Maria Teresia av Österrike

Maria Teresia av Österrike
Maria Teresia, porträtt från 1759 av Martin Mijtens den yngre.
Ärkehertiginna av Österrike Drottning av Ungern och Kroatien (monark)
Regeringstid	20 oktober 1740–29 november 1780
Kröning	25 juni 1741, Bratislava
Företrädare	Karl VI
Efterträdare	Josef II
Drottning av Böhmen (monark)
Regeringstid	20 oktober 1740–19 december 1741
Företrädare	Karl VI
Efterträdare	Karl VII
Drottning av Böhmen (monark)
Regeringstid	12 maj 1743–29 november 1780
Företrädare	Karl VII
Efterträdare	Josef II
Tysk-romersk kejsarinna (gemål)
Regeringstid	13 september 1745–18 augusti 1765
Företrädare	Elisabeth Christina av Braunschweig-Wolfenbüttel
Efterträdare	Maria Josepha av Bayern
Gemål	Frans I
Barn	16, se lista i artikeln
Ätt	Habsburg
Far	Karl VI
Mor	Elisabeth Christina av Braunschweig-Wolfenbüttel
Född	13 maj 1717 Wien
Namnteckning
Död	29 november 1780 (63 år) Wien
Heraldiskt vapen
Monogram

Maria Teresia (Maria Theresia Walburga Amalia Christina), född 13 maj 1717 i Wien, död 29 november 1780 i Wien, var regerande drottning av Ungern, Böhmen, Kroatien och Slavonien, regerande ärkehertiginna av Österrike, och regerande hertiginna av Parma och Piacenza mellan 1740 och 1780. Hon var dessutom genom äktenskap tysk-romersk kejsarinna och storhertiginna av Toscana. Hon var mellan 1740 och 1765 formellt samregent med sin make, och från 1765 till 1780 med sin äldste son Josef.

Maria Teresia var den första och enda kvinna som regerade Österrike och de Habsburgska arvländerna i egen rätt. Hennes tillträde var kontroversiellt och ifrågasatt och hennes far arbetade under hela sin regeringstid för att säkra hennes arv genom att tvinga Europas makthavare att erkänna den pragmatiska sanktionen. Hennes trontillträde 1740 utlöste det Österrikiska tronföljdskriget (1740-1748), då Europas regenter försökte utnyttja situationen för att stycka upp Habsburgs riken mellan sig. Maria Teresia lyckades vinna kriget 1748, till stor del tack vare Storbritannien, med rikets nästan intakt förutom Schlesien och erkänd som laglig härskare av hela Europa. Hon fick sin make vald till den tysk-romerska kejsartiteln och formellt utnämnd till hennes medregent, men han deltog aldrig i regeringen.

De följande åren ägnade hon sig åt inrikespolitik. Maria Teresia införde en kraftig centraliseringspolitik och enade de förut splittrade riksdelarna genom att införa ett gemensamt statligt skolsystem, rättssystem och en stående armé, vilket underminerade de förut mäktiga lokala eliterna, skyddade befolkningen mot adeln och stärkte statsmakten mot adeln och kyrkan. En försiktig reformpolitik lade grunden för hennes sons senare mer radikala upplysta despoti. 1756 var Maria Teresia en av grundarna av den diplomatiska revolutionen, som lade om Europas traditionella allianspolitik genom att alliera de tidigare ärkefienderna Österrike och Frankrike. Tillsammans med Ryssland förenade sig Österrike och Frankrike mot Preussen och Storbritannien under sjuårskriget (1756-1763), som för Maria Teresia var ett revanschkrig för att återta Schlesien från Preussen. Sjuårskriget gick bra för Österrike fram till ett tronskifte i Ryssland, som fick kriget att i princip sluta oavgjort.

Hennes makes död 1765 innebar en brytningspunkt i Maria Teresias liv. Efter detta framstod hon som deprimerad, led av allt sämre hälsa och betraktade politiken som en börda. Hon utnämnde sin son och tronarvinge Josef II till sin medregent och vald till kejsare. Hon upprätthöll den pro-franska allianspolitiken och drev en diplomatisk äktenskapspolitik genom att arrangera politiska tvångsäktenskap för sina barn, av vilka den mest berömda var Marie Antoinette. Hennes samarbete med sonen var stormigt och hon framstod under den sista delen av sin regeringstid som en centralpunkt för de konservativs motstånd och ett hinder mot sin sons radikala reformplaner, som kom att realiseras först efter hennes död.

Biografi

Bakgrund

Maria Teresia som elvaåring 1728.

Maria Theresia var dotter till Karl VI och Elisabeth Christina av Braunschweig-Wolfenbüttel. Hon regerade från 1740 över det Habsburgska riket, vilket hon genom den Pragmatiska sanktionen fick överta efter sin far Karl VI, som saknade manliga arvingar.

Maria Theresia döptes samma kväll hon föddes och fördes till dopet med de två änkekejsarinnorna, hennes farmor Magdalena Eleonora och hennes farbrors änka Wilhelmina Amalia, som gudmödrar. Vid dopet fördes hon till ceremonin före sina två kusiner Maria Josefa och Maria Amalia, och förbi deras mor Wilhelmina Amalia: detta skulle symbolisera att hon gick före sina kusiner i rang i tronföljden. Genom den Pragmatiska sanktionen 1713 ersatte hon genom sin födelse sin kusin Maria Josefa som tronföljare, trots att den föregående tronföljdsordningen från 1703 hade placerat hennes kusiner först så som döttrar till den äldre brodern.

