Multimodalitet

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Multimodalitet är ett teoretiskt synsätt på kommunikation, interaktion och representation som inte endast tar hänsyn till språk som tal och text, det vill säga i dess traditionella innebörd. Inom perspektivet inkluderas även andra typer av semiotiska resurser för kommunikation såsom gester, ljud, bilder och blickar.[1]Perspektivet är tvärvetenskapligt och återfinns inom vetenskaper såsom samtalsanalys och socialsemiotik.[2]

Själva begreppet började användas i kommunikationsforskning under sent 1990-talet och tidigt 2000-tal av bland andra Gunther Kress, Theo van Leeuwen och Charles Goodwin[2] och återfinns nuförtiden även i Skolverkets skolutvecklingsmaterial.[3]

Inom textanalys kan det även förstås som ett fenomen som uppstår när en och samma text innehåller teckensystem av fler än ett slag, och därigenom kombinerar medietyper - såsom ljud, fotografi, text, animationer och rörliga bilder.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ The Routledge handbook of multimodal analysis. Routledge. 2014-01-01. ISBN 9780415519748. OCLC 940766298. https://www.worldcat.org/oclc/940766298 
  2. ^ [a b] Introducing multimodality. Routledge. 2016-01-01. ISBN 9780415639262. OCLC 961104119. https://www.worldcat.org/oclc/961104119 
  3. ^ ”Multimodal teori stärker elevers meningsskapande” (på sv-SE). www.skolverket.se. https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/amnen-omraden/spraklig-kompetens/undervisning/multimodal-teori-starker-elevers-meningsskapande-1.229246. Läst 21 april 2017. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lenemark Christian, red (2012). Litteraturens nätverk: berättande på Internet (1. uppl.). Lund: Studentlitteratur. sid. 173. Libris 12504570. ISBN 9789144076751