Mona Malm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mona Malm
Mona Malm vid inspelningen av För att inte tala om alla dessa kvinnor.
Mona Malm vid inspelningen av För att inte tala om alla dessa kvinnor.
Född Mona Kristina Ericsson
24 januari 1935 (79 år)
Stockholm
Andra namn Mona Ericsson, Mona Malm-Wahlman
Aktiva år 1944–
Make Lars Wahlman
Betydande roller
Alma Ekdahl i Fanny och Alexander, Ester Hershagen i Den tatuerade änkan
IMDb

Mona Malm, egentligen Mona Kristina Wahlman, född Ericsson 24 januari 1935 i Stockholm, är en svensk skådespelare. När hon 1954 var engagerad vid Blancheteatern tog hon artistnamnet Malm på inrådan av Kar de Mumma eftersom det redan fanns en Ericsson i truppen, Annalisa Ericson.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Mona Malm är dotter till konditor Harald Ericsson och Inez, född Malmberg.[1] Hon sattes i balettskola vid sju års ålder och spelade även barnteater på Skansen samt uppträdde i radio, bland andra i Barnens brevlåda. Efter skolan började hon i Gösta Terserus teaterskola och blev riktigt uppmärksammad i Kar de Mummas Blancherevy. Hon kom in på Dramatens elevskola 1954, där hon utexaminerades 1957. Efter studierna har hon varit vid nationalscenen med undantag för 1959–1961 då hon tillhörde TV-teatersensemblen och 1961–1963 Stockholms stadsteater. Hon återvände till Dramaten 1964 efter att ha studerat pedagogik ett år vid universitet.[2]

I början av karriären spelade Malm unga flickor, till hennes första roller hörde exempelvis Amanda i Drottningens juvelsmycke (1957) och i Anouilhs Dans under stjärnorna. Med tiden har hon gjort mer sammansatta och mogna roller: en av de första var insatsen som den dödssjuka läraren i Gun Jönssons TV-film Leva livet från 1976. Och därefter har hon fått uppmärksamhet för sina robusta och jordnära moders- och kvinnoporträtt som Alma Ekdahl i Fanny och Alexander från 1982, bondmoran Ester Nilsson i Lars Molins TV-krönika Tre kärlekar (1989 och 1991) och affärskvinnan i Chefen fru Ingeborg från 1993. I den Emmybelönade Den tatuerade änkan från 1998 gestaltade hon den drygt 60-åriga Ester Hershagen som får möjlighet att leva efter sina egna drömmar och önskningar.[2]

Både på scen och i TV har hon gjort några praktkvinnor från världsdramatiken; 1992 spelade hon Linda Loman i En handelsresandes död och 1985 Martha i Vem är rädd för Virginia Woolf?. Hon har även gjort burleska och komiska gestalter som i TV-serierna Peta näsan från 1987 och Snörpingar, från 1994 och 1995, i den senare kreerade hon med frodig komisk inlevelse en charmerande, rockande vattenvarelse.[2]

Mona Malm tilldelades O'Neill-stipendiet 1986, den kungliga medaljen Litteris et Artibus 1990, Teaterförbundets Gösta Ekmanstipendium 1992 och Hedersbaggen på Guldbaggegalan 2011.[2][3]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Mona Malm är sedan 1954 gift med arkitekten Lars Wahlman[1] och har två barn, en son och en dotter. Maken Lars Wahlman är son till arkitekten Jan Wahlman och sonson till arkitekten Lars Israel Wahlman.[4][5]

Filmer (urval)[redigera | redigera wikitext]

Hela truppen från filmen För att inte tala om alla dessa kvinnor från 1964. Stående från vänster: Allan Edwall, Georg Funkquist, Ingmar Bergman och Jarl Kulle. Sittande från vänster: Karin Kavli, Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gertrud Fridh, Barbro Hiort af Ornäs, Eva Dahlbeck och längst ut till höger Mona Malm.

TV[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Malm, Mona i Vem är det 1993
  2. ^ [a b c d] Mona MalmSvensk Filmdatabas, läst 15 februari 2009
  3. ^ Tove Leffler (24 januari 2011). ”"Sebbe" knep guldbaggen för bästa film”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/sebbe-knep-guldbaggen-for-basta-film. 
  4. ^ WAHLMAN, JAN I, arkitekt SAR, Sthlm i Vem är Vem? / Stor-Stockholm 1962 / s 1341.
  5. ^ WAHLMAN, LARS, arkitekt SAR, Sthlm i Vem är Vem? / Stor-Stockholm 1962 / s 1341.
  6. ^ där hon spelade liten flicka på kafé

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]