Micrurus putumayensis
| Micrurus putumayensis Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Giftsnokar Elapidae |
| Släkte | Korallormar Micrurus |
| Art | Micrurus putumayensis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Micrurus putumayensis | |
| Auktor | Lancini, 1962 |
| Synonymer | |
| Micrurus schmidti LANCINI 1962[2] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Micrurus putumayensis[2] är en ormart som beskrevs av Lancini 1962. Micrurus putumayensis ingår i släktet korallormar, och familjen giftsnokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Denna orm förekommer i nordöstra Peru samt i angränsande områden av Ecuador och Brasilien. Arten lever i låglandet mellan 60 och 120 meter över havet. Individerna vistas i regnskogar, ofta med palmer av släktet Mauritia som dominerande växt.[1] Micrurus putumayensis har liksom andra korallormar ett giftigt bett. Honor lägger ägg.[4]
För beståndet är inga hot kända. Hela populationen anses vara stabil. IUCN listar arten som livskraftig (LC).[1]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] 2014 Micrurus putumayensis . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 24 oktober 2021.
- ^ [a b] Lancini V., A. R. (1962) Un cambio de nombre para una serpiente coral (Elapidae: Micrurus) del Peru., Publicaciones Ocasionales del Museo de Ciencias Naturales Caracas, Venezuela (3): 1
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (13 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/micrurus+putumayensis/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Micrurus putumayensis i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|