Max Ernst
Max Ernst, född 2 april 1891 i Brühl, Nordrhein-Westfalen, Tyskland, död 1 april 1976 i Paris, Frankrike, var en tysk målare, grafiker och skulptör inom dadaism och surrealism.
Liv och verk
Max Ernst studerade först filosofi i Bonn, innan han som helt oskolad konstnär besökte Paris 1913 och lärde känna August Macke, Robert Delaunay och, av större betydelse, Guillaume Apollinaire och Jean Arp.
Efter första världskriget grundade Ernst 1919 en dadagrupp i Köln. Vid det laget hade han sett verk av Giorgio de Chirico, Paul Klee, Pablo Picasso och dadaisterna i Zürich, och sammanfogade i sina målningar upphittade föremål (träbitar, tapeter med mera) med målade föremål till en fantastisk drömvärld, vars oroande tvetydighet underströks av titlarna – Den lilla tårkörteln som säger tick-tack (1920) och Två barn hotade av en näktergal (1924).
Ernsts separatutställning i Paris 1921 höjdes till skyarna av dadaisterna.[1]
Han introducerade frottaget i konsten 1925 och vidareutveckade tekniken 1927, i samarbete med Joan Miró, till måleriets grattage.[2][3] De kan ses som paralleller till André Bretons kommande automatiska skrift och Paul Éluards försök att avskaffa konstnärens aktiva deltagande i ett konstverks tillblivelse.
De målningar och skulpturer som gör att Ernst idag betraktas som en av de mest inflytelserika konstnärerna inom den internationella surrealismen får sitt uttryck antingen från en irrationell sammanställning av föremål, till exempel Om detta skall människorna aldrig få veta (1923), eller från mer fantasifulla mardrömsimprovisationer med organiska former, till exempel Horden (1927).
1937 medtogs verk av Max Ernst på den nationalsocialistiska konstutställningen Entartete Kunst i München som anskrämliga exempel på en "degenererad" konst.
Ernst tillbringade åren under andra världskriget i USA och slog sig sedan ned i Frankrike. 1954 uteslöts han ur den franska surrealistgruppen.
1961 publicerade han An Informal Life of Max Ernst. Han var 1946–76 gift med konstnären Dorothea Tanning och dessförinnan med Peggy Guggenheim (1942–46), Marie-Berthe Aurenche (1927–42) och Luise Straus (1918–27).
Max Ernst vilar på begravningsplatsen Père-Lachaise i Paris.
Filmer
- Tillsammans med den tyske filmaren Peter Schamoni gjorde Max Ernst 1966 en dokumentärfilm som heter Maximiliana - Die widerrechtliche Ausübung der Astronomie. Ein Film über Ernst Wilhelm Leberecht Tempel. ("Maximiliana - Det lagstridiga utövandet av astronomi. En film om Ernst Wilhelm Leberecht Tempel".
- 1991 kom Peter Schamonis dokumentärfilm Max Ernst: Mein Vagabundieren - Meine Unruhe ("Mitt kringflackande - Min rastlöshet").
Noter
- ^ Programbladet till denna Exposition Dada Max Ernst författades av André Breton som vid denna tid ännu var dadaist själv. Här är programbladet online (International Dada Archive).
- ^ Barbara Berger: Collage, Frottage, Grattage... Max Ernsts tekniker Moderna Museet. Läst 25 juni 2017. Arkiverad 24 juni 2017 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Max Ernst The Art Story. Läst 25 juni 2017. Arkiverad 6 oktober 2016 hämtat från the Wayback Machine.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Max Ernst.- Dada Companion. dada-companion.com
|