Trots att Maria Theresia genast erkändes som arvinge av sin far, betraktades hennes födelse som ett misslyckande och en besvikelse, och fadern föredrog att planera för födelsen av en eventuell son som kunde ersätta henne och utbildade henne därför inte till en framtida monark. Hon uppfostrades inte som en tronarvinge, utan fick samma undervisning i musik, dans, teckning, målning och etikett som brukade tillfalla döttrar som skulle giftas bort för att bli drottningar i ett annat land. Hon beskrivs som en begåvad musiker och sångare och agerade i operaföreställningar och teaterpjäser med medlemmar av hovet. Hon undervisades av jesuiter, som lärde henne latin men försummade övriga ämnen. Hon växte företrädesvis upp på Favoritapalatset utanför Wien. Under sin uppväxt intresserade hon sig för sång och bågskytte och medverkade gärna i amatöropera, men förbjöds av fadern att lära sig att rida. Hon fick en nära relation till sin lärare i etikett, Marie Karoline von Fuchs-Mollard.

Med början från sin 14:e födelsedag år 1731 närvarade hon vid regeringens sammanträden, men fadern diskuterade fortfarande inte politik med henne. Först omkring 1735 började hon betraktas som en reell maktfaktor och utländska ambassadörer började rapportera om henne. Hon beskrivs som ett mönster av takt och diskretion, och accepterade sin fars vägran att behandla henne som tronarvinge utan att själv tvivla på sin uppgift att efterträda honom. Venedigs sändebud bedömde att ingen kvinna kunde vara mer lämpad att efterträda sin far.

Familj och privatliv

Maria Theresa med familj av Martin van Meytens, 1754.

Många olika planer gjordes upp om hennes äktenskap. Hennes far trolovade henne först med prins Clement av Lothringen, och det var avtalat att denne skulle besöka henne i Wien 1723. När han avled i kopporna ersattes han av sin bror, hertig Frans Stefan av Lothringen (regerade som Frans I), som kom till Wien 1723 och levde där fram tills han ärvde tronen i Lothringen 1729. Frans Stefan var favoritalternativet, men fadern övervägde parallellt andra lösningar. Det mest betydelsefulla var ett dubbelgiftermål för Maria Theresia och hennes syster med Spaniens tronföljare och dennes bror, men dessa planer stupade genom internationellt tryck 1725, eftersom Europa inte ville se en så stark allians mellan Österrike och Spanien.

Maria Theresia fattade tycke för Frans Stefan när han bodde i Wien 1723–1729 och var nöjd med att giftermålet med honom till slut skulle genomföras. Hennes brev till honom under deras trolovningstid vittnar om att hon var uppriktigt förälskad i honom, medan hans egna var formella och artiga. Maria Theresia ska ha älskat honom passionerat under hela äktenskapet, men tidigt insett hans brist på politisk begåvning och alltid hållit honom utanför statens affärer. Paret förlovades officiellt under Polska tronföljdskriget 1736. Vigseln mellan Maria Theresia och hertig Frans Stefan av Lothringen ägde rum 12 februari 1736. Enligt överenskommelsen med Frankrike skulle hertigdömet Lothringen övergå till den franske monarkens svärfar (och efter honom till Frankrike) i utbyte mot storhertigdömet Toscana, som skulle tillfalla Frans Stefan så snart Toscanas barnlöse monark avled. År 1737 tillföll Toscana hennes make, och Maria Theresia följde med honom då han tillträdde tronen i Florens 1738. Under det korta besöket i Toscana medverkade hon i en duett med den berömda tenoren Senismo, som brast i gråt över hennes skönhet och röst. De kallades dock snabbt tillbaka av hennes far. Under slutet av det polska inbördeskriget blev Frans Stefan föremål för impopularitet då han anklagades för att vara fransk spion under den hungersnöd som orsakades av krigsekonomin och föraktades för sin militära inkompetens.

Äktenskapet beskrivs som lyckligt och hon födde sexton barn, däribland döttrarna Marie-Antoinette och Maria Karolina och sönerna Josef II och Leopold II. Maria Theresia ska ha älskat Frans Stefan uppriktigt och plågades av hans otrohet, särskilt med Maria Wilhelmina av Auersperg: vanligen hade Frans Stefan endast tillfälliga sexuella partners, ofta bland artister från de italienska opera- och teatersällskapen vid hovet, men förbindelsen med Auersperg var långvarig. Makens död 1765 var ett svårt slag för Maria Theresia som hon aldrig lyckades övervinna. Hans bortgång fick henne att nästan begå självmord och under den första tiden tålde hon inte ens att se sina yngsta barn.

Maria Theresia beskrivs som en tillgiven men dominant förälder, som älskade sina barn men ansåg att det var hennes rättighet att styra deras liv och kräva deras lydnad i sina politiska planer även sedan de var vuxna. Hon arrangerade deras äktenskap av politiska skäl och dominerade dem sedan via regelbunden brevväxling.

