Mittspel

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
abcdefgh
8
Chessboard480.svg
b8 svart torn
c8 svart löpare
d8 svart drottning
f8 svart torn
g8 svart kung
g7 svart löpare
h7 svart bonde
d6 svart bonde
g6 svart bonde
b5 vit springare
c5 svart bonde
d5 vit bonde
e5 svart springare
f5 svart bonde
h5 svart springare
e4 vit bonde
f4 vit bonde
c3 vit springare
g3 vit bonde
h3 vit bonde
b2 vit bonde
g2 vit löpare
h2 vit kung
a1 vit torn
c1 vit löpare
d1 vit drottning
f1 vit torn
8
77
66
55
44
33
22
11
abcdefgh
Exempel på en mittspelsställning

Mittspel i schack avser den del av partiet som spelas mellan öppningen och slutspelet. Gränsen mellan de olika faserna är svår att definiera exakt. Mittspelet kan sägas börja när man är klar med utvecklingen av pjäserna, har kommit ifrån öppningsteorin (även om en del teorivarianter sträcker sig långt in i mittspelet) och måste börja tänka själv. Mittspelet är över när de flesta pjäserna är avbytta och man kan börja använda kända slutspelstekniker.[1]

Till skillnad från öppnings- och slutspelet så kan man inte lära sig mittspelsvarianter utantill men man kan lära sig att känna igen typställningar och vanliga teman som ofta återkommer.

I mittspelet är både strategi (en långsiktig plan) och taktik (kortsiktiga manövrar) viktiga. Spelarna gör upp strategiska planer baserat på en bedömning av ställningen. De försöker också använda taktiska manövrar och kombinationer för att överlista motståndaren och vinna material.

I en del mittspel går den ena spelaren till angrepp mot motståndarens kung för att sätta schackmatt och genast vinna partiet. I andra partier får den ena spelaren ett stort övertag som gör att motståndaren ger upp. I de partier som inte avgörs under mittspelet försöker spelarna skaffa sig en fördelaktig position inför slutspelet.

Mittspelet ställer höga krav på spelarnas koncentration och beräkningsförmåga. För att bestämma vilket drag som ska göras identifierar spelarna nyttiga drag (så kallade kandidatdrag) och analyserar sen dessa ett i taget för att förutse hur motståndaren ska svara, hur man själv sen ska fortsätta, och så vidare. Slutligen gör man en bedömning av de uppkomna ställningarna för att välja ett drag.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Littlewood, John E. (1974). How to Play the Middle Game in Chess. The Bobbs-Merrill Company, Inc. ISBN 0-672-51958-5 
  2. ^ Kotov, Alexander (1970). Vägen till mästerskap i schack. Prisma