Marginell utgiftsbenägenhet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Den marginella utgiftsbenägenheten (engelska: marginal propensity to consume, MPC) är ett begrepp inom nationalekonomi, och är ett mått på hur mycket konsumtionen ökar när den disponibla inkomsten ökar.

Den marginella utgiftsbenägenheten betecknas som (g) och beskriver ökningen i aggregerad efterfrågan om bruttonationalprodukten (BNP) ökar med 1 enhet (krona).

Marginell utgiftsbenägenhet beskrivs med formeln g = MPC × (1-t) - MPM

MPC = Den marginella konsumtionsbenägenheten (Ökning i konsumtion om disponibel inkomst ökar med 1 krona, anges i decimalform)

t = skatt (anges i decimalform 25% skatt = 0,25)

MPM = Den marginella importbenägenheten (Ökning av import om BNP ökar med 1 krona, anges is decimalform)

Tillsammans med den autonoma aggregerade efterfrågan (AD) kan den hjälpa att bestämma BNP jämvikten i den Keynesianska korsmodellen.

Den marginella utgiftsbenägenheten är även central för att bestämma multiplikatoreffekten som används för att beräkna hur mycket den totala ökningen av BNP då aggregerad efterfrågan ökar.

Källor[redigera | redigera wikitext]