Meritokrati

Från Wikipedia

Meritokrati (av latinets meritus, förtjänst, och kratein, från klassisk grekiska κράτος kratos 'styrka, kraft'[1]) är en ideologi eller samhällssystem där begåvning, utbildning och prestationer ses som de viktigaste faktorerna för att få en lyckad karriär.[1]

Enligt idén om meritokrati ska social status och lön bygga på vad en person åstadkommer i samhället. Anlag och begåvning, inhämtade kunskaper och ansträngningar är enligt meritokratin avgörande för en persons möjlighet till yrkesmässigt, socialt och politiskt avancemang. Socialt ursprung, samhällsklass, väntjänster eller grupptryck ska å andra sidan sakna betydelse.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I samband med upplysningen och de århundraden som därpå följde, dvs 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet, förändrades västvärldens samhällen i grunden. Även det allmänna synsättet, attityden och mentaliteten förändrades, i många fall i grunden. En del i denna förändring var att meritokratiska uppfattningar och ideal spreds, inte minst i liberala och borgerliga kretsar. Denna förändring gick även hand i hand med en allmän sekularisering och strävan efter ett samhälle som organiserades efter moderna och rationella principer.

Max Weber var filosof, historiker, ekonom, och en av de första sociologerna, influerad av arbeten av Friedrich Nietzsche, Karl Marx, Immanuel Kant med flera som studerade fenomenet.[2] Weber intresserade sig även för meritokrati och rationalitet i det antika Kinas statsförvaltning, som i stort sett var befriat från religion (om man ser konfucianism och daoism som filosofier fokuserade på att befrämja välfungerande samhällen).[3] Weber beskrev de många olika "idealtyper" av statsförvaltningen, politiken och ekonomin i sitt verk Economy and Society (1922).[4] Hans kritiska studie av byråkratiseringen av samhället blev en av de mest bestående delarna av hans arbete, och han föreslog en modell för den perfekta (rättsligt-rationella) byråkratin med nio grundläggande principer med rekrytering, befordran och hierarki baserade på meriter. För Weber var detta en idealmodell, som skulle vara svår att etablera utan skönhetsfel i verkligheten.

Ordet meritokrati (engelska: meritocracy) myntades av sociologen Michael Young i dennes bok The Rise of the Meritocracy 1870–2033 från 1958.[1] I den boken användes begreppet satiriskt, för att belysa riskerna med en okritisk användning av principen.[5]

Debatt och kritik[redigera | redigera wikitext]

Förespråkare för meritokrati argumenterar att genom att lyfta upp kompetenta och begåvade personer kan samhället dra nytta av deras förmågor.[6] Meritokrati är på så sätt bättre på att fånga upp begåvning än ett system som bygger på ärvda titlar.[7] Om vi belönar arbete och ambition, hävdar förespråkare, så blir samhället rättvist, produktivt och effektivt.

Kritiker hävdar å sin sida att meritokrati till stora delar är en illusion.[8] De som genom arv, maktstrukturer och tur tillhör samhällets överklass kan luta sig mot idén om meritokrati och blir på så sätt immuna mot anklagelser om orättvisa.[7][9] Det skapar en självbelåtenhet som inte uppstår i till exempel en aristokrati.[10] Illusionen om meritokrati står därmed i vägen för en bredare diskussion om ojämlikhet, och skiftar fokus bort från solidaritet och samarbete.[11] Dessutom, hävdar kritiker, belönar meritokrati bara vissa meriter. Förmågor som empati, omsorg, med mera osynliggörs, vilket leder till en osund kultur av karriärism och ständig kamp där resurser och talang läggs på saker som har marginellt värde för samhället.[9]

Historikern Petter Sandgren har skrivit om hur begreppet meritokrati ursprungligen var ett dystopiskt begrepp som beskrev "ett samhälle där människovärdet blir allt för intimt sammankopplat med individers prestation och förmåga".[8] Lena Sohl, forskare i sociologi, har kallat meritokrati för "klassamhällets dimridå".[8] Journalisten Petter Larsson skriver i boken Riggat. Hur tron på meritokrati minskar chansen till en klassresa om hur tron på att arbete och begåvning lönar sig gör att människors ilska över ojämlikhet minskar.[11]

