* Antal matcher och mål i proffsklubbar räknas endast för de inhemska ligorna och är korrekt per den 31 januari2010 (där siffror angivits). ** Antal landskamper och mål är korrekta per den 31 januari2010 (där siffror angivits).
Nándor Hidegkuti [ˈnaːndor ˈhidɛkːuti], född 3 mars1922, död 14 februari2002 var en ungersk fotbollsspelare (anfallare), främst känd som center i det ungerska landslag som under några år på 1950-talet ansågs närapå oslagbart.[1][2]
Hidegkuti vann OS-guld med sitt Ungern 1952 och spelade VM-final två år senare där det dock blev förlust mot Västtyskland.
I mitten av 1950-talet ansågs det ungerska landslaget vara det i särklass bästa fotbollslaget i världen och man var jättefavoriter att vinna VM 1954. England hade 1953 och våren 1954 besegrats med 6-3 på Wembley och 7-1 i en returmatch i Ungern.[3] "The Mighty Magyars" (de mäktiga ungrarna), som man kallades, hade inte förlorat en match på åratal inför VM-finalen 1954 och vid Olympiska sommarspelen 1952 i Helsingfors hade man vunnit ett lika solklart som väntat OS-guld.[4]
Ungrarnas överlägsenhet ansågs bygga på ett nytt spelsystem där centern i anfallet hade en nyckelroll. Denna position besattes av Nándor Hidegkuti. Det nya var att centern spelade lite tillbakadraget och blev vad man med dagens term skulle kalla "släpande" anfallare.[4][5]
Tillsammans med vänsterinnern Ferenc Puskas och högerinnern Sandor Kocsis bildade Hidegkuti en fruktad trio som stod för merparten av det