Maria Theresia utsåg 1741 Manöl Telles de Meneses e Castro, greve Tarouca, till sin personliga rådgivare. Hans uppgift var att agera som hennes personliga kritiker i hennes privat- och politiska liv med uppgift att kritisera henne och alltid tala om sanningen för henne. Det gick rykten om att han var hennes fasta älskare: i Österrike fanns det under denna tid en etablerad sedvänja för äkta par att ha en äkta maka och en livslång älskare eller älskarinna, en form av öppet men inte uttalat förhållande som då var accepterat. Tarouca hade dock inte ett sexuellt förhållande med Maria Theresia, men han fortsatte som hennes "samvete" fram till sin död och blev 1755 hertig. Hennes sekreterare, hovdamen Elisabeth von Fritz, och hennes efterträdare kammarjungfrun Charlotte Hieronymus, var till viss grad hennes förtrogna, och behandlades hjärtligt men strängt.

Det österrikiska hovet var under hennes tid informellt och familjärt, förutom vid högtidliga tillfällen, då en spansk pompös hovetikett praktiserades, och Maria Theresia förstärkte detta och avskaffade den spanska etiketten förutom vid högtider. Hon lärde sig rida gränsle för att kunna delta i den ungerska kröningsceremonin, där ridning ingick, och väckte uppmärksamhet då hon gav order om att även hennes hovdamer skulle rida gränsle, klädda i läderbyxor under kjolarna, något hon skulle fortsätta med. Hon tyckte om att rida, sjunga och spela musik, och ägnade sig särskilt åt nöjesliv under karnevalstiden; den berömda karusellen under karnevalen 1742–43, det vill säga en låtsastornering där även hon själv deltog, tillhörde de mest högtidliga tillfällena under hennes regeringstid. Hon och kejsarfamiljen avlade besök som påminde om statsbesök hos lokala magnater runtom i imperiet, och fram till makens död 1765 tyckte hon om dessa tillfällen, men som änka drog hon sig tillbaka från allt nöjesliv.

Tronbestigning

Kröningen i Ungern

Den 20 oktober 1740 avled fadern och Maria Theresia tillträdde de troner som ingick i de Habsburgska arvländerna. Vid faderns död var riket skuldsatt och saknade pengar, då fadern hade spenderat alla sina pengar på utrikespolitik. Armén hade inte fått betalt, men var fortfarande lojal. Maria Theresia följde initialt faderns råd om att behålla hans rådgivare och referera till sin make i politiska frågor hon inte behärskade på grund av sin oerfarenhet. Regeringen var dock passiv och avvaktande. För att få reda på vad allmänheten i Wien tyckte om henne sände hon ut sin hovdam Elisabeth von Fritz i förklädnad för att blanda sig med mängden och rapportera vad hon hörde. von Fritz rapporterade att allmänheten ogillade Maria Theresia enbart på grund av hennes make, som de avskydde och inte litade på. Maria Theresia gjorde honom ändå formellt till sin medregent jure uxoris, men var sedan dess alltid noga med att göra klart att hon i praktiken var den enda makthavaren.

Hon såg det som nödvändigt att behålla kejsarvärdigheten, men eftersom hon på grund av sitt kön inte tilläts kandidera till titeln, utsåg hon sin make till kandidat. För att göra honom valbar och få honom accepterad som kandidat till den tysk-romerska kejsarvärdigheten, måste han vara monark inom det tysk-romerska riket, och eftersom hon inte heller tilläts rösta i de kejserliga riksdagen på grund av sitt kön, så gav hon honom rösträtt till kejsarvalet och gjorde honom valbar till kandidat genom att utnämna honom till sin medregent. Det dröjde dock till 1741 innan särskilt Ungern hade accepterat honom som hennes medregent. Makens ställning som medregent var dock bara formell: han närvarade vid regeringssammanträdena, men hans åsikt betydde aldrig någonting i politiska sammanhang, och hon brukade säga åt honom att lämna sammanträdet om han hade en annan åsikt än hennes.

Maria Theresia utnämnde Frans Stefan till sin medregent 21 november 1740. Dagen därpå, den 22 november 1740, erkändes hon officiellt som monark då arvländernas representanter avlade sin trohetsed till henne. Maria Teresia kröntes först den 25 juni 1741 i Bratislava.

Utrikespolitik

Maria Theresia, cirka 1744 av Martin van Meytens.

Vid österrikiska tronföljdskrigets slut 1748 tvingades hon avstå Schlesien till Preussen, men lyckades bland annat genom ungrarnas trofasta stöd nå sitt huvudsyfte: att hålla samman det habsburgska väldet.

Direkt efter hennes tronbestigning 1740 bröt en rad av de makthavare som hade lovat att godkänna den pragmatiska sanktionen sina löften: Karl Albert av Bayern, gift med hennes kusin Maria Amalia, som fått avstå från sin arvsrätt, gjorde anspråk på delar av arvet med stöd av änkekejsarinnan Wilhelmina Amalia och drottning Elisabet av Spanien. Maria Theresia lyckades dock i november försäkra sig om stöd från Savojen, vilket fadern inte lyckats med. I december 1740 invaderade Fredrik av Preussen Schlesien och begärde att få området i utbyte mot sitt stöd. Maria Theresia vägrade. Hon utsåg Wilhelm Reinhard von Neipperg till överbefälhavare i mars. I april 1741 led Österrike nederlag vid Mollwitz. Frankrike bröt då sitt löfte och föreslog en delning av Österrike mellan Preussen, Bayern, Sachsen och Spanien och förenade sina styrkor med Preussen. Frans Stefan och Storbritannien rådde då Maria Theresia att gå med på Preussens krav.