Michael Sandel, politisk filosof och professor vid Harvard University, har i boken The Tyranny of Merit (2020) beskrivit meritokrati som en illusion som skiftar fokus bort från det gemensamma bästa: "För ju mer vi tänker på oss själva som self-made och oberoende, desto svårare är det att lära oss tacksamhet och ödmjukhet. Och utan dessa känslor är det svårt att jobba för allas bästa."[12]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”meritokrati”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/meritokrati. Läst 21 januari 2019. 
  2. ^ Kim, Sung Ho, (2007). ”Stanford Encyclopedia of Philosophy: Uppslagsord 'Max Weber'.”. The Metaphysics Research Lab, Center for the Study of Language and Information, Stanford University. http://plato.stanford.edu/entries/weber/. Läst 22 september 2016. 
  3. ^ Bendix, Reinhard, (1977). ”Max Weber: An Intellectual Portrait”. University of California Press, ss. 135-141. https://books.google.se/books?id=63sC9uaYqQsC&pg=PA135&lpg=PA135&redir_esc=y&hl=sv#v=onepage&q&f=false. Läst 22 september 2016. 
  4. ^ Weber, Max, (1924). Economy and Society. University of California Press. ISBN 0-520-03500-3 
  5. ^ Liljenvall, Hans-Gunnar (20 mars 2017). ”Lars Strannegård: Sann meritokrati väg bort från elitföraktet”. Skola och Samhälle. https://www.skolaochsamhalle.se/flode/skola/lars-strannegard-sann-meritokrati-vag-bort-fran-elitforaktet/. Läst 24 februari 2021. 
  6. ^ Dalgard, Henrik (25 november 2022). ”SMEDJAN | ”Meritokratin har blivit dekadent””. Timbro. https://timbro.se/smedjan/meritokratin-har-blivit-dekadent/. Läst 7 maj 2023. 
  7. ^ [a b] Appiah, Kwame Anthony (19 oktober 2018). ”The myth of meritocracy: who really gets what they deserve?” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/news/2018/oct/19/the-myth-of-meritocracy-who-really-gets-what-they-deserve. Läst 7 maj 2023. 
  8. ^ [a b c] Sohl, Lena (7 maj 2023). ”Lena Sohl: Det ingår i den svenska självbilden att vi klassreser – tyvärr stämmer det inte”. DN.SE. https://www.dn.se/kultur/lena-sohl-det-ingar-i-den-svenska-sjalvbilden-att-vi-klassreser-tyvarr-stammer-det-inte/. Läst 7 maj 2023. 
  9. ^ [a b] Markovits, Daniel (19 augusti 2019). ”How Life Became an Endless, Terrible Competition” (på engelska). The Atlantic. https://www.theatlantic.com/magazine/archive/2019/09/meritocracys-miserable-winners/594760/. Läst 7 maj 2023. 
  10. ^ Dalgard, Henrik (25 november 2022). ”SMEDJAN | ”Meritokratin har blivit dekadent””. Timbro. https://timbro.se/smedjan/meritokratin-har-blivit-dekadent/. Läst 7 maj 2023. ”I den gamla världen som styrdes av aristokrater, visste de att de inte förtjänade att vara högst upp. Och proletärerna visste att de inte förtjänade att vara längst ned. Den hemska sidan av meritokratin, med sin obevekliga sociala rörlighet, är att människorna högt upp vet att de förtjänar att vara högst upp, och människorna längst ned vet att de förtjänar att vara längst ned.” 
  11. ^ [a b] Bergvall, Olle (9 mars 2023). ””Ett tankesystem som är riggat för att bevara klassamhället””. Dagens Arena. https://www.dagensarena.se/innehall/ett-tankesystem-som-ar-riggat-att-bevara-klassamhallet/. Läst 7 maj 2023. 
  12. ^ Sandel, Michael (5 januari 2021). ”Toppling the myth of meritocracy” (på amerikansk engelska). Harvard Gazette. https://news.harvard.edu/gazette/story/2021/01/the-myth-of-meritocracy-according-to-michael-sandel/. Läst 7 maj 2023. ”For the more we think of ourselves as self-made and self-sufficient, the harder it is to learn gratitude and humility. And without these sentiments, it is hard to care for the common good.” 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • The Rise of the Meritocracy (1994), av Michael Young.
  • The Tyranny of Merit: What's Become of the Common Good? (2020), av Michael Sandel.
  • Riggat. Hur tron på meritokrati minskar chansen till en klassresa (2023), av Petter Larsson.
  • Meritokrati: Idén som förändrade världen (2022), av Adrian Wooldridge.
  • Against Meritocracy: Culture, power and myths of mobility (2017), av Jo Littler.
  • The China Model. Political Meritocracy and the Limits of Democracy
  • The East Asian Challenge for Democracy. Political Meritocracy in Comparitative Perspective.
  • Meritocratic Education and Social Worthlessness.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Meritokrati&oldid=54000232”