Miasmateorin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Miasma och teorin bakom kan i den västerländska kulturen härledas till antik grekisk religion med rituell orenhet. Det kom sedermera att beteckna dålig, skämd fuktig luft som orsakade sjukdomsutbrott och epidemier, vad som i dag anses som framför allt vara infektionssjukdomar, men det kunde även röra sig om vad som antagligen var bland annat förgiftningar. Under medeltidens pestepidemier och fram till 1700-talets upplysningstid var miasmateorin accepterad bland både allmänhet och läkare. Man försökte skydda sig genom att rena luften med rökning av sjukrum och tillhörigheter och läkarna bar kåpor med fågelnäbbsliknande "gasmask" där inandningsluften filtrerades.

Under 1800-talets kolera- och nervfeberepidemier fick teorin renässans och fram till seklets mitt var det den dominerade förklaringen till sjukdomar bland både gemene man och lärde av olika kategorier. Det fanns emellertid både befolkningar och läkare som hävdade och handlade som att epidemier berodde på smitta, men det var först under senare halvan av seklet som miasmateorin kunde avskrivas i och med den medicinska mikrobiologins framväxt[1][2].

Homeopatins miasma-begrepp är ett sidospår och redovisas under det uppslaget.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Uppslag: epidemi, grekisk religion, miasma och pest”. Nationalencyklopedin. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB. 2000. ISBN 91-7133-749-0 
  2. ^ Ohman Nielsen, May-Brith (2008) (på bokmål). Mennesker, makt og mikrober. Epidemibekjempelse og hygiene på Sørlandet 1830-1880. Bergen, Norge: Fagbokforlaget Vigmostad & Bjørke. ISBN 978-82-450-0687-2