Mingranat

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vänster till höger:
Pansargranat
Halvpansargranat
Spränggranat
Mingranat

Mingranat, militärförkortning mingr eller mgr (engelska: mine shell,[1][2] eller high-capacity high explosive shell,[3][4] tyska minengeschoß[5]), är en explosiv granattyp som liknar spränggranater men har mycket större sprängladdning och är försedd med fördröjt tändrör. Fördröjningen på tändröret gör att granaten slår sig in i eller igenom målets väggar innan detonation, varvid den kraftiga sprängladdningen kreverar målets närliggande väggytor.

Mingranater används huvudsakligen mot luftmål i modern tid men har i tidigare skede även sett större användning mot byggnader och skepp.[6][7]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Mingranater är mycket högexplosiva granater vilka huvudsakligen används mot lätt skyddade och oskyddade materiella mål i antimateriellt syfte. Vid anslag ska granaten ta sig in i eller igenom målets väggar och detonera inuti efter viss fördröjning.[6] Granatens sprängladdning ska då vara kraftig nog att få målets väggar att kraftigt krevera (sprängas i bitar).[6] Genom att spränga bort material i målets väggar gör man målet mer känsligt mot andra element, till exempel kan en byggnad rasera av sin vikt när underliggande stödväggar sprängs bort, skepp kan ta in vatten och sjunka om deras skrov brister för nära vattenlinjen, och flygplan kan tappa flygförmågan om vingar, kropp och roder förlorar sina yttre ytor.

Minverkan[redigera | redigera wikitext]

Brittisk utprovning av mingranater till den tyska automatkanonen Maschinenkanone MK 108 mot en Bristol Blenheim, 1945.

Som namnet antyder är mingranater utformande efter minverkan. Minverkan är enligt Sveriges försvarsmakt tryckverkan från innesluten sprängladdning.[8] För att vidareutveckla detta; minverkan är den effekt som skapas när en sprängladdning detonerar inuti ett slutet utrymme.

Vid detonation av sprängmedel skapas ett mycket stort utåtgående tryck inom detonationens radie. Material som befinner sig inom denna radie påverkas av trycket och kan gå i bitar om påverkan från trycket överskrider deras integritetskapacitet (formellt kallas detta brisad eller krevad beroende på ifall sprängningen sker snabbt eller långsamt), vilket då kallas tryckverkan (verkan från tryck). Det bör dock nämnas att termen tryckverkan har större användningsområde än att beskriva verkan från explosioner.[8]

Minverkan skapas dock när explosionen tar platts inuti material, därav beskrivningen tryckverkan från innesluten sprängladdning. Detta betyder att trycket blir större eftersom det inte finns någonstans för trycket det att ta vägen, varvid verkan i det omliggande materialet blir större och bildar större brisad/krevad.

Minverkan är mycket användbar när man vill skapa stora hål i material som beskrivet ovan. Minverkan är dock mindre användbart mot mjuka mål som infanteri. Eftersom mingranater exploderar inuti material så absorberar det omliggande materialet mycket av granatens splitter och tryckverkan, varav väldigt lite av granatens vapenverkan når närliggande infanteri. Mot infanteri är det mer önskvärt att använda spränggranater med så kallad sprängverkan, vilka traditionellt detonerar ögonblickligen vid anslag och sprider tryckverkan och splitter i ett större område relaterat till granatens storlek och utformning kring anslagsplatsen som bekämpar infanteri.

Utformning[redigera | redigera wikitext]

Ritning av en 55 mm mingranat till en 55 mm Gerät 58 luftvärnsautomatkanon från slutet av andra världskriget. Notera dess mycket tunna granatväggar och spetsrör.

