Marianne Lindberg De Geer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Marianne Lindberg De Geer
Marianne Lindberg De Geer.jpg
Marianne Lindberg De Geer, 2010.
Född 12 februari 1946 (71 år)
Make/maka Carl Johan De Geer
Konstnärskap
Fält Skulptur, teater
Verk Jag tänker på mig själv
Piglets, Storgatan i Skövde

Gun Marianne Lindberg De Geer, född 12 februari 1946 i Stockholm[1], är en svensk konstnär, dramatiker, teaterregissör och kulturskribent.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bronskvinnorna, eller Jag tänker på mig själv, 2005, utanför Växjö konsthall
A Study in Unhuman Sexual Expectations, Karl XII:s Torg i Stockholm

Marianne Lindberg De Geer är uppvuxen i Köping[2] och Jönköping.[3] Hon är dotter till läkaren och violinisten Gösta Lindberg och Gun, ogift Bergström,[2] samt sondotter till kompositören Johan Olof Lindberg.

Många av Marianne Lindberg De Geers verk har provocerat och skapat debatt. Jag tänker på mig själv - Växjö har vandaliserats vid ett flertal tillfällen och skapat kulturdebatt i såväl press som teve. Även verket Mate Hunting i Borås, centralt placerat i Stadsparken, har utstått upprepad skadegörelse och lokal konstdebatt.

Hon visade på en helsida en målning föreställande Gudrun Schyman med namnet Jag tänker på mig själv - Gudrun, med Gudryn Schyman i Barack Obama-pose hämtad från en bild ur Barack Obamas valpropaganda från senaste valet i USA. Målningen skänktes sedan till Statens porträttsamling.

Hon debuterade som dramatiker 2007 på Dramaten med pjäsen Jag tänker på mig själv i regi av Andreas Boonstra. Regidebuterar på Stockholms stadsteater i september 2013. med egna pjäsen Johnny Boy , som bygger på hennes förhållande med musikern Björn Afzelius.

Marianne Lindberg De Geer är representerad på bland annat Moderna museet[4], Nationalmuseum[5] (Gripsholmssamlingen), Wanås Stiftelse och Göteborgs konstmuseum[6]. Hon var ledamot av Statens Konstråds styrelse 1996–1999 och ledamot av Kulturrådet 2003–2010. Hon lämnade sin tjänst som chef för Konst & Design på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i januari 2016.

2017, vid 71 års ålder, debuterade hon som skönlitterär författare med romanen På drift, Brombergs förlag.

Hon har dottern Rebecca, född 1979, med sin tidigare sambo Björn Afzelius. Hon är sedan 1987 gift med Carl Johan De Geer.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

  • Stockholms stads hederspris 1997
  • Årets konstnär i Aftonbladet 2009
  • Ugglepriset, ett pris som delas ut av Humanistiska föreningen vid Stockholms universitet 2010
  • TCO:s kulturpris för 2011, 2012, med motiveringen: ”Hennes ständigt samtida formspråk låser sig inte i konventioner eller tidsåldrar, men breddar och fördjupar och väjer inte för svåra eller förment banala ämnen i sin konst. En stark och nödvändig röst i den offentliga debatten”

Teater[redigera | redigera wikitext]

Kostym[redigera | redigera wikitext]

Hon har sedan 1970-talet frilansat som kostymör med början i frigruppen Nationalteatern, Tältprojektet och till bl a Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten i Stockholm, där hon också gjort kostym till sina egna pjäser. Hon har också arbetat med film, bland annat tv-serier med Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson (Meyerateljéerna)

Dramatik[redigera | redigera wikitext]

  • Under belägring, Dramaten 2014
  • Full Speed Ahead, Stockholms Stadsteater 2010
  • Johnny Boy, Stockholms Stadsteater, 2013
  • Jag tänker på mig själv, Dramaten, 2007

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Ingamaj Beck: Vingspeglar (Natur & Kultur, 1993)
  • Marianne Lindberg de Geer: Jag tänker på mig själv (Tago Förlag, 1994)
  • Lo Caidahl: Konstens anspråk (1999)
  • Dan Jönsson, Olle Granath, Cilène Andréhn m fl: Jag fortsätter att tänka på mig själv (Galago Förlag, 2001)
  • Marianne Lindberg de Geer: Vilse i kulturen (Mormor förlag, 2006)
  • Sinziana Ravini: Marianne Lindberg De Geer och kritiken (Dunkers kulturhus, 2010)
  • Marianne Lindberg De Geer: 5 pjäser av Marianne Lindberg De Geer (Orosdi-Back 2012)
  • Johan Croneman: Marianne Lindberg De Geer (Orosdi-Back 2015)
  • Marianne Lindberg De Geer: På drift. roman (Brombergs förlag) juli 2017

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges befolkning 1970, Sveriges Släktforskarförbund
  2. ^ [a b] Sveriges befolkning 1950. Arkiv Digital 
  3. ^ Sveriges befolkning 1960. Arkiv Digital 
  4. ^ Moderna museet
  5. ^ Nationalmuseum
  6. ^ Göteborgs konstmuseum
  7. ^ ”I fru Vennermans fall”. Chinateatern. http://www.chinateatern.se/show/i-fru-vennermans-fall/. Läst 3 september 2015. 

Källförteckning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]