Misstroendeförklaring

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Misstroendeförklaring, eller misstroendevotum, är i en parlamentarisk kontext ett verktyg för att avsätta en regering eller ett statsråd.

Misstroendeförklaringar i Sveriges riksdag[redigera | redigera wikitext]

Misstroendeförklaringar i Sveriges riksdag är en i regeringsformen grundlagsstadgad rättighet som ett skydd för demokratin.[1] De som väcker misstroendeförklaring behöver formellt inte ange några sakliga skäl för det.[1] Regeringen måste åtminstone tolereras av riksdagen.[1]

Riksdagen kan på förslag av minst 35 av riksdagens ledamöter avsätta ett statsråd eller hela regeringen. Vid sådant misstroendevotum krävs att en majoritet av riksdagen, det vill säga minst 175 ledamöter, stöder misstroendeförklaringen. Om misstroendet gäller statsministern måste hela regeringen avgå. Regeringen kan inom en vecka söka väljarnas förtroende genom att upplösa riksdagen och utlysa extra val[2].

Sedan 1998 var det i Sverige praxis att något oppositionsparti begärde misstroendevotum efter riksdagsval om inte regeringen självmant avgår. Efter valet 2010 ägde dock ingen förtroendeomröstning rum. Grundlagsutredningen föreslog att denna praxis skulle grundlagsfästas genom att en förtroendeomröstning automatiskt äger rum efter varje riksdagsval för att pröva regeringens stöd. Detta skedde för första gången efter 2014 års val.

Slutförda omröstningar efter misstroendeförklaringar[redigera | redigera wikitext]

Riksdagen har röstat om misstroendeförklaring sju gånger. Ingen har varit framgångsrik.

  • Oktober 1980: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna drev en misstroendeomröstning mot statsminister Thorbjörn Fälldins (C) ekonomiska politik. Röstades ned med 175–174.[3]
  • Februari 1985: Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet drev en omröstning mot utrikesminister Lennart Bodström (S) om uttalande om ubåtskränkningar. Röstades ned med 182–160.[3]
  • November 1996: Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna drev en omröstning mot statsminister Göran Persson (S) om uttalande under ett Kinabesök. Röstades ned med 204–119 (16 avstod från att rösta).[3]
  • Oktober 1998: Moderaterna drev en omröstning mot statsminister Göran Persson (S) för att han inte avgått efter valet. Röstades ned med 186–82 (74 avstod från att rösta).[3]
  • Oktober 2002: Moderaterna drev en omröstning mot statsminister Göran Persson (S) för att tre veckor efter valet inte kommit överens om stöd från V och MP. Röstades ned med 174–158 (17 avstod från att rösta).[3]
  • Januari 2015: Sverigedemokraterna drev en omröstning mot statsminister Stefan Löfven (S) som i samband med regeringskrisen 2014 inte lyckats få igenom sin budgetproposition och dragit tillbaka ett löfte om extraval. Röstades ned med 133–45 (155 avstod från att rösta).[4]
  • Oktober 2015: Sverigedemokraterna drev en omröstning mot finansminister Magdalena Andersson (S). Röstades ned med 137–43 (120 avstod från att rösta).

Utlysta misstroendeförklaringar som inte nådde omröstning[redigera | redigera wikitext]

Ofta är hotet om en misstroendeförklaring tillräckligt för att en minister tvingas avgå.

Regeringschefer som avgått efter misstroendeförklaring[redigera | redigera wikitext]

Australien

Estland

Franska Polynesien

Kanada

Indien

Israel

Italien

Japan

Norge

Ukraina

Storbritannien

Tyskland

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Karlsson, Lars-Olof (2011). ARENA 123, samhällskunskap för gymnasiet. Malmö: Gleerups 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Aktuellt, Sveriges Television, 28 juli 2017.
  2. ^ ”Regeringsformen 6:7”. https://lagen.nu/1974:152#K6P7S1. Läst 20 mars 2013. 
  3. ^ [a b c d e] Fakta: Riksdagens misstroendeförklaringar , Göteborgs-Posten, 2015-01-20
  4. ^ Svagt stöd för misstroendeförklaring, Göteborgs-Posten, 2015-01-20
  5. ^ [a b] Gustafson, Linnea & Hedenmo, Fanny (27 juli 2017). "Här är Löfvens nya regering – Ygeman och Johansson får gå". SVT. Läst 27 juli 2017.
  6. ^ Utrikespolitiska institutet

Se även[redigera | redigera wikitext]