För att få god minverkan behöver mingranater ha en mycket stor sprängladdning. Vanligen uppgör sprängladdningen 20-25% av granatvikten, jämfört med 10% för spränggranater.[9] Mingranater mot sjömål har dock något mindre sprängladdning (ca 17% av granatvikt) då de har tjockare spets ämnad att slå igenom fartygsplåt istället för betong eller aluminiumplåt.[7][10][11]

För att åstadkomma detta behöver granatkroppen på mingranater utformas med så tunt hölje som påkänningarna vid skottlossning medger.[8] Om höljet är för tunt kan påkänningarna vid skottlossning förstöra mingranaten i förväg. I vissa fall görs granatkroppen enbart längre för att få platts med större sprängladdning, trots att den då har liknande väggtjockled som en konventionell spränggranat.[6][12][7] Detta är dock inte optimalt då granatkroppen tar upp majoriteten av sprängladdningens kinetiska energi vid detonation vilket minskar den potentiella minverkan, och ju tjockare granatväggar mingranaten har ju mer energi krävs för att brisera granatkroppen och släppa ut tryckverkan. Men även i tunnväggiga mingranater åtgår 50% av sprängladdningens kinetiska energi åt för att brisera granatväggen.[4]

Tändröret på mingranater ämnade mot befästningar eller flygmål är vanligen utformade med tändröret i spetsen, så kallade spetsrör, medan mingranater ämnade för sjömål vanligen är utformade med tändröret i basen, så kallade basrör.

För att tillåta inträngning i väggar och liknande är tändrören på mingranater traditionellt försedda med fördröjning.[9] Detta betyder att tändröret först antänder sprängladdningen när en viss tid har gott efter anslag; vanligen enbart ett par mikrosekunder då eldvapenprojektiler vanligen skjuts iväg med en projektilhastighet om flera hundra meter per sekund.[9]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Förberedning av tunnelsprängning (mine explosion) under amerikanska inbördeskriget.

Benämningarna mingranat och minverkan kan i modern tid verka förvirrande då ordet min, eller rättare sagt mina, normalt förknippas med land- och sjöminor. Dock är ordet mina mycket gammal och betyder ursprungligen i princip nergrävd explosiv anordning, vilket troligen härstammar engelskans "mine" (gruva), då man under belägringskrig förr i tiden, och till viss del även idag, grävde tunnlar under befästningar för att sedan spränga tunneln i syfte att rasera befästningen underifrån. Detta anspelas i benämningen mingranater och minverkan då dess syfte är att rasera målet inifrån.

Utspridning[redigera | redigera wikitext]

Benämningen minverkan och ammunition baserat på denna, till exempel mingranat och minbomb, finns inte i många av världens vapenterminologier. Många länder skiljer inte på spränggranater och mingranater då man tycker verkan är för lika.

Termen minverkan används primärt i europeiska försvarsmakter som Tyskland och Sverige i modern tid. Till exempel heter mingranat, minbomb och minverkan, minengeschoß, minenbomb och minenwirkung på tyska.

På engelska har man historiskt använt benämningen high capacity (hög capacitet) för ammunition utformade med minverkan.[3][4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Belägringsstrid[redigera | redigera wikitext]

Tysk 25 cm schwerer Minenwerfer (25 cm tung Minmörsare) under första världskriget

1800-talet[redigera | redigera wikitext]

Mingranater uppfanns under andra halvan av 1800-talet, troligen i Europa, för att bekämpa moderna befästningar. Befästningarna under 1800-talet var konstruerade med mycket tjocka väggar menade att absorbera de äldre kanonkulorna från tidigare sekel. Dock saknade de armeringsjärn och var därför känsliga mot interna sprängningar i väggarna. Mingranaten uppfanns för att exploatera denna svaghet genom att borra in sig i befästningsväggarna och sedan detonera inuti. Detta gjorde att man effektivt kunde rasera stora delar av en fortifikation med mingranater.