Maria Theresia fick dock oväntat stöd från Ungern. Den 25 juni 1741 kröntes Maria Theresia till Ungerns kung i Sankt Martins Katedral i Bratislava. För att sätta sig över de invändningar som fanns mot en monark av kvinnligt kön, såg hon till att utföra ceremonin så som sina manliga företrädare, något som bland annat krävde att hon lärde sig att rida: hon antog också manliga titlar och kröntes därför till kung av Ungern och inte till drottning, även om hon informellt kallades drottning. Även i Österrike kallades hon som monark för ärkehertig och inte ärkehertiginna. I juli avföll Sachsen som allierad och blev fiende och Storbritannien förklarade neutralitet. Maria Theresia framträdde i september 1741 framför Ungerns riksdag med sin arvinge Josef i famnen och bad om deras stöd, om allmän mobilisering och stöd åt Frans Stefan som samregent, och hon lyckades uppnå detta genom att smickra dem och gå med på en del av deras krav.

1741 fick Maria Theresia meddelande om att Böhmen föredrog Karl Albert framför henne som sin monark: i oktober förklarades han för kung i Böhmen, och 24 januari 1742 valdes han till kejsare. Maria Theresia överraskade alla genom en vinterkampanj och erövrade Karl Alberts huvudstad München samma dag han valdes till kejsare. I juni 1742 slöts fred mellan Österrike och Preussen, och Maria Theresia inriktade sig främst på Böhmen. Vintern 1742 utrymdes Frankrike Böhmen, och den 12 maj 1743 kröntes Maria Theresia till Böhmens kung i Prag.

I augusti 1744 anföll Preussen Prag i fruktan för den österrikiska expansionen. Den franska planen övergavs dock med Karl Alberts död i januari 1745. I maj 1745 erövrade Frankrike de Österrikiska Nederländerna. Den 13 september 1745 valdes Frans Stefan till kejsare, och i december erkände Preussen honom som kejsare samtidigt som Maria Theresia erkände förlusten av Schlesien till Preussen. Ytterligare tre års strider utspelade sig i Norra Italien och Österrikiska Nederländerna. I freden 1748 överlät Österrike Schlesien till Preussen och Parma till den franske kungens svärson prins Filip av Spanien.

De följande åren efter krigsslutet 1748 ägnade Maria Theresia snarare åt inrikespolitik, men en förändring hade inletts i utrikespolitiken då hon inledde en förändring av allianspolitiken. Storbritannien hade med sitt fokus på världen utanför Europa gjort Österrike besviket, och Maria Theresia, som genom kriget kom att uppfatta Preussen som sin nya huvudfiende, inledde förhandlingar med Madame de Pompadour om en förändring av utrikespolitiken. Genom den så kallade alliansernas omvälvning eller diplomatiska revolutionen 1756, vilken gjorde arvfienderna Österrike och Frankrike till bundsförvanter, lyckades hon skapa en koalition mot Preussen tillsammans med Ryssland. Det sjuårskrig (1756–1763) som därpå följde ledde dock inte till den revansch hon hoppats på, eftersom kejsarinnan Elisabets död och tsar Pauls trontillträde innebar att Ryssland plötsligt bytte sida, och Schlesien förblev preussiskt.

Inrikespolitik

Medalj

Maria Teresia

Mellan 1748 och 1754, när Österrikiska tronföljdskriget hade avslutats och innan sjuårskriget hade påbörjats, inledde Maria Theresia en kraftig inrikespolitisk samhällsomvandling Vid hennes trontillträde var riksdelarna djupt splittrade. Det fanns inget centralt utbildningsväsende, ingen armé och inget centralt rättsväsende. Den lokala adeln skipade rättvisa inom sitt område, tog upp skatter och samlade soldater på monarkens begäran, något som också gjorde monarken beroende av adeln. Maria Theresia ville befria sig och därmed statsmakten från beroendet av kyrkan och adeln och istället skapa en relation direkt mellan monarken och befolkningen, och därmed skapa en stark centralmakt.

Hon införde därför beskattning av både adeln och kyrkan. Med skatteinkomsterna skapade hon ett centralt statligt utbildningssystem med skolor lydande under statsmakten, något som skapade en bildad byråkrati lojal mot staten snarare än den lokala eliten. Hon skapade också statliga domstolar i alla provinser och därmed ett rättsväsende oberoende av de lokala makthavarna. Hon bildade också en stående statlig armé, något som gjorde staten oberoende av den lokala adelns påtryckningar (hon tvingades dock göra Ungern till ett undantag). Allt detta var populärt bland allmänheten, som uppfattade staten och monarken som en bundsförvant mot den lokala eliten, och skapade en lojalitet som stärkte statsmakten.

Maria Teresia betraktade upplyst despotism som en ett gott ideal for en god härskare, dock gick hon långsamt och försiktigt tillväga, något som Josef II inte hade tålamod till.. I sin strävan att ersätta adelns makt med statens, genomförde mer för att förhindra livegenskapen i sina landområden än vad någon annan regent gjort före Josef II under 1700-talet.

