Minoritetsspråk i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Omslaget på första numret av den svenska jiddischspråkiga publikationen Jidische Folkschtime från den 12 januari 1917.

Det finns fem erkända minoritetsspråk i Sverige. De är finska, meänkieli (samtliga varieteter), samiska (samtliga varieteter), romani chib (samtliga varieteter) och jiddisch, vilka har större rättigheter än andra minoritetsspråk i Sverige. Det svenska teckenspråket har en juridisk ställning som liknar de officiella minoritetsspråken, och kan därför i många fall ses som ett sjätte minoritetsspråk.[1] I Sverige talar och använder majoriteten av befolkningen det svenska språket.

Många länder i Europa (Polen, Spanien, Storbritannien etc.) har utgått från språkvetenskapliga kriterier för att bestämma vilka minoritetsspråk som ska erkännas, såsom det anges i Minoritetsspråkskonventionen.[2] Därför är till exempel nu kasjubiska, aragonska och lågskotska erkända som minoritetsspråk, även om de tidigare betraktades som dialekter. I Sverige har dock inga motsvarande undersökningar gjorts, och därför är till exempel älvdalska fortfarande en dialekt i Sverige, trots att älvdalskan erkänts som ett språk internationellt.[3]

Anledningar till status[redigera | redigera wikitext]

Sverige hade länge ingen de jure språkpolicy som erkände språk som officiella. År 2000 ratificerade regeringen Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk, vilket innebar att samiska, finska och meänkieli blev regionala minoritetsspråk samt att romani chib och jiddish blev territoriellt obundna minoritetsspråk[4]. Arbetet inleddes parlamentariskt år 1998 i och med proposition 1998/99:143 där man i ett slag ville dels fastslå vilka som är Sveriges officiella minoriteter, samtidigt som man fastslog att deras språk skulle skyddas[5]. Men redan 1994 hade regeringen börjat tala om finska som ett inhemskt minoritetsspråk[6]. Distinktionen är viktig eftersom det har reella konsekvenser, bland annat vad gäller vem som bjuds in som referensgrupp vid lagberedningar och synlighet i läromaterial och läroplanerna för Sveriges skolor. Exempelvis arbetade finlandssvenskar boende i Sverige utan framgång för att bli erkänd som minoritetsgrupp även om de inte skulle ha samma behov av språkligt skydd som de andra minoriteterna[7]. Den etnologiska minoritetspolitiken och minoritetsspråkpolitiken är tills vidare fortsättningsvis rätt sammanflätad.

För att erkännas som minoritetsspråk måste språket ha talats i Sverige en längre tid och fortfarande vara levande, samtidigt som det ska klassas som ett språk av svenska staten. Därför är det inte exempelvis möjligt att klassa exempelvis arabiska, somaliska eller grekiska som minoritetsspråk eftersom de språken kommit till Sverige på senare delen av 1900-talet.

Minoritetsspråkens ställning[redigera | redigera wikitext]

Officiella minoritetsspråk i Sveriges kommuner.
  Finska
  Finska och meänkieli
  Finska och samiska
  Finska, meänkieli och samiska

I april 2000 trädde i Sverige lagar i kraft gällande rätten att inom olika samhällsorgan och offentliga verksamheter få använda och tala språken samiska, finska och meänkieli i vissa kommuner. Lagarna utvidgades sedan den 1 januari 2010.[8]

Lagarna grundades enligt Europeiska minoritetsspråkskonventionen som Sveriges riksdag stadfäste år 1999. Orsaken till att konventionen stiftades var det ökande intresset att skydda och bevara nationella minoriteter. De tre minoritetsspråken finska, meänkieli och samiska har en starkare ställning och större rättigheter än vad språken romani och jiddisch har. Ett antal kommuner utpekades som särskilda förvaltningsområden, där enskilda bland annat har rätt att använda språken i sina kontakter med domstolar och andra myndigheter men också utökad rätt till exempelvis ålderdomsvård på det egna språket.

Enligt Europarådets Minoritetsspråkskonvention, valdes minoritetsspråken finska, meänkieli, samiska, romani och jiddisch till att bli officiellt erkända i Sverige på grund av att dessa språk "av hävd" har talats i landet. Denna gräns för hur länge ett minoritetsspråk måste ha talats i Sverige är på ett ungefär från 1700-talet och framåt. Det medför att språk såsom arabiska (med ca 400 000 talande i Sverige[9]) och turkiska som förts till Sverige genom invandring under 1900-talet och senare inte erkänns som officiella minoritetsspråk. Svenskt teckenspråk klassas enligt svensk lag inte som ett officiellt språk i Sverige men det jämställs med andra minoritetsspråk.

