bröstet, buken och undersidan av stjärten är vit. Vingens undersida är brun, men är blekare på handpennorna. Benen är rosa, fötterna rosa där fram men svart längre bak och näbben är svart.[1]

Utbredning och systematik

[redigera | redigera wikitext]

Fågeln häckar på några få platser på sydvästra Chathamön i ögruppen Chathamöarna utanför Nya Zeeland. Utanför häckningssäsongen lever den pelagiskt över ett stort område som sträcker sig från Tasmanska havet till sydamerikanska västkusten.[1] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Levnadssätt

[redigera | redigera wikitext]

Fågeln häckar i en fragmenterad koloni i tätskog fyra till sex kilometer inåt land.[4] Där gräver den upp till fem meter långa tunnlar. Häckning sker mellan september och maj.[5] Hanar kan bebo tunnlarna ett till tre år innan den formar par, medan icke-häckande honor mycket sällan besöker kolonin.[6] Paren håller ihop livet ut och lägger ett ägg per år som ruvas av båda föräldrar. Efter kläckning klättrar ungarna upp i träden och tar sig därifrån ut till havet. Ringmärkning visar att hanar återvänder till kolonin vid en ålder av tre till tio år, honor fyra till nio år och första häckningen sker vid fem års ålder. Födan är dåligt känd, men tros omfatta bläckfisk[7] och fisk.

Arten var länge bedömd som utdöd men återupptäcktes 1978, 111 år efter att den första gången beskrevs.[1] Studier indikerar att den en gång var vanlig och att den genomgått en kraftig historisk minskning. Population 1992 bestod av ungefär 50 fåglar.[3] 1994 observerades bara fyra häckande par. Efter skyddsåtgärder har populationen ökat något.[1] Under häckningsperioden 2006 uppskattas antalet häckande par till 25 och perioden 2009/2010 till 17.[1] IUCN kategoriserar arten som akut hotad.[1]

Fågelns svenska och vetenskapliga artnamn kommer av det italienska krigsskeppet Magenta som färdades jorden runt 1865-1868 under ledning av Vittorio Arminjon.[8]

  1. ^ [a b c d e f g] Birdlife International 2012 Pterodroma magentae Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Heather, B. D. and Robertson, H. A. 1997. The field guide to the birds of New Zealand. Oxford University Press, Oxford, UK.
  5. ^ Taylor, G.; Cockburn, S.; Palmer, D.; Liddy, P. 2012. Monitoring breeding activity of Chatham Island taiko (Pterodroma magentae) using PIT tag recorders. New Zealand Journal of Ecology 36 : 425-432.
  6. ^ Imber, M.J.; Taylor, G. A.; Tennyson, A.J.D.; Aikman, H. A.; Scofield, R. P.; Ballantyne, J.; Crockett, D.E. 2005. Non-breeding behaviour of Magenta Petrels Pterodroma magentae at Chatham Island, New Zealand. Ibis 147: 758-763.
  7. ^ Imber, M. J.; Jolly, J. N.; Brooke, M. De L. 1995. Food of three sympatric gadfly petrels (Pterodroma spp.) breeding on the Pitcairn Islands. Biological Journal of the Linnean Society 56: 233-240.
  8. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]