Maria Teresia var en uppriktigt troende katolik. Hon trodde att religiös enighet var nödvändigt för ett fredligt samhälle och avvisade religionsfrihet. Hon tillät dock inte att religionen ställde sig i vägen för politiken, avvisade kyrkans inblandning i regeringens angelägenheter, höll ett avstånd till påven och kontrollerade utnämningen av höga kyrkliga poster. Hon upplöste också en del kloster och förbjöd utökningen av katolska klosterordnar. Till skillnad från sina företrädare föredrog hon den jansenistiska grenen av katolicismen. Maria Teresia var i början av sin regeringstid välvilligt inställd till jesuiterna, men så småningom övertygades hon av sina rådgivare om att de innebar ett hot mot regeringen. Hon lät då förvisa dem och konfiskera deras egendom. Maria Theresia uppfattade religiös enighet som nödvändig och bedrev en missionspolitik där hon uppmuntrade konverteringar till katolicismen genom statliga pensioner till konvertiter. Hon jämställde de grekisk-ortodoxa med de romersk-katolska, men förföljde både judar och protestanter. Maria Teresia var antisemitisk av religiösa skäl i egenskap av katolik, och utfärdade ett edikt om utvisningen av alla judar från sitt territorium: en audiens av en framstående judisk representant från Prag och protester från England och Holland fick henne dock att återta denna order. Hon förbjöd tvångsomvändelse av judiska barn och katolska kyrkans vana att kräva judar på trosböter 1762–63. Även protestanterna förvisades, men i deras fall inom riket: till Transsylvanien. Först på sin medregent Josefs begäran 1777 upphörde hon med sin förföljelse av protestanterna och gav dem tillstånd att praktisera sin religion privat.

Hösten 1747 införde Maria Theresia den så kallade Kyskhetskommissionen, som blev mycket omtalad. Dess uppgift var att övervaka den allmänna sexualmoralen, och dess agenter hade rätt att genomföra husundersökningar och arrestera män som ertappades med att underhålla kvinnor av "lös moral" och placera kvinnorna i kloster eller, ifråga om utlänningar, utvisa dem ur riket. Kommissionen uppväckte allmän vrede, ledde till skandaler då den blev orsak till att flera artister förvisades, bland annat den berömda italienska sopranen Santini. På grund av den häftiga impopulariteten som också bland annat ledde till att monarken förlöjligades avskaffades kommissionen efter ett halvår, men poliskåren uppmuntrades i fortsättningen att spionera för att upprätthålla sexualmoralen, och även adelsdamer kunde på polisagenters rapporter förvisas från Wien till Trieste eller Olmütz om deras äktenskapsbrott blev för indiskreta.

Maria Theresia införde 1749 en centraliserad byråkrati och en stående nationalarmé med hjälp av Friedrich Wilhelm von Haugwitz. Hon lyckades nästan tvinga hela adeln och kyrkan att betala skatt, vilket fördubblade statsinkomsterna. År 1760 grundade hon en statsförsamling. Hon införde smittkoppsvacinering 1767, efter att ha vaccinerat sina egna barn och därefter ha inbjudit den första gruppen barn till en middag i palatset, under vilken hon personligen hade passat upp dem.

Mellan 1752 och 1766 införde hon ett nytt lagsystem för civila rättigheter: Codex Theresianus. Hon avskaffade dödsstraffet för häxeri 1776 och sedan dödsstraffet i sin helhet, som ersattes med straffarbete. Däremot lät hon tortyren kvarstå.

År 1775 undertecknade Maria Theresia en lag om allmän undervisningsplikt som innebar att alla skulle få åtnjuta undervisning i minst 6 år. Skolplikten gällde alla mellan 6 och 12 års ålder oavsett kön, i ett system baserat på det preussiska. Reformen möttes med opposition och kunde inte genomföras i alla delar av kejsardömet. Hon tillät icke-katoliker att studera och lät införa sekulära ämnen så som juridik på universiteten, vilket avskaffade det gamla utbildningssystemet, som hade kretsat kring religionen.

Maria Theresia beskrivs som from, vänlig och känslig. Hon var en entusiastisk beskyddare av musiken och älskade att uppföra konserter och operor på det nyuppförda slottet Schönbrunn.

Senare regering och död

Maria Teresia

Den 18 augusti 1765 avled Frans Stefan. Maria Teresia tog hans död mycket hårt. Hon klippte av sig håret, drog sig tillbaka från sällskapslivet och klädde sig i sorgdräkt för resten av sitt liv. Fram till sin död isolerade hon sig varje augusti och den 18:e i varje månad på sitt rum för att sörja, något som hade en negativ effekt på hennes hälsa. Hon förberedde sin gravplats och ställde sin kista bredvid Frans' och besökte regelbundet hans krypta för att be vid deras kistor.

Eftersom hon var van vid att ha en medregent utnämnde hon sin son Josef till sin medregent den 17 september 1765. Han blev också vald att ersätta sin far som kejsare. Till skillnad från Frans Stefan deltog Josef reellt i regeringen, något som gjorde regeringen betydligt mer komplicerad och mindre effektiv. I egenskap av samregenter förväntades de komma överens, något de hade svårt att göra eftersom deras förmåga att samarbeta var dålig. Maria Teresia försökte fördela uppgifterna mellan dem för att underlätta deras samarbete, och Josef fick i praktiken ansvar för militära frågor och utrikespolitiken medan hon hanterade inrikespolitiken: år 1766 överlät hon ansvaret för armén till honom genom att utnämna honom till överbefälhavare.

