Micrurus sangilensis
| Micrurus sangilensis Status i världen: Sårbar[1] | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Kräldjur Reptilia |
| Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
| Familj | Giftsnokar Elapidae |
| Släkte | Korallormar Micrurus |
| Art | Micrurus sangilensis |
| Vetenskapligt namn | |
| § Micrurus sangilensis | |
| Auktor | Nicéforo María, 1942 |
| Synonymer | |
| Micrurus ecuadorianus NICEFORO 1942[2] | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Micrurus sangilensis[2] är en ormart som beskrevs av Nicéforo María 1942. Micrurus sangilensis ingår i släktet korallormar, och familjen giftsnokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Denna orm förekommer i departementen Santander och Boyacá i Colombia. Arten lever i bergstrakter mellan 1000 och 1750 meter över havet. Habitatet utgörs av fuktiga och torra tropiska bergsskogar. Arten besöker även kaffeodlingar och städernas kanter.[1] Honor lägger ägg.[4]
Beståndet hotas av skogarnas omvandling till jordbruksmark och till betesmarker. Några exemplar dödas av öns befolkning på grund av ormens giftiga bett. IUCN listar arten som sårbar (VU).[1]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Ines Hladki, A., Ramírez Pinilla, M., Renjifo, J. & Urbina, N. 2013 Micrurus sangilensis . Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 26 april 2021.
- ^ [a b] Niceforo MARIA,Hno. (1942) Los ofidios de Colombia., Rev. Acad. Colomb. Cienc. Exactas Fis. Nat. 5: 84-101
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/micrurus+sangilensis/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Micrurus sangilensis i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|