Under 2000-talet har språksituationen i Sverige kommit in i ett nytt stadium. Minoritetsspråk har erkänts officiella för att öka chansen för bevarande och kvarlevande såväl av språket som för identiteten för den tillhörande minoriteten. Svenskan klassas som huvudspråk men blev officiellt språk i Sverige först 2009. Engelskan har fått en allt större roll i landet och kunskaper inom engelska språket ökar i betydelse för den enskilde individen.[källa behövs]

Det praktiska ansvaret för att intentionerna i minoritetsspråkslagen följs upp ligger för finska, romani och jiddisch hos Språkrådets språkvårdsavdelning, och för meänkieli och samiska hos Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM).

Huvudansvaret för undervisning och forskning i syfte att upprätthålla kompetens i respektive språkämne fördelas på universiteten i Sverige enligt följande[10]:

En väsentlig skillnad mellan de nationella minoritetsspråken och andra språk som talas av en minoritet i Sverige är rätten till modersmålsundervisning i förskola, grundskola och på gymnasiet. I grundskolan kräver man normalt att eleven har språket som dagligt umgängesspråk i hemmet, det ska finnas minst fem elever som önskar undervisningen och att eleven har grundläggande kunskaper i språket. Dessa två kriterier krävs inte av elever som tillhör något av de nationella minoriteterna, vilken i praktiken innebär att om en elev vill ha undervisning på grundnivå i exempelvis finska ska hen även erbjudas det om eleven identifierar sig identifierar sig som sverigefinne[11][12]. Samma gäller för elever som tillhör någon av de nationella minoriteterna och går i gymnasiet. Här slår dock lagen fast att eleven ska ha goda kunskaper i språket för att beviljas modersmålsundervisning[13].

Samiska[redigera | redigera wikitext]

Även om samiskan omfattar flera språk talar lagen ofta bara om samiska. För de samiska språken går ett dialektkontinuum från Kolahalvön till södra Norrland och när skillnaden är som störst är det ungefär lika stor skillnad som mellan svenska och tyska. I Sverige talas nordsamiska, lulesamiska, pitesamiska, umesamiska och sydsamiska[14]. Den svenska staten blandar sig inte i de samiska språken direkt, utan samerna har gets kulturell och delvis språklig autonomi genom Sametinget som även har till uppgift att vårda och informera om den samiska kulturen, samt ta ställning i samiska frågor. Sametinget är inte en internordisk organisation då både Norge och Finland har sina egna respektive sameting.

Samiska talas främst i Norrlands inlandskommuner, vilka utgör ett eget förvaltningsområdet. Samiska har dock historiskt sett talats längs hela Norrlands-kusten och det finns bevis på att det funnits fasta samiska bosättningar så långt ner som i Sandvikens kommun[15]. Likt Norge och Finland där många samer bor i respektive lands huvudstad bor även många samer i huvudstaden och Stockholm tillhör därför också förvaltningsområdet för samiska[16].

Förvaltningsområdet för samiska omfattar kommunerna

Finska[redigera | redigera wikitext]

Förvaltningsområdet för finska omfattar kommunerna Borlänge, Borås, Botkyrka, Degerfors, Enköping, Eskilstuna, Fagersta, Finspång, Gällivare, Gävle, Göteborg, Hallstahammar, Haninge, Haparanda, Hofors, Huddinge, Håbo, Hällefors, Kalix, Karlskoga, Kiruna, Köping, Ludvika, Luleå, Motala, Norrköping, Norrtälje, Pajala, Sandviken, Sigtuna, Skinnskatteberg, Skövde, Smedjebacken, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Sundsvall, Surahammar, Södertälje, Tierp, Trollhättan, Trosa, Uddevalla, Umeå, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala, Västerås, Älvkarleby, Örebro, Österåker, Östhammar och Övertorneå. [20][21]

Meänkieli[redigera | redigera wikitext]

Förvaltningsområdet för meänkieli omfattar kommunerna Gällivare, Haparanda, Kalix, Kiruna, Pajala, Stockholm och Övertorneå.[20]

Gällivare och Kiruna kommuner ingår samtidigt i förvaltningsområdet för talare av finska och meänkieli, som dessutom omfattar Pajala, Övertorneå, Haparanda och Kalix kommuner.