Deras samregering var besvärlig, och deras personliga relation var komplicerad. Maria Teresia respekterade Josefs intellekt och Josef respekterade hennes dominanta personlighet, men deras motsatta värderingar och åsikter gjorde att de ofta hade svårigheter att samsas och ofta hamnade i konflikt. Josef hade radikala åsikter och var otålig att iscensätta omfattande reformprogram och realisera sina ambitioner, medan Maria Teresia hade en policy att vara pragmatisk, kompromissa och iaktta försiktighet för att genomdriva sin politik. Maria Teresia satte därför ofta hinder i vägen för Josef då han ville genomdriva snabba och radikala förändringar som hon uppfattade som okloka och oförsiktiga.

Josef gav som regel efter för henne då hon gjorde motstånd, och lade sedan skulden för sina politiska misstag på henne. Maria Teresia själv sade en gång att han inte kunde förlåta henne, därför att hon var den enda som stod i vägen för honom. Följden av denna konflikt blev att Maria Teresia kom att bli en symbol för det konservativa partiet, medan Josef betraktades som de reformvänligas representant. Josef och Maria Teresia sade båda två upprepade gånger att de funderade på att abdikera eftersom de hade så svårt att samsas, men det togs aldrig på allvar av någon. När deras konflikter hade blivit alltför intensiva slutade de ofta med att Josef behärskade sig och sade: "Jag älskar min mor", och hon svarade: "Jag älskar min son", varefter de höll sams en tid tills nästa konflikt utbröt.

År 1767 smittades Maria Theresia av smittkoppor. Hon överlevde dem och tog detta som ett tecken på Guds vilja att hon skulle regera till sin död. Hon led dock i fortsättningen av andningsbesvär, kronisk trötthet, hosta, stress, nekrofobi och sömnlöshet, och utvecklade med tiden ödem.

År 1772 ägde slutligen den första delningen av Polen rum. Fredrik av Preussen hade lagt fram förslaget för Josef, och de hade tillsammans övertygat Katarina II av Ryssland, innan de lade fram planen för Maria Teresia, som djupt ogillade den och länge satte hinder i vägen för den, eftersom hon betraktade den som omoralisk. Josef och Fredrik försökte övertyga henne med argumentet att Polen var ett land i anarki när befolkningen var utelämnade åt adelns godtycke och skulle dra fördel av att hamna under styre av ett land med lag och ordning och medborgerliga rättigheter, medan Katarina av Ryssland föreslog för henne att leta fram någon ursäkt ur arkiven, där det säkert måste finnas något historiskt dokument om någon furstlig arvsrätt som kunde användas som ett moraliskt svepskäl. Maria Teresia gick slutligen med på saken: hon övertalade Ludvig XV av Frankrike att hålla sig neutral genom att tvinga Marie Antoinette att vara vänlig mot Madame Du Barry, och annekterade sedan en lika stor del av Polen som både Preussen och Ryssland. Fredrik av Preussen kommenterade om Maria Teresia: "Hon grät, men tog för sig ändå".

År 1777 utbröt det bayerska tronföljdskriget. Josef använde sin ställning som ansvarig för militära frågor att tåga mot Bayern, medan Fredrik av Preussen och Katarina av Ryssland då tågade mot Österrike. Maria Teresia tog då kontakt med både Fredrik och Katarina och inledde fredsförhandlingar mot både Josefs och Kaunitz vilja, och lyckades också förhandla fram ett slut på kriget.

På Alla själars dag den 2 november 1780 förkylde Maria Theresia sig när hon företog sin vanliga vallfärd till släktens gravvalv i Kapuzinerkirche i Wien. Förkylningen övergick i lunginflammation och efter två veckors lidande avled hon den 29 november. Hon var in i det sista fullt klar i huvudet och sade själv till att tiden var inne då hon skulle få sista smörjelsen.

Personlighet och livsstil

Maria Teresia beskrivs som energisk och sträng och med strikta principer, men också som humoristisk och gladlynt. Hennes dagar delades in i ett strikt schema som hon efterlevde med strikt disciplin när det inte avbröts av oväntade händelser. Hon gick tidigt till sängs och steg tidigt upp, ibland så tidigt som klockan fem på morgonen, och arbetade sedan med att läsa, skriva och signera politiska dokument till lunchtid, oftast ensam, varefter hon sammanträffade med sina ministrar och politiska medarbetare. Hon beskrivs som en disciplinerad och hårt arbetande monark med starka krav på sig själv och sina medarbetare, och ville gärna ha personlig översikt över det mesta. Maria Teresia avlade regelbundna besök hos sina barn, men hade under dessa besök mest tid endast för att disciplinera och tillrättavisa dem utifrån de rapporter hon hade fått, vilket innebär att hon ofta uppfattades som en sträng och hård förälder av sina barn. Några timmar senare på dagen var avsatta för rekreation enligt schema. Hon valde då oftast att promenera eller rida, ofta tillsammans med sin make; dock utan att jaga, något hon endast gjorde för sin makes skull.

