Margaretamys christinae

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Margaretamys christinae
Status i världen: Starkt hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
InfraklassHögre däggdjur
Eutheria
OrdningGnagare
Rodentia
FamiljRåttdjur
Muridae
SläkteMargaretamys
ArtMargaretamys christinae
Vetenskapligt namn
§ Margaretamys christinae
AuktorMortelliti, Castiglia, Amori, Maryanto & Musser, 2012
Hitta fler artiklar om djur med

Margaretamys christinae är en gnagare i familjen råttdjur som förekommer på Sulawesi. Artepitet i det vetenskapliga namnet hedrar zoologen Christina Thwaites som var med när djuret upptäcktes.[2]

Den långa, täta och mjuka pälsen på ovansidan har en orangebrun färg (liksom hos en rådjursunge) och undersidan är täckt av grå päls med ljusbrun skugga. Påfallande är svansen som har ett gråbrunt avsnitt nära bålen och den bakre halvan är vit. På svansen blir håren fram mot spetsen längre och de bildar där en tofs. Arten är ungefär lika stor som den sedan tidigare kända Margaretamys parvus men Margaretamys christinae är avsevärd tyngre, cirka 49 g jämförd med 23 till 40 g.[2]

Arten förekommer på Sulawesis sydöstra halvö. Den upptäcktes vid 1530 meter över havet. Regionen utgör gränsen mellan låglandets regnskogar och bergsskogarna.[1]

Exemplaret som representerar arten (holotyp) fångades under natten i en fälla som fanns i träd cirka 1,5 meter över marken. Allmänt antas att Margaretamys christinae har samma levnadssätt som andra släktmedlemmar.[2]

Sedan 1990-talet pågår skogsavverkningar i utbredningsområdet. IUCN listar arten därför som starkt hotad (EN).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Musser, G., Kennerley, R. & Dando, T. 2017 Margaretamys christinae Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 8 november 2018.
  2. ^ [a b c] Mortelliti et al. (2012). ”A new species of Margaretamys”. Tropical Zoology. sid. 74-107. doi:10.1080/03946975.2012.696439. https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/03946975.2012.696439. Läst 8 november 2018.