Mohammad Kazem Shariatmadari

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Mohammad Kazem Shariatmadari
Kazem Shariatmadari.jpg
Född1906
TabrizIran
Död3 april 1986[1] (80 år)
TeheranIran
MedborgarskapIran
SysselsättningFaqih
BefattningStorayatolla
Politiskt partiMuslim People's Republic Party
ReligionIslam och Shia
BarnHassan Shariatmadari (f. 2000)
Redigera Wikidata

Sayyid Mohammad Kazem Shariatmadari (persiska: محمد کاظم شریعتمداری), född 5 januari 1906 i Tabriz, död 3 april 1986, var en iransk storayatollah. Han var företrädare för den traditionella shiitiska praxisen att prästerskapet skulle hålla sig borta från statliga ämbeten och var en kritiker av högsta ledaren Ruhollah Khomeini. Han fördömde exempelvis att man tagit amerikanska diplomater som gisslan vid den amerikanska ambassaden i Teheran, och att Khomeini gett sitt stöd till gisslantagarna.[2] År 1982 anklagades Shariatmadari för att vara delaktig i en plan för att bomba Khomeinis hem och att störta den islamiska staten och han fick sitta i husarrest till sin död 1986. Hans anhängare var också motståndare till Ruhollah Khomeini.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Härkomst[redigera | redigera wikitext]

Kasem Shariatmadari föddes 1905 i staden Tabriz. Shariatmadari var den äldsta sonen i en familj från den iranska medelklassen. Hans far var tobakshandalre. Vid en ålder av elva år började han arbeta i sin fars verksamhet. Efter två år bestämde han sig för att satsa på en karriär som präst. Förutom turkiska och persiska hade Kasem redan lärt sig arabiska och franska.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

År 1915 begav sig Kasem Shariatmadari till Qom för att studera i den nybildade hawzan Hozey-e Elmiye. Den religiösa skolan leddes av sheikh Abdolkarim Haeri Yazdi, som ansåg att prästerskapet skulle fokusera på andliga problem och överlåta politiken till politikerna. Några år senare, efter att Sheikh Haeri och storayatollan Hossein Borujerdi hade dött, skulle Kasem Shariatmadari bli den viktigaste representanten för denna uppfattning och därmed en bitter motståndare till Ruhollah Khomeini.[3]

Kasem Shariatmadari tilldelades titeln "Ayatollah" av Sheikh Haeri vid 19 års ålder. Han blev en Mujtahid, d. v. s en juridisk auktoritet som självständigt kan formulera rättsliga åtgärder (Ijtihad). 1921 flyttade Shariatmadari till Najaf för att fortsätta sina studier. Han stannade där i sex år och återvände 1927 till sin hemstad Tabriz.

Första offentliga framträdandet[redigera | redigera wikitext]

Redan som ung skiljde sig Ayatollah Kasem Shariatmadari från det traditionella prästerskapet. Medan dessa såg arabiska som "Guds språk" och persiska ansågs som "olämpligt" för diskussion om teologiska frågor, bröt Shariatmadari med denna tradition och publicerade sina publikationer inte bara på arabiska utan även på persiska. Senare, när han blev storayatolla och chef för den religiösa skolan, insisterade han på att hans elever inte bara skulle lära sig persiska och arabiska, utan dessutom åtminstone ett annat främmande språk. Det var brukligt att en ayatolla endast behandlade ett fåtal, teologiska texter och publicerade sina tankar om dessa texter, men Shariatmadari bröt även med denna tradition. Han behandlas inte bara teologiska utan även sekulära texter som Mohammad Ali Foroughis historia om europeisk filosofi och Ahmad Kasravis kritik av den shiitiska teologin. Vad beträffar politiska frågor intog Shariatmadari en avgjort pro-iransk hållning alltsedan sina tidiga dagar som Ayatollah i Tabriz. I slutet av andra världskriget förklarade Ja'far Pishevari Azerbajdzjan självständigt från Iran och i september 1945 proklamerade den azerbadjanska folkregeringen sitt politiska och militära stöd till Sovjetunionen. Mohammad Kazem Shariatmadari var i detta läge en av de mest beslutsamma motståndarna till kommunismen, vilket ledde till hans exil från Tabriz. Efter påtryckningar från USA:s president Harry S. Truman mot generalsekreterare Joseph Stalin, drog sig de sovjetiska och Azerbadjanska folkpartiets trupper tillbaka från Iran och iranska trupper kunde marschera in i Azerbajdzjan under Shah Mohammad Reza Pahlavis ledning 1946, och Shariatmadari var tillsammans med befolkningen i Tabriz redo att välkomna de monarkistiska trupperna.

Kasem Shariatmadari arbetade från 1927 till 1949 som ayatollah i Tabriz. På grund av sin popularitet hade han många anhängare i den den turkiska befolkningen i Iran.[4]

Åren i Qom[redigera | redigera wikitext]

År 1950 lämnade Shariatmadari Tabriz och flyttade till Qom, där han snart blev en lärare med stor auktoritet och anseende. Efter Ayatollah Borujerdis återkomst hade Qom snabbt blivit det viktigaste centrat för shiitisk lärdom. Shariatmadari erkände utan dröjsmål Borujerdis ledarskap bland ayatollorna. Emellertid fanns vissa skillnader i deras sätt att se på politik. År 1951, när Mohammad Mossadegh blev premiärminister i Iran uttalade ayatolla Abol-Ghasem Kashani, den främsta politiska ledaren för prästerskapet, sitt stöd för Mossadegh, och även Kasem Shariatmadari valde Mossadeghs sida. Grand Ayatollah Borudjerdi stödde däremot monarkin, som gick segrande ur maktstriden då Mossadegh störtades i en kupp 1953.[5]

Efter Borujerdis död 1961 blev Shariatmadari en av de ledande marjorna, med anhängare i Iran, Pakistan, Indien, Libanon, Kuwait och de södra Persiska Gulf-staterna.[6]

År 1963 hindrade Shariatmadari Shahen från att avrätta Ayatollah Khomeini genom att erkänna Khomeini som en storayatollah och marja. En marja får enligt den iranska konstitutionen inte avrättas. Khomeini var i stället förflyttad från Qom. Under Khomeinis bortovaro blev Shariatmadari ledande Mujtahid och chef för Qoms seminarium.[7] Shariatmadari var för den traditionella shiitiska uppfattningen att hålla prästerskapet borta från politiska ämbeten och en stark kritiker av Khomeini. Shariatmadari ledde centret för islamiska studier och publikationer och var administratören för flera skolor, bland annat Dar al-Tabligh (som även utbildade kvinnor i en särskild avdelning som hette Dar al-Zahra) och Fatima Madrasa i Qom. Efter demonstrationer av religiösa dissidenter i Qom öppnade Shahens säkerhetsstyrkor eld och sex personer dödades.[2]Shariatmadari fördömde morden och krävde att Ayatollah Khomenei skulle få återvända.[2] Senare, vid revolutionen gratulerade han Khomenei och skickade honom ett brev den 4 februari 1979.[8]

Shariatmadari stod i motsats till Khomeinis tolkning av begreppet "Juristernas ledning" (Velayate Faqih) enligt vilket präster kan anta auktoritärt politiskt ledarskap om de anser att den nuvarande regeringen agerar i strid med den "rätta" tolkningen av islam. I motsats till Khomeini följde Shariatmadari den traditionella shiamuslimska doktrinen, enligt vilken prästerskapet borde tjäna samhället och förbli avskilt från politiken. Vidare trodde Shariatmadari starkt att inget politiskt system kan tvingas på ett folk, hur moraliskt korrekt den politiska teorin än kan verka. Istället måste människor kunna välja en regering fritt. Han trodde att ett demokratiskt regering där folket väljer sina egna företrädare i demokratiska val är helt förenligt med den rätta tolkningen av juristernas ledarskap.[9] Före den islamiska revolutionen 1979 ville Shariatmadari återvända till systemet med konstitutionell monarki som antogs i den iranska konstitutionen 1906.[10] Han uppmuntrade fredliga demonstrationer för att undvika blodsutgjutelse. [11] Enligt ett sådant system var Shahens makt begränsad och landets styrning var mestadels i folkets händer genom ett parlamentariskt system. Mohammad Reza Pahlavi, den dåvarande Shahen i Iran, och hans allierade tog emellertid pacifismen hos präster som Shariatmadari som ett tecken på svaghet. Shahens regering förklarade ett förbud mot minneshögtiderna kring Muharram och hoppades att det skulle försvåra revolutionära protester. Efter en serie allvarliga angrepp på folket och prästerskapet och dödande och arrestering av många kritiserade Shariatmadari Shahens regering och förklarade den icke-islamisk. Shariatmadari hoppades att en demokrati skulle upprättas i Iran.[12]

Traditionell shiamuslimsk doktrin säger att religiöst lärda skall avhålla sig från politisk aktivitet och invänta den fördolde tolfte imamens återkomst. Khomeini förbigick denna trosmening genom att hävda att man i väntan på den fördolde imamen, dvs den 12:e imamens återkomst, skulle inrätta ett styre som är så förenligt som möjligt med det styre som denne efterlängtade kan tänkas inrätta. Ayatollah Khomeini drog slutsatsen att de som bäst kunde förväntas styra var de som hade religiös utbildning, det vill säga "Olama" – de muslimska lärda.

Konflikt med Khomeini[redigera | redigera wikitext]

Ruhollah Khomeini och hans son Ahmad Khomeini besöker Shariatmadari i hans hem, 1979.

I april 1982 arresterades Sadegh Ghotbzadeh misstänkt för att tillsammans med militära officerare och delar av prästerskapet planera en statskupp med mord på Khomeini och hans regim och störta den islamiska staten. Ghotbzadeh förnekade att ha haft några avsikter mot Khomeinis liv och hävdade att han bara försökt förändra regeringen, inte störta den islamiska republiken. Under tortyr hävdade Ghotbzadeh att Ayatollah Shariatmadari också varit inblandad och hade lovat pengar och sina välsignelser om kuppen lyckades. Bekännelsen, som framtvingats under tortyr, framstod dock som osannolik med tanke på Shariatmadaris vanliga karaktär och åsikter som pacifist. Shariatmadaris svärson, som anklagades för att tjäna som mellanhand mellan Ghotbzadeh och ayatollan, dömdes till fängelse och en stor propagandakampanj lanserades för att diskreditera Shariatmadari. Shariatmadaris familjemedlemmar arresterades och torterades. Enligt en ny bok som innehåller memoarerna till Mohammad Mohammadi Rayshahri, en ledande aktör i den iranska regeringen och chefen för Hadith University i Iran, blev Shariatmadari själv slagen av Rayshahri.[13] Dessutom tvingades den åldrande ayatollan att i nationell television läsa upp en bekännelse och be om förlåtelse från mannen han hade räddat från avrättning två decennier tidigare. På grund av Shariatmadaris position som en mujtahid kunde regeringen inte avrätta honom offentligt, men man stängde hans centrum för islamiska studier och han fick inte längre ge ut några publikationer. Han hölls sedan i husarrest fram till sin död 1986. Han är begravd i en enkel grav på en kyrkogård i Qom. Prästerskapet hindrades från att delta vid begravningsakten, vilket kritiserades av storayatollan Hossein-Ali Montazeri, en av de ledande aktörerna i den iranska revolutionen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online: biography/Mohammad-Kazem-Shariat-Madaritopic/Britannica-Online, omnämnd som: Mohammad Kazem Shariat-Madari, läst: 9 oktober 2017
  2. ^ [a b c] Nikazmerad, Nicholas M. (1980). ”A Chronological Survey of the Iranian Revolution”. Iranian Studies 13 (1/4): sid. 327–368. doi:10.1080/00210868008701575. 
  3. ^ Abbas Milani: Eminent Persians. Syracuse University Press, 2008, S. 368.
  4. ^ Abbas Milani: Eminent Persians. Syracuse University Press, 2008, S. 369.
  5. ^ Abbas Milani: Eminent Persians. Syracuse University Press, 2008, S. 370.
  6. ^ Michael M. J. Fischer, Iran: From Religious Dispute to Revolution, Wisconsin: University of Wisconsin Press, 2003, pp. 63, 88 (describing the system of education and main scholars of Qom just before the revolution).
  7. ^ Michael M. J. Fischer, Iran: From Religious Dispute to Revolution, Wisconsin: University of Wisconsin Press, 2003, p. 196
  8. ^ Sahimi, Mohammad (3 februari 2010). ”The Ten Days That Changed Iran”. FRONTLINE (Los Angeles: PBS). https://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/tehranbureau/2010/02/fajr-10-days-that-changed-iran.html. Läst 30 juli 2013. 
  9. ^ Michael M. J. Fischer, Iran: From Religious Dispute to Revolution, Wisconsin: University of Wisconsin Press, 2003, p. 154
  10. ^ Kraft, Joseph (18 december 1978). ”Letter from Iran”. The New Yorker. http://www.newyorker.com/archive/1978/12/18/1978_12_18_138_TNY_CARDS_000324558?currentPage=all. Läst 20 juni 2009. 
  11. ^ Michael M. J. Fischer, Iran: From Religious Dispute to Revolution, Wisconsin: University of Wisconsin Press, 2003, pp. 194-202
  12. ^ Michael M. J. Fischer, Iran: From Religious Dispute to Revolution, Wisconsin: University of Wisconsin Press, 2003, pp. 194-195
  13. ^ Mohammad Mohammadi Raishahri, "Khaterat (Memoire)", vol.2