Mannagräs

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Mannagräs
Glyceria.fluitans.2.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassEnhjärtbladiga växter
Monocotyledonae
OrdningGräsordningen
Poales
FamiljGräs
Poaceae
SläkteGlyceria
ArtMannagräs
G. fluitans
Vetenskapligt namn
§ Glyceria fluitans
Auktor(L.) R. Br.
Synonymer
Festuca fluitans
Hitta fler artiklar om växter med
Ej att förväxla med manngräs.

Mannagräs (Glyceria fluitans) är en art i familjen gräs.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Det är ett högväxt, vekt gräs som ofta växer i vatten, meterhöga strån med långa mattgröna strån. Den glesa vippan kan bli upp till en halv meter lång och är ofta ihopdragen. Vippgrenarna har få småax vilka kan bli tre centimeter långa och ha fler än 10 blommor. Ser speciell ut med sina långa småax och glesa vippor. Gräset blommar i juni och juli.

Ståndarknapparna är 2 mm långa, och oftast violetta.

Kan förväxlas med Skånskt mannagräs, Glyceria notata, och Linné skilde inte på de två arterna.

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Vanlig i mellersta och södra Sverige och södra Finland

I södra Norge upp till 650 m ö h.

Finns i övrigt i hela Europa.

Finns på några få lokaler i Nordamerika, men är troligen inte ursprunglig där.

Utbredningskartor[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Mannagräs trivs i fuktig mark t.ex. intill stränder, dammar och diken; i åar och skogskärr.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Fluitans är latin och betyder flytande med syftning på att vippor och blad ofta flyter på vattnet där den växer.

Festuca (latin) betyder strå, stjälk.

Manna kommer av att fröna smakar gott och liknar mannagryn.

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt  Referens  Kommentar

Flottgräs [1] Flyter som en flotte
Gåsgräs [2]Gåsgräs därför att gäss gärna äter fröna
Linnare Närke [3]
Svinsvingel [2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carl Lindman: Bilder ur Nordens flora, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1917–1926
  2. ^ [a b] Johan Wilhelm Palmstruch, Svensk Botanik, andra bandet, Stockholm 1803. Tillgänglig på Archive.org
  3. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 405 [1],

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]