Romani chib och jiddisch[redigera | redigera wikitext]

Inga förvaltningsområden finns för romani chib eller jiddisch, eftersom det är svårt att begränsa romani och jiddisch till ett specifikt område. Talare av officiella minoritetsspråk har också privilegier i övriga delar av landet, exempelvis har skolbarn rätt till hemspråksundervisning ett par timmar per vecka även om det bara gäller ett enda barn i ett visst skolområde. Lagen stipulerar vidare att forskning och undervisning i språken skall ske vid åtminstone en svensk högskola eller ett universitet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Statliga utredningar[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Boyd, Sally (2002) Språk i fokus. Lund: Studentlitteratur
  • Hyltenstam, Kenneth (1999) Sveriges sju inhemska språk. Lund: Studentlitteratur.
  • Sverige officiella minoritetsspråk (2003) Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 86. Mölnlycke: Elanders Infologistics Väst AB

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Är svenskt teckenspråk ett minoritetsspråk?”. Vanliga frågor om minoritetsspråk. Språkrådet. Arkiverad från originalet den 6 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140206102022/http://www.sprakradet.se/servlet/GetDoc?meta_id=2119. Läst 16 oktober 2013. 
  2. ^ ”Text of the European Charter for Regional or Minority Languages” (på brittisk engelska). European Charter for Regional
    or Minority Languages
    . http://www.coe.int/en/web/european-charter-regional-or-minority-languages/text-of-the-charter. Läst 29 mars 2017.
     
  3. ^ ”ISO 639 code change request documentation”. www-01.sil.org. http://www-01.sil.org/iso639-3/chg_detail.asp?id=2015-046. Läst 29 mars 2017. 
  4. ^ (på svenska) Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk. Utrikesdepartementet. 13.1.2000. ISSN 1102-3716. https://www.regeringen.se/49c846/contentassets/97147c5866ea4d85ac99404ffa010dae/europeisk-stadga-om-landsdels--eller-minoritetssprak. 
  5. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Nationella minoriteter i Sverige Proposition 1998/99:143 - Riksdagen”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/nationella-minoriteter-i-sverige_GM03143. Läst 18 februari 2020. 
  6. ^ ”Finska språkets ställning i Sverige Skrivelse 1994/95:1 - Riksdagen”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skrivelse/finska-sprakets-stallning-i-sverige_GI031/html. Läst 18 februari 2020. 
  7. ^ ”Finlandssvenskarna får inte nationell minoritetsstatus i Sverige - vår historia är för kort” (på sv-FI). svenska.yle.fi. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/11/15/finlandssvenskarna-far-inte-nationell-minoritetsstatus-i-sverige-var-historia-ar. Läst 18 februari 2020. 
  8. ^ 6 § Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724)
  9. ^ P1 Morgon, (vid ca kl 06:15) den 1 juli 2015.
  10. ^ Förslag till fördelning av särskilda åtaganden inom den högre utbildningen i språk[död länk] Utbildningsdepartementet, 27 november 2006
  11. ^ ”Rätt till modersmålsundervisning”. Skolverket. https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/ratt-till-modersmalsundervisning. Läst 21 februari 2020. 
  12. ^ ”Skollag (2010:800) 10 kap. 7 § | Lagen.nu”. lagen.nu. https://lagen.nu/2010:800#K10R8. Läst 21 februari 2020. 
  13. ^ ”Skollag (2010:800) | Lagen.nu”. lagen.nu. https://lagen.nu/2010:800#K15R15. Läst 21 februari 2020. 
  14. ^ ”Samiska - Samer.se”. samer.se. http://samer.se/samiska. Läst 19 februari 2020. 
  15. ^ Ulfhielm, Bo; Björck, Maria (2016). SAMISKA KULTURMILJÖER I GÄVLEBORGS LÄN. sid. 17. http://lansmuseetgavleborg.se/Content/106313/Rapport2017-09Samiska-kulturmiljoer.pdf. Läst 12 februari 2020 
  16. ^ ”Så arbetar staden med nationella minoriteter - Stockholms stad”. start.stockholm. https://start.stockholm/om-stockholms-stad/sa-arbetar-staden/nationella-minoriteter/. Läst 19 februari 2020. 
  17. ^ ”Länsstyrelsen Stockholm: Förvaltningsområden”. Arkiverad från originalet den 30 december 2014. https://web.archive.org/web/20141230223940/http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/nationella-minoriteter/Pages/forvaltningsomraden.aspx. Läst 23 november 2014. 
  18. ^ Sametinget: Förvaltningskommuner i det samiska området
  19. ^ ”Karta samiska”. Minoritet.se. https://www.minoritet.se/omraden-for-samiska. Läst 19 februari 2020. 
  20. ^ [a b] ”Länsstyrelsen Stockholm: Förvaltningsområden”. Arkiverad från originalet den 30 december 2014. https://web.archive.org/web/20141230223940/http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/Sv/manniska-och-samhalle/nationella-minoriteter/Pages/forvaltningsomraden.aspx. Läst 23 november 2014. 
  21. ^ Minoritet.se Förvaltningsområden för minoritetsspråk (Läst 24 oktober 2014)