Hennes äktenskap beskrivs som lyckligt: Maria Teresia hade varit uppriktig förälskad i Frans före deras äktenskap och fortsatte av allt att döma att känna passion för honom under hela deras äktenskap, och var ofta svartsjuk då han visade intresse för andra kvinnor. Däremot lät hon honom aldrig lägga sig i hennes arbete. Utnämningen av honom till hennes medregent hade varit en ren artighetsfras eftersom det ansågs förödmjukande för en make att ha lägre rang än sin hustru, men i praktiken uteslöt hon honom bestämt från allt politiskt inflytande, och hennes ministrar behandlade honom heller inte som medregent annat än till formen. Frans själv ska dock inte ha haft något emot saken utan beskrivs som ointresserad av politik och nöjd med att representera, något han ansågs vara bra på och blev omtyckt för. Det har sagts att det sexuella livet var den enda fråga där Maria Teresia har beskrivits som hård, fördömande och skoningslös. Hon levde själv i ett kärleksäktenskap och hade därför inga svårigheter att följa religionens sexuella regler, men hon visade ingen förståelse för att andra inte var lika lyckligt lottade, utan fördömde och bestraffade hårt all utomäktenskaplig sexualitet.

Maria Teresia tyckte egentligen om nöjen som musik, sång, dansa och vackra kläder, men eftersom hennes arbete kom först, prioriterade hon oftast bort sådant. Ett exempel är hennes kläder. Hon tyckte egentligen om vackra kläder och ville gärna vara vacker inför sin make, men eftersom påklädning tog mycket tid som tog henne bort från hennes arbete, gjorde påklädning, frisering och sminkning henne ofta otålig och hon avbröt det för att arbeta, något som gjorde att hennes klädsel ofta var funktionell och inte mer.

Maria Teresia beskrivs fysiskt som en ovanligt stark och frisk kvinna; utöver att rida hårt och promenera långt varje dag föredrog hon att ha sina fönster öppna för ventilation året runt. Samtiden konstaterade förbluffat att varje gång hon hade genomgått en förlossning brukade hon föredra att stiga upp och fortsätta leva som om ingenting hade hänt så snabbt att folk knappt hade underrättats om att en förlossning hade ägt rum förrän allt var som om ingenting hade hänt, något som förvånade under en tid när kvinnor ofta tillbringade flera veckor isolerade i sin sängkammare både före och efter en förlossning. Rent utseendemässigt ansåg samtiden att hon var en vacker kvinna fram till sjuårskriget, som snabbt åldrade henne. Som person beskrivs hon som karaktärsfast och disciplinerad och med stränga moraliska principer, men samtidigt också som humoristisk, vanligen på glatt humör och med ett sinne för rättvisa. En historia återges som berättar om hennes attityd till moral. Under en av sina promenader 1742 hade hon och hennes make ätit några druvor från en vingård. Dess ägare kom på dem, och begärde betalning. Då de hade promenerat inkognito, blev de inte igenkända, och ägaren begärde antingen betalning eller att låsa in dem i ett skjul i sin trädgård i väntan på polisen. Då de inte hade pengar på sig, accepterade de att bli inlåsta i skjulet, där de fick sitta i flera timmar tills en av deras hovmän lyckades spåra dem dit. Då incidenten uppdagades, begärde vissa röster att vinodlaren skulle arresteras för att ha kidnappat monarken. Maria Teresia förbjöd det med argumentet att vinodlaren hade handlat moraliskt fullt korrekt och i själva verket gjort sin medborgerliga plikt, gav vinodlaren skattefrihet och flera gåvor och instiftade en dag för vinodlare till ära för pliktuppfyllelse.

Eftermäle

De "Maria-Theresiadaler" som präglades under hennes tid, och med det oförändrade årtalet 1780 även efter hennes död, kom att spridas med handeln långt utanför rikets gränser och förblev gångbara i östra medelhavsområdet och i den islamiska världen i mer än ett sekel. I Etiopien gällde de som officiellt betalningsmedel fram till och med andra världskriget, och i Jemen långt in på 1950-talet.

Bildgalleri

• 
  Maria Teresia i till häst
• 
  Maria Teresia i ungersk kröningsdräkt
• 
  Maria Teresia i brysselspets
• 
  Maria Teresia

