Malmö–Limhamns Järnväg

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Järnvägen strax före rivningen

Malmö–Limhamns Järnväg (MLJ) var en järnväg som sträckte sig mellan den nuvarande Malmöstadsdelen Limhamn (i vidare mening även Kalkbrottet) och Malmö V. (Ett par hundra meter av järnvägen ligger 2016 ännu kvar som industrispår öster om Malmö centralstation.)

Banan invigdes år 1889 med Skånska Cement AB under ledning av R.F. Berg som initiativtagare. Järnvägen tillkom så att en cementfabrik kunde anläggas i Limhamn, men den kom även att få en omfattande persontrafik och anses under en period ha varit Sveriges mest lönsamma järnväg. Järnvägen brukade i folkmun kallas "Sillabanan" på grund av att fiskargummor från Limhamn använde järnvägen för att transportera sill och annan fisk till Malmö för försäljning på Fisktorget där. Persontrafiken hade för övrigt som enda svensk järnväg fjärde klass, vilket innebar vagnar med träinredning utan sittplatser (däremot saknades första och andra klass). Berg hade inspirerats till detta av Berlins förortsbanor, där fjärde klass fanns för att erbjuda arbetare resor till lägre taxa. De allra flesta resorna på MLJ kom också att ske i fjärde klass.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Banan byggdes precis som Södra stambanan in till Malmö på sin tid längs med strandkanten och på utfyllningar gjorda i havet. Detta skulle visa sig särskilt sårbart vid julorkanen 1902 som för en tid ledde till att trafiken på banan lamslogs helt då banvallen mellan Limhamn och centrala Malmö spolades bort av havsvattnet. Då banan var såpass lönsam byggdes den upp på nytt och återöppnades 1903, men denna gången med kraftigt utökade vallar mot havet som gjorde att tågen inte längre körde längs strandkanten. Eftersom utfyllningarna var gjorda av grus och såg ganska tråkiga ut, funderade man om det inte fanns något annat användningsområde för dem. Detta ledde till att man under 1920-talet kom att skapa Ribban, som snabbt blev stadens främsta sandstrand och friluftsbad och att området vid järnvägen kom att bli en del av Limhamnsfältet.

År 1915 utbyggdes Malmö stads spårvägars linje 4 till Limhamn längs med nuvarande Erikslustvägen, varvid persontrafiken skars ned till ett minimum för fiskargummornas behov. Skånska Cement AB och andra industrier i Limhamn hade dock fortsatt stort behov av banan varför godstrafiken förblev omfattande under lång tid därefter. År 1945 upphörde persontrafiken helt, men återkom tillfälligt under spårvägstrejken våren 1951. MLJ är en av de få svenska järnvägar som aldrig blev förstatligade.

Banan fick, skulle det visa sig, viss betydelse för andra industrier som anlades i dess närhet. I Limhamn skapades andra industrier, bland annat bensinpumpstillverkning, på industrimark anlagd på utfyllnadsmark mot havet under 1940-talet. Vissa av dessa industrierna kom att få spåranslutningar. Kockums' stora varvsanläggning hade också, och har ännu, en spåranslutning till banan då banan strök med längs med den södra sidan av varvsanläggningen. Här anlades andra ännu existerande industrier såsom Nordmills, som länge använde banan.

Efter cementtillverkningens nedläggning upphörde även godstrafiken på banan väster om Nordmills och Kockums industrier. Det sista godståget till Limhamn rullade under tidigt 2000-tal. Banan hade fram till 2005, innan Citytunnelns byggstart, förbindelse med övriga järnvägsnätet, men blev då tillfälligt avklippt mot Malmö C för att byggarbetet skulle kunna pågå.

Under Citytunnelns byggfas betjänades godstrafiken till Kockums industrier och NordMills av s.k. vagnbjörnar, specialbyggda släpvagnar till lastbilar som är byggda och dimensionerade för att kunna lasta även järnvägsfordon. Därefter öppnades sträckan fram till Nordmills och Kockums på nytt, medan sträckan från Västra Varvsgatan längs Ribersborgsstranden till Limhamn skulle rivas upp. Banverket föreslog till kommunen att banan kunde göras om till spårväg. Andra föreslog dressincykling på den nedlagda sträckan. Men Malmö stad spådde en barriäreffekt av järnvägen längs med ett Ribersborg under utveckling, och rev 2009 upp rälsen. Den gamla bangården i Limhamn skars då av från järnvägsnätet, vilken även den är riven till förmån för ett nytt bostadsområde på det gamla Cementaområdet. På Kockums industriområde byggdes rälsgående servicefordon som skeppades ut via MLJ. Denna tillverkning upphörde ungefär år 2005 och Kockums användning av järnvägen var då över.

Nutid[redigera | redigera wikitext]

Den kvarvarande delen av Malmö-Limhamns Järnvägar, d.v.s sträckan Malmö C-Nordmills-Kockums, har för närvarande ingen trafik. Vid årsskiftet 2015-2016 gick det sista godståget mellan Nordmills och Malmö C, då mjöltillverkaren numera gör alla sina transporter på lastbil. Kockums har som tidigare nämnt inte använt järnvägen på tio år.

Malmö stad har inte uttryckt några framtidsplaner för järnvägen. Då ingen längre använder den är den troligen på väg att rivas upp. Därmed slutar kapitlet om en en gång mycket använd järnväg i Malmö.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]