Uppfinnandet av mingranater var ett resultat av den avancerade metallurgin som kom på 1800-talet. Ny kunskap och teknologi inom framställandet och produktion av olika metaller hade startat en revolution inom vapenindustrin eftersom man nu kunde producera mycket mer avancerade projektiler och kanoner.[13][14]

Det är okänt exakt vart mingranater först introducerades men en tidig användare var troligen Italien som använde en typ av artillerigranat vid namn "Granata mina" år 1884.[15]

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Användningen av mingranater inom belägringsstrid fick en ganska kort historia då armeringsjärnet populariserades under slutet av 1800-talet. Armeringsjärn gjorde att befästningsväggar höll ihop trots krevad och ledde till att mingranater snabbt blev ett föråldrat koncept inom belägringsstrid.

Under början av 1900 började mingranater att försvinna från ammunitionssortiment men det var först under första världskriget som armerade fort visade att mingranater var helt föråldrade inom tungt artilleri och belägringsstrid.

Luftstrid och luftvärn[redigera | redigera wikitext]

Bf 109E-4 var ett av de första tyska flygplan som utrustades med 20 mm MG FF/M och därmed kapacitet att skjuta mingranat.
Tysk mingranat till en 30 mm Maschinenkanone MK 108 flygplanautomatkanon från andra världskriget.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Trots att mingranater blev föråldrade inom både belägringsstrid och sjöstrid under början av 1900-talet kom de att få en renässans under andra världskriget.

Nazityskland hade under utprovningen av 20 mm flygplanautomatkanonen MG FF sett att de behövde högre verkan från spränggranaterna för att kunna bekämpa tunga bombflygplan.[2] Detta ledde till att skapandet av mingranater för kanonen för att uppnå de resultat man ville ha. Detta var dock inget litet framsteg. Under mellankrigstiden var det problematiskt att tillverka lågkalibriga spränggranater med tillräckligt hög verkan på grund av de tillverkningsmetoder som tillämpades. Lågkalibriga spränggranater under denna tid gjöts hela och svarvades till form medan håligheten för sprängladdningen borrades ut. För att se till att metallen i granatkroppen behöll god struktur kunde man inte borra ut för mycket material, då borrning i metall hettar upp och försvagar det närliggande godset, varav sprängladdningen ibland behövde göras mindre än önskat för att tillåta tillverkning. Tyskarna lyckades lösa detta genom att gjuta hela granatkroppen med färdig hålighet, något som inte var teknologiskt möjligt tidigare. Genom att gjuta hela granatkroppen med färdig hålighet ökade inte bara kvalitén av strukturen utan möjliggjorde även för tunnare granatväggar och därmed större sprängladdning.[2]

Dessa nya mingranater visade sig vara mycket effektiva mot luftmål. Den större sprängladdningen skapade, i jämförelse med konventionella spränggranater, mycket större hål i ytorna på flygplan, vilket resulterade i större strukturella och aerodynamiska skador. Den nya mingranaterna var dock inte helt problemfria dock. På grund av den stora sprängladdningens viktförhållande till granatkroppen blev de nya mingranaterna extremt lätta. Detta gjorde att de inte skapade tillräckligt med rekyl för att driva det rekylerande systemet i 20 mm MG FF-kanonen, varav man fick konstruera en ny variant av kanonen, benämnd 20 mm MG FF/M (M för Minengeschoß), som var specialkonstruerad för att kunna skjuta mingranater.[2] Ett problem som inte gick att åtgärda lika lätt dock var granaternas räckvidd. Den lätta vikten gav visserligen mingranaterna hög mynningshastighet, men den gjorde även att de tappade energi mycket snabbare än en konventionell 20 mm granat, vilket minskade granaternas effektiva räckvidd.

I slutändan visade sig dock fördelarna med mingranater överväga nackdelarna och snart producerade Nazityskland mingranater i kalibrar från 20 mm upp till 55 mm för både flygplanautomatkanoner och luftvärnsautomatkanoner.[4]

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Nazitysklands användning av mingranater mot luftmål visade sig vara så effektivt under kriget att flera stormakter kom att kopiera konceptet efter kriget och typen används än idag som jakt- och luftvärnsammunition mot luftmål. Mingranater finns bland annat till 27 mm Mauser BK-27 som används i JAS 39 Gripen.[16]

Namn i olika länder[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”IDEAL WW2 FIGHTER ARMAMENT”. quarryhs.co.uk. https://www.quarryhs.co.uk/ideal.htm. Läst 8 mars 2021. 
  2. ^ [a b c d e] ”Minengeschoß shells”. https://warthunder.com/en/news/3052--en. Läst 27 september 2019. 
  3. ^ [a b c] Friedman, Norman (2011). Naval Weapons of World War One: Guns, Torpedoes, Mines and ASW Weapons of All Nations 
  4. ^ [a b c d e] Kapten Yngve Rollof (Nummer 7 1953). ”Artillerimaterielens utvecklingstendenser under senaste decenniet”. Tidskrift i Sjöväsendet (Kungliga Örlogsmannasällskapet). 
  5. ^ [a b] Handbuch der Flugzeug Bordwaffenmunition, 1936 - 1945. 
  6. ^ [a b c d] AMLÄRA A, Ammunitionslära för armén. 1979 
  7. ^ [a b c] ”sfhm-skriftserie_handbok-artilleripjaser-och-eldrorsvapen-1800-2000.pdf”. https://www.sfhm.se/contentassets/84a6e4f1b2ce4e2b96c4ba578a41c503/sfhm-skriftserie_handbok-artilleripjaser-och-eldrorsvapen-1800-2000.pdf. Läst 4 mars 2021. 
  8. ^ [a b c] AMORDLISTA, Preliminär ammunitionsordlista. 1979 
  9. ^ [a b c] ”Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 36. Supplement. Globe - Kövess / 45-46”. http://runeberg.org/nfcp/0039.html. Läst 7 mars 2021. 
  10. ^ ”Meddelanden från främmande mariner.”. Tidskrift i Sjöväsendet (Kungliga Örlogsmannasällskapet). Nummer 5 1908. 
  11. ^ ”Redogörelse för det franska fartygsartilleriet.”. Tidskrift i Sjöväsendet (Kungliga Örlogsmannasällskapet). Nummer 1 1909. 
  12. ^ ”Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / sida 344”. runeberg.org. http://runeberg.org/nfcb/0188.html. Läst 4 mars 2021. 
  13. ^ ”Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 343-344”. http://runeberg.org/nfcb/0188.html. Läst 4 mars 2021. 
  14. ^ ”Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 345-346”. http://runeberg.org/nfcb/0189.html. Läst 4 mars 2021. 
  15. ^ [a b] ”L'esposizione, Generale Italiana, In Toriono Nel 1884, Catalogo.pdf”. https://www.museotorino.it/resources/pdf/books/235/files/assets/common/downloads/publication.pdf. Läst 4 mars 2021. 
  16. ^ ”Mingranater på JAS 39 Gripen.”. http://www.fht.nu/bilder/Flygvapnet/Flygvapennytt/fv_nytt_3_99_gripen_ett_flygande_artilleri.pdf. Läst 27 september 2019. 
  17. ^ ”minegranat”. https://snl.no/minegranat. Läst 4 mars 0201. 
  18. ^ Bennet A., Juan. Curso de Artilleria 
  19. ^ ”Notes on the Construction of Ordnance”. https://books.google.se/books?id=tu_yC7IWSw8C&pg=PA73&lpg=PA73&dq=%22Obus+fougasse%22&source=bl&ots=ggIVY2SPyY&sig=ACfU3U3JyQxlc_kROu5VuXbaf2dC_7swcA&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwi8xOWFqJfvAhWhs4sKHS7jC6IQ6AEwC3oECA4QAw#v=onepage&q=%22Obus%20fougasse%22&f=false. Läst 4 mars 2021.