Familj

Antavla

8. Kejsar Ferdinand III (1608-1657)

4. Kejsar Leopold I (1640-1705)

9. Maria Anna av Spanien (1606-1646)

2. Kejsar Karl VI (1685-1740)

10. Kurfurst Filip Vilhelm av Pfalz (1615-1690)

5. Eleonora av Pfalz-Neuburg (1655-1720)

11. Elisabeth Amalia av Hessen-Darmstadt (1635-1709)

1. Maria Teresia

12. Furst Anton Ulrik av Braunschweig-Wolfenbüttel (1633-1741)

6. Furst Ludvig Rudolf av Braunschweig-Wolfenbüttel (1671-1735)

13. Elisabet Juliane av Slesvig-Holsten-Sønderborg-Nordborg (1634-1704)

3. Elisabeth Christina av Braunschweig-Wolfenbüttel (1691-1750)

14. Furst Albrekt Ernst I av Oettingen-Oettingen (1642-1683)

7. Christine Luise av Oettingen-Oettingen (1671-1747)

15. Christine Friederike av Württemberg (1644-1674)

Barn och barnbarn

Barn	Född	Gift		Död	Barnbarn	Levnad
		Datum	Maka/Make
(1) Maria Elisabeth	1737	ogift	–	1740	–	–
(2) Maria Anna	1738	abbedissa	–	1789	–	–
(3) Maria Karolina	1740	ogift	dog som spädbarn	1741	–	–
(4) Kejsar Josef II	1741	1760	Isabella av Parma	1790	Ärkehertiginnan Maria Teresia	1762-1770
					Ärkehertiginnan Maria Kristina	1763-1763
		1765	Maria Josepha av Bayern		inga barn	–
(5) Maria Kristina	1742	1766	Hertig Albert Kasimir av Sachsen-Teschen	1798	Prinsessan Maria Kristina Teresia av Sachsen-Teschen	1767-1767
(6) Maria Elisabet	1743	abbedissa	–	1808	–	–
(7) Karl Josef	1745	ogift	–	1761	–	–
(8) Maria Amalia, hertiginna av Parma och Piacenza	1746	1769	Hertig Ferdinand av Parma och Piacenza	1804	Carolina, prinsessa av Sachsen	1770-1804
					Kung Ludvig I av Etrurien	1773-1803
					Prinsessan Marie Antoinette av Parma	1774-1841
					Prinsessan Carlotta av Parma	1777-1813
					Prins Filip av Parma	1783-1786
					Prinsessan Antonia av Parma	1784-1784
					Prinsessan Luigia Maria av Parma	1787-1789
(9) Kejsar Leopold II	1747	1765	Maria Ludovika av Spanien	1792	Maria Teresia, drottning av Sachsen	1767-1827
					Kejsar Frans II	1768-1835
					Storhertig Ferdinand III av Toscana	1769-1824
					Ärkehertiginnan Maria Anna	1770-1809
					Ärkehertig Karl av Österrike, hertig av Teschen, fältherre	1771-1847
					Ärkehertig Alexander Leopold	1772-1795
					Ärkehertig Albrekt Johan Josef	1773-1774
					Ärkehertig Maximilian	1774-1778
					Ärkehertig Josef Anton, regent av Ungern	1776-1847
					Maria Klementina, hertiginna av Kalabrien	1777-1801
					Ärkehertig Anton Viktor, vicekung av Lombardien	1779-1835
					Ärkehertiginnan Maria Amalia	1780-1798
					Ärkehertig Johan	1782-1859
					Ärkehertig Rainer	1783-1853
					Ärkehertig Ludvig	1784-1864
					Ärkehertig Rudolf, kardinal	1788-1831
(10) Karolina	1748	ogift	dog som spädbarn	1748	–	–
(11) Johanna Gabriela	1750	ogift	–	1762	–	–
(12) Maria Josefa	1751	ogift	–	1767	–	–
(13) Maria Karolina, drottning av Neapel och Sicilien	1752	1768	Kung Ferdinand IV av Neapel och Sicilien	1814	Maria Teresa, kejsarinna	1772-1807
					Lovisa, storhertiginna av Toscana	1773-1802
					Prins Carlo av Neapel och Sicilien	1775-1778
					Prinsessan Maria Anna av Neapel och Sicilien	1775-1780
					Kung Frans I av Bägge Sicilierna	1777-1830
					Maria Kristina, drottning av Sardinien	1779-1849
					Prins Carlo av Neapel och Sicilien	1780-1789
					Prins Giuseppe av Neapel och Sicilien	1781-1783
					Maria Amalia, Fransmännens drottning	1782-1866
					Maria Antonia, prinsessa av Asturien	1784-1806
					Prinsessan Maria Clothilde av Neapel och Sicilien	1786-1792
					Prinsessan Maria Enrichetta av Neapel och Sicilien	1787-1792
					Prins Carlo av Neapel och Sicilien	1788-1789
					Prins Leopold, furste av Salerno	1790-1851
					Prins Alberto av Neapel och Sicilien	1792-1798
					Prinsessan Maria Isabella	1793-1801
(14) Ferdinand Karl	1754	1771	Hertiginnan Maria Beatrice av Massa och Carrara	1829	Ärkehertig Josef Frans av Österrike-Este	1772-1772
					Maria Teresia, drottning av Sardinien	1773-1832
					Ärkehertiginnan Josefa av Österrike Este	1775-1777
					Maria Leopoldina, kurfurstinna av Bayern	1776-1848
					Hertig Francesco IV av Modena och Reggio	1779-1846
					Ärkehertig Ferdinand Karl av Österrike-Este, fältherre	1781-1850
					Ärkehertig Maximilian Josef av Österrike-Este	1782-1863
					Ärkehertiginnan Maria Antonia av Österrike-Este	1784-1786
					Ärkehertig Karl Ambrosius av Österrike-Este, furstbiskop av Esztergom	1785-1809
					Marie Ludovika, kejsarinna	1787-1816
(15) Marie-Antoinette, drottning av Frankrike	1755	1770	Kung Ludvig XVI av Frankrike	1793	Prinsessan Marie Therese, hertiginna av Angoulême	1778-1851
					Prins Ludvig Josef av Frankrike	1781-1789
					Kung Ludvig XVII av Frankrike	1785-1795
					Prinsessan Sophie Hélène Béatrix av Frankrike	1786-1787
(16) Maximilian Franz, ärkebiskop och kurfurste av Köln	1756	ogift	–	1801	–	–

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Maria Theresa, tidigare version.

• Crankshaw, Edward: Maria Theresa. Longmans. London (1969)

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Maria Teresia av Österrike.