Meddelarfrihet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Meddelarfrihet är en svensk juridisk term som innebär rätt att för offentliggörande lämna upplysningar i vilket ämne som helst till bland annat media och författare. Rätten följer av tryckfrihetsförordningen, TF (1949:105) och yttrandefrihetsgrundlagen, YGL (1991:1469), se 1 kap. 1 § 3 st TF och 1 kap. 2 § YGL. Närmare bestämt behandlar TF rätten att meddela uppgifter i tryckt skrift såsom tidningar och böcker medan YGL behandlar rätten att meddela uppgifter i radio, tv-sändningar och vissa liknande kommunikationsmedel.

En meddelare har rätt att vara anonym enligt 3 kap TF. Motsvarande bestämmelser om anonymitet finns också i YGL, se 2 kap.

Meddelarfriheten gäller även offentliga tjänstemän. Friheten har bl.a. den följden att man i vanliga fall får bryta mot sekretessbestämmelser. Det finns dock ett antal viktiga undantag, då meddelarfriheten inte gäller:

  • Meddelarfriheten gäller inte vid vissa särskilda tystnadsplikter, s.k. kvalificerade tystnadsplikter, där det i offentlighets- och sekretesslagen (OSL) angetts att meddelarfriheten inte ska gälla. Det finns många sådana exempel, ett är utrikessekretessen där det i 15 kap 6 § 1 st OSL anges: Den tystnadsplikt som följer av 1 § [läs utrikessekretessen] inskränker rätten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvarligt. Ett annat exempel är förundersökningssekretessen, där det anges i 18 kap 19 § 2 st OSL: Den tystnadsplikt som följer av 1-3 §§ [läs förundersökningssekretessen] inskränker rätten att meddela och offentliggöra uppgifter, när det är fråga om uppgift om kvarhållande av försändelse på befordringsföretag, hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare eller inhämtning av uppgifter enligt lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.
  • Om man gör sig skyldig till vissa brott mot rikets säkerhet, närmare bestämt högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott.
  • Vid oriktigt utlämnande av en allmän handling. Det ska understrykas att meddelarfriheten bara gäller muntliga uppgifter, och innebär ingen rätt att överlämna sekretessbelagda handlingar, vilket detta undantag ger uttryck för.

Alla dessa undantag följer av 7 kap 3 § TF. Motsvarande bestämmelser finns i YGL.

En myndighet får, med vissa undantag, inte efterforska vem som lämnat ett meddelande. Det kallas efterforskningsförbud. Undantagen nämnda ovan utgör sådana situationer som ibland får företräde framför efterforskningsförbudet, men inte alltid. Frågan avgörs av rätten.

Ett annat, informellt, undantag från meddelarfriheten finns också. Meddelarfrihet gäller inte för en präst, vad avser sådant som framkommit vid bikt eller enskild själavård. Genom sin, inte i lag numera utan i Kyrkoordningen, absoluta tystnadsplikt är en präst förbjuden att för någon röja sådant som denne där fått kännedom om. En präst får inte heller höras som vittne om sådana uppgifter, vilket är lagfäst i rättegångsbalken.

Anskaffarfriheten är en till meddelarfriheten närbesläktad rätt som infördes efter den s.k. IB-affären. Anskaffarfriheten kompletterar meddelarfriheten och gränsar till densamma. Anskaffarfriheten kan gälla stadiet innan meddelarfriheten blir aktuell. Det kan t.ex. innebära en rätt att ta fotografier eller på annat sätt anskaffa information, som i nästa steg överlämnas för publicering (både anskaffar- och meddelarfriheten används i en sådan situation).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]