Nationell minoritet
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2010-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Nationell minoritet eller minoritetsfolk kallas de etniska minoriteter som har en långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen, vanligen längre än hundra år (eller fyra generationer). Enligt internationella konventioner, ILO:s konvention nr 169 och Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och minoritetsspråk, har sådana minoriteter rätt till skydd och stöd för att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Konventionerna är resultat av en rad olika faktorer. Bland annat finns det stora språkgrupper inom EU som inte har rätt att använda sina språk i EU, till exempel katalanskan med sina cirka 6 miljoner talare. Europaparlamentet har tagit en rad resolutioner som lett till att Europarådet utarbetat två viktiga konventioner som berör minoritetsgrupper inom EU och medlemmar av Europarådet. FN:s ILO-konvention är resultat av ett flera decennier långvarigt arbete för att främja urbefolkningars sociala och ekonomiska situation.
Man bör skilja mellan urbefolkning, nationell minoritet, minoritetsspråk och invandrare i modern tid. De nationella minoriteterna är ofta en ursprungsbefolkning i landet, men har inte erhållit urbefolkningsstatus, utan är kategoriserade som minoritetsbefolkning inom en nation. I Europa räknar man även med romer och judar, som invandrat för hundratals år sedan. Dessa skiljs från så kallade invandrade minoriteter, som utgör en etnisk grupp men vars språk och kultur inte har den historiska hemortsrätten i riket.
Nationella minoriteter i Norden[redigera | redigera wikitext]
I Norden finner man flera officiellt erkända nationella minoriteter: Sverigefinnar, tornedalingar i Sverige[1], tyskar i Danmark, [2] kväner i Nordnorge, finlandssvenskar, ålänningar, tatarer, och ryssar i Finland, liksom samer i såväl Norge, Sverige som Finland. Alla dessa definieras och har sin status och rätt lagfäst på olika sätt, ibland på språkliga, ibland geografiska grunder. Romer och judar har nationell minoritetsstatus i Norge, Sverige och Finland.[källa behövs]
Sveriges riksdag beslöt 1999, mot bakgrund av Europarådets konvention, att erkänna samer, sverigefinnar, tornedalingar, judar och romer som nationella minoriteter i Sverige.[3] I en andra konvention blev deras språk erkända som officiella minoritetsspråk i Sverige, med motiveringen att dessa har en historiskt förankrad hemortsrätt i Sverige. Språken är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. De territoriella språken samiska, meänkieli och finska har ett starkare skydd än de icke-territoriella språken romani chib och jiddisch. I Sverige är samiska territoriellt språk i 25 kommuner [4], meänkieli i 9 kommuner [5] och finska i 66 kommuner [6].
Konventionerna medför olika skyldigheter för officiella myndigheter, bland annat har SVT och SR skyldighet att sända program på dessa språk.[7] Det skall beredas möjligheter till forsknings-, kultur- och litteraturstöd på alla fem språk samt rätt för enskilda personer att använda samiska, finska och meänkieli i kontakt med myndigheter inom förvaltningsområdet, och skyldighet att erbjuda skolundervisning och äldrevård på språken. Det sistnämnda gäller bara de geografiska områden där de tre språken har territoriell status. Förvaltningsområdena har utökats i omgångar sedan lagstiftningen kom till och sedan 2019 ingår 66 kommuner i det finska förvaltningsområdet, 25 kommuner i det samiska och åtta kommuner i förvaltningsområdet för meänkieli.
Sverige har inte ratificerat ILO:s konvention, vilket bland annat skulle ha konsekvenser för samernas rätt att som ursprungsbefolkning förvalta den mark de traditionellt bebott.
Definitionsproblemet[redigera | redigera wikitext]
Att skilja folkgrupper från andra grupper är komplicerat och kontroversiellt, då man har att göra med dels utsatta och skyddsvärda grupper, dels en mångfasetterad verklighet: från ursprungsfolk som Amerikas ursprungsbefolkning och Australiens aboriginer, vars skyddade status är ett resultat av dåligt samvete för århundraden av förföljelse, till europeiska folkgrupper som exempelvis bretonerna i Frankrike, som på egen hand utvecklat sitt språk och egna kulturinstitutioner, hittills utan statligt minoritetsspråksstöd och status som nationell minoritet.
Europarådets konvention skiljer mellan nationella minoriteter och senare invandrade minoriteter, liksom mellan det skydd nationella minoriteter berättigas och de insatser som görs för att förbättra invandrares situation i Europa.
Se även[redigera | redigera wikitext]
- Minoritetsspråk i Sverige
- Språkpolitik
- Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter
- Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ ”Nationella minoriteter”. Regeringskansliet. Arkiverad från originalet den 11 april 2009. https://web.archive.org/web/20090411145759/http://www.regeringen.se/sb/d/1483/a/12607. Läst 5 januari 2010.
- ^ International Obligations and National Debates: Minorities around the Baltic Sea, Sia Spiliopoulou Åkerman 2006
- ^ Hult, F.M. (2004). Planning for multilingualism and minority language rights in Sweden. Language Policy, 3(2), 181-201.
- ^ ”Områden för samiska”. https://www.minoritet.se/omraden-for-samiska.
- ^ ”Karta meänkieli”. Minoritet.se. https://www.minoritet.se/3505. Läst 22 juli 2021.
- ^ ”Karta finska”. Minoritet.se. https://www.minoritet.se/omraden-for-finska. Läst 22 juli 2021.
- ^ Hult, F.M. (2010). Swedish Television as a mechanism for language planning and policy. Language Problems and Language Planning, 34(2), 158-181.