Muntligt berättande

Från Wikipedia

Muntligt berättande är att muntligt, med egna ord, skildra en berättelse eller ett händelseförlopp. Oftast fritt ur minnet och genom improvisation eller försköning.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I alla tider och över hela världen har det muntliga berättandet varit en naturlig del av det mänskliga umgänget. Man har berättat till vardags och till fest. I många äldre kulturer kan grottmålningar[1] fungerat som hjälpmedel för muntligt berättande. Aboriginerna i Australien målade symboler från historier på grottväggar för att hjälpa berättaren att komma ihåg historien. Dessa historier berättades sedan genom en kombination av muntligt berättande, musik, grottmålningar och dans.[2]

I de gamla jordbrukssamhällena[3] kunde många människor släktens och bygdens berättelser, samtidigt fanns det traditionsbärare som berättade de längre sagorna, myterna och legenderna. Syftet var att underhålla, men också att förmedla kunskap och värderingar. Under 1900-talet höll det muntliga berättandet på att försvinna i stora delar av den industrialiserade världen, bland annat i USA och Västeuropa. Det levande mötet mellan berättare och lyssnare, ersattes först med det skrivna ordet, så med ett tekniskt berättande - film, teve, radio och senare internet och datorer. Kvar blev bara en skärva av det muntliga berättandet, i form av moderna vandringssägner, vitsar och vardagens berättelser.

Det muntliga berättandet i modern tid[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1900-talet väcktes det en medvetenhet om att en av människans mest ursprungliga kulturformer höll på att dö ut i många länder. Det började berättas igen. Gamla berättelser letades fram och nya skapades. Idag berättas det kanske mer än någonsin, till exempel på festivaler och berättarscener.

Några exempel på vad som berättas[redigera | redigera wikitext]

  • Livsberättelser, exempelvis egna och andras minnen.
  • Biografier
  • Påhittade berättelser
  • Företagets eller organisationens berättelser

Det muntliga berättandet i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sverige var definitivt ett av de länder där det muntliga berättandet höll på att dö ut. Numera berättas det muntligt i en mängd olika sammanhang. Några exempel:

  • Scenberättande. Mer eller mindre professionella berättare ger föreställningar på olika scener
  • Berättarkaféer. I fikavänlig miljö, delar deltagarna med sig av sina livsberättelser.
  • Berättarfestivaler. Det finns just nu två stora berättarfestivaler, en i Ljungby och en i Skellefteå.
  • I skola och förskola.
  • Inom sjukvård [4]och socialtjänst
  • I näringslivet. Går under namnet Corporate Storytelling
  • På bibliotek
  • På museer[5]

Pedagogiskt berättande[redigera | redigera wikitext]

Att undervisa med berättelsernas hjälp är en urgammal metod. Idag används den alltmer. Muntligt berättande finns med i skolans kursplaner[6] i svenska och i svenska som andraspråk. Skolverket tar också upp vikten av muntligt berättande i förskolan[7]. Det finns universitetskurser[8] i ämnet och det finns flera exempel på lärarutbildningar som undervisar i hur man muntligt kan använda berättelsen och berättandet som ett pedagogiskt verktyg.

Sagor och Sägner[redigera | redigera wikitext]

På tyska finns ett uttryck ”Märchen und Sagen”. "Märchen" är det tyska ordet för "saga" eller "folksaga". Det används för att beskriva traditionella berättelser och sagor som ofta innehåller övernaturliga element och moraliska lektioner.

"Sagen" å andra sidan syftar på legender eller sägner som är baserade på verkliga eller historiska händelser, men har ofta blivit förändrade eller förskönade genom muntlig tradition.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 december 2014. https://web.archive.org/web/20141215182549/http://pure.ltu.se/portal/files/42191780/LTU-EX-2013-42116268.pdf. Läst 9 juni 2013. 
  2. ^ Cajete, Gregory, Donna Eder, and Regina Holyan. Life Lessons through Storytelling: Children's Exploration of Ethics. Bloomington: Indiana UP, 2010
  3. ^ Rehnman, Hostetter, Mats, Jenny (2002). Berättelsens Röst. sid. 17-26 
  4. ^ ”Narrativ medicin”. http://narrativmedicin.se/om-narrativ-medicin/. Läst 12 maj 2020. 
  5. ^ ”Utforska berättande”. https://www.vbm.se/en/utforska/berattande/?cn-reloaded=1. Läst 13 maj 2020. [död länk]
  6. ^ ”Kursplan - Svenska”. Skolverket. https://www.skolverket.se/undervisning/grundskolan/laroplan-och-kursplaner-for-grundskolan/laroplan-lgr11-for-grundskolan-samt-for-forskoleklassen-och-fritidshemmet?url=1530314731%2Fcompulsorycw%2Fjsp%2Fsubject.htm%3FsubjectCode%3DGRGRSVE01%26tos%3Dgr&sv.url=12.5dfee44715d35a5cdfa219f. Läst 11 maj 2020. 
  7. ^ ”Berätta”. Skolverket. https://larportalen.skolverket.se/LarportalenAPI/api-v2/document/path/larportalen/material/inriktningar/5-las-skriv/F%C3%B6rskola/021-Lasa-o-beratta/del_03/Material/Flik/Del_03_MomentA/Artiklar/M21_fsk_03A_01_beratta.docx. Läst 11 maj 2010. 
  8. ^ ”Muntligt berättande i förskola och skola”. Arkiverad från originalet den 23 september 2020. https://web.archive.org/web/20200923033401/https://lnu.se/kurs/muntligt-berattande-i-forskola-och-skola/ljungby-distans-deltid-sommar/. Läst 12 maj 2020. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

”Berättandets betydelse”. Skolverket. https://www.youtube.com/watch?v=ZbncshtmFAc&fbclid=IwAR31i6MxdZrQLQLwCh1iHF7WhIMZEs1PL7QzNP1U9LYft7b_K2gTgIKA2uM#action=share. Läst 12 maj 2020.