Mjuk makt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Joseph Nye myntade 1990 konceptet mjuk makt (foto från 2011).

Mjuk makt är ett begrepp som beskriver förmågan att genom attraktionskraft förändra någons beslut, snarare än genom tvång, rå styrka eller ekonomisk ersättning. Konceptet är utvecklat av Harvardprofessorn Joseph Nye. Det har på senare tid (2010-talet) fått förnyad aktualitet i förklaringsmodeller runt internationella konflikter i informationsåldern. Nye förklarade själv 2012 att "den bästa propagandan är inte propaganda" och förtydligade att "trovärdighet är [i informationsåldern] en sällsynt råvara".[1]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Nye myntade 1990 begreppet i sin bok Bound to Lead: The Changing nature of American Power ('Tvungen att leda: Den amerikanska maktens förändrade natur'). Han vidareutvecklade 14 år senare sitt resonemang i boken Soft Power: The Means to Success in World Politics ('Mjuk makt: Vägen till framgång inom världspolitiken').

Joseph Nyes bok Soft Power (2004), där han vidareutvecklar begreppet mjuk makt.

Termen används numera flitigt av analytiker och politiker i diskussioner om världsutvecklingen. 2007 meddelade Hu Jintao (generalsekreterare i Kinas kommunistiska parti) den 17:e partikongressen att Kina behövde öka sin mjuka makt, och USA:s försvarsminister Robert Gates har talat om behovet av att öka den amerikanska mjuka makten genom "en dramatisk ökning av medlen till samhälleliga instrument för nationell säkerhet – diplomati, strategiska kommunikationer, utländsk hjälp, medborgerliga ingripanden och ekonomisk ombyggnad/utveckling. 2010 talade Annette Lu, tidigare vice-president i Taiwan, vid ett besök i Sydkorea om Taiwans användning av mjuk makt som en modell för lösning av internationella konflikter.[2]

Definition[redigera | redigera wikitext]

Vad som definierar mjuk makt är en "attraktionskraft" bestående av en mängd olika komponenter. De kan i någon mening samordnas under begrepp som kulturell betydelse, inflytande eller föredöme. Nye har själv talat om USA som den (ofta) globala ledaren inom mjuk makt, utifrån landets dominerande ställning inom populärkultur och högre utbildning/forskning, med avgränsningen "i allt från Hollywood till Harvard" (engelska: "in everything from Hollywood to Harvard").[3][4]

Den mjuka makten står i motsats till den "hårda makt" som utgörs av ekonomiska påtryckningsmedel, tvång och militära maktmedel. Mjuk makt kan inte bara utövas av stater utan av alla aktörerna på den internationella arenan, inklusive icke-statliga organisationer (engelska: NGO).

Mätningar av mjuk makt[redigera | redigera wikitext]

Enligt 2014 års Monocle Soft Power Survey (november 2014) är USA för närvarande det land med störst mjuk makt, med Tyskland på andra plats. Omvärldsmagasinet Monocle har sedan tidningens grundande 2007 gjort undersökningen, som är baserad på en indexering utifrån ett antal värden, vid fem olika tillfällen.

Monocles undersökning har sagts vara det första försöket att genom ett sammansatt index mäta den mjuka makten (hos stater).[5] Indexet baserar sig på ett antal statistiska mått och subjektiva utslag i panelundersökningar. Måtten organiseras enligt fem olika delindex – kultur, diplomati, utbildning, affärsverksamhet/innovation och landets styre. Det sammantagna indexet ska mäta de mjuka maktresurserna hos de uppmätta länderna, och de motsvarar inte det faktiska inflytandet. Monocle hävdar i sin presentation av undersökningen att användandet av den mjuka makten leder till mer meningsfulla lösningar av (internationella) problem än militära åtgärder.

Soft Power Survey 2014/15[redigera | redigera wikitext]

Monocles undersökning från 2014 (presenterad november 2014) listar 30 olika länder, listade nedan i fallande grad av inflytande (enligt definitionen mjuk makt och i jämförelse med föregående undersökning):[6]

  1. USA
  2. Tyskland
  3. Storbritannien
  4. Japan
  5. Frankrike
  6. Schweiz
  7. Australien
  8. Sverige
  9. Danmark
  10. Kanada
  11. Spanien
  12. Italien
  13. Nederländerna
  14. Nya Zeeland
  15. Sydkorea
  16. Norge
  17. Finland
  18. Belgien
  19. Kina
  20. Österrike
  21. Irland
  22. Brasilien
  23. Singapore
  24. Portugal
  25. Polen
  26. Turkiet
  27. Mexiko
  28. Grekland (ny)
  29. Ryssland
  30. Argentina (ny)

Betydelsen av mjuk makt[redigera | redigera wikitext]

Joseph Nye hävdar att mjuk makt är något mer än inflytande, eftersom inflytande också ges av hårda maktmedel som hot eller ekonomisk ersättning. Den mjuka makten är också mer än bara övertalning eller förmågan att påverka beslut genom argument, även om detta är en viktig beståndsdel. Det är också förmågan att attrahera, och attraktionskraft leder ofta till samtycke (hos exempelvis statsledare eller en befolkning).

Inom internationella relationer genereras mjuk makt endast till viss del genom vad ens regering åstadkommer genom sin politik och synliga diplomati. Mjuk makt påverkas också – positivt eller negativt – av en mängd andra icke-statliga aktörer inom och utom landet. De här aktörerna påverkar både den allmänna opinionen och ledande beslutsfattare i andra länder, och de bidrar till ett gynnsamt eller ogynnsamt klimat för statens politiska ansträngningar.

Den mjuka maktens inverkan påverkas starkt av den enskilda aktörens rykte på den internationella arenan, liksom av informationsflödet mellan olika aktörer. Mjuk makt associeras därför ofta med den ökade globaliseringen och neoliberalismen som övergripande teori för internationella relationer. Populärkultur och massmedier ses ofta som en källa till mjuk makt,[7] liksom spridningen av ett lands språk eller en uppsättning normer. Ett land med en omfattande mjuk makt, och den goodwill som den genererar, inspirerar andra till kulturell anpassning, något som minskar behovet av dyra utgifter för hårda maktmedel.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 19 maj 2015.
  1. ^ Nye, Joseph (8 maj 2012). ”China's Soft Power Deficit To catch up, its politics must unleash the many talents of its civil society.” (på engelska). The Wall Street Journal. http://online.wsj.com/articles/SB10001424052702304451104577389923098678842. Läst 23 maj 2015. 
  2. ^ "Soft power lets Taiwan overcome poverty, survive despotism: Lu". Taiwan News, 2010-02-18. Läst 23 maj 2015. (engelska)
  3. ^ Geewax, Marilyn (2012-10-22): "Can U.S. Still Lead In Economic And 'Soft' Power?". npr.org. Läst 23 maj 2015. (engelska)
  4. ^ Boflin, Kajsa (2015-05-23): "Artilleri eller kulturdiplomati?". sverigesradio.se. Läst 23 maj 2015.
  5. ^ McClory, Jonathan (7 december 2010). ”The new persuaders: an international ranking of soft power” (på engelska). Institute for Government website (Institute for Government): s. 13. Arkiverad från originalet den 24 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110724053803/http://www.instituteforgovernment.org.uk/publications_download.php?id=20. 
  6. ^ "Soft Power Survey 2014/15". monocle.com. Läst 23 maj 2015. (engelska)
  7. ^ ”Economic warfare on the silver screen” (på engelska). FRANCE 24. 28 juni 2011. Arkiverad från originalet den 19 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120119013813/http://www.france24.com/en/20110625-economic-warfare-on-the-silver-screen-cinema-cannes-festival-2011-hollywood-france. Läst 23 maj 2015.