Mindre minivett

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Mindre minivett
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Small Minivet (Pericrocotus cinnamomeus) (40995297884).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljGråfåglar
Campephagidae
SläkteMinivetter
Pericrocotus
ArtMindre minivett
P. cinnamomeus
Vetenskapligt namn
§ Pericrocotus cinnamomeus
Auktor(Linnaeus, 1766)
Hona i Thailand
Hona i Thailand
Hitta fler artiklar om fåglar med

Mindre minivett[2] (Pericrocotus cinnamomeus) är en asiatisk fågel i familjen gråfåglar inom ordningen tättingar.[3]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Mindre minivett är som namnet avslöjar en liten medlem av släktet Pericrocotus, med en kroppslängd på 14,5-16 cm. Hanen är lätt igenkänd genom kombinationen av liten storlek, grått på huvud och ovansida med mörkare örontäckare (ibland även strupe), rödorange på övergump, övre stjärttäckare, bröst och flanker, gulorange undergump samt på vingen en gul och orange fläck. Variationen i ljushet är dock stor, från mycket bleka pallidus till mörka malabaricus.[4][5]

Hane av P. c. pallidus i Indien.

Honan har ljusgrå hjässa och ovansida, tydligt orangeröd övergump och övre stjärttäckare, gråvitt på strupen och övre delen av bröstet och blekgult på buk och undergump.

Läten[redigera | redigera wikitext]

Lätet är ett upprepat, utdraget och mycket ljust "tswee-eet" eller "swee swee".[5]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Mindre minivett delas in i nio underarter med följande utbredning:[3]

Underarten separatus inkluderas ofta i vividus.[6] Mindre minivett är systerart till eldminivetten (P. igneus).[7]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Mindre minivett förekommer i lövskog, skogsbryn, parker och trädgårdar upp till 1525 meters höjd, lokalt i torvskogar och kustnära buskmarker. Den ses ofta i små flockar i trädtaket, på jakt efter små leddjur som myror och små skalbaggar. Fågeln häckar mellan mars och september. Den bygger ett prydligt litet skålformat bo som den fäster på ovansidan av en gren, upp till tolv meter ovan mark. Däri lägger den två till fyra grön- eller gräddvita rödbrunfläckade ägg. Arten är stannfågel och inga säsongsmässiga rörelser har noterats.[5][8]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som mycket vanlig i rätt miljö över stora delar av Indiska subkontinenten, vida spridd och lokalt vanlig i Bangladesh, sällsynt i Bhutan och vanlig i det mesta av Sydostasien men ovanlig på Java och Bali.[9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Pericrocotus cinnamomeus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  5. ^ [a b c] Craig Robson (2007) Birds of South-east Asia, New Holland Publisher, London, sid:178-179, ISBN 978-1-84330-746-4
  6. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2.
  7. ^ Jønsson, K.A., Irestedt, M., Ericson, P.G.P. & Fjeldså, J. (2010) A molecular phylogeny of minivets (Passeriformes: Campephagidae: Pericrocotus): implications for biogeography and convergent plumage evolution. Zool. Scripta 39(1): 1–9.
  8. ^ Taylor, B. (2019). Fiery Minivet (Pericrocotus igneus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/57906 17 februari 2019).
  9. ^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Christie, D. 2005. Handbook of the Birds of the World, vol. 10: Cuckoo-shrikes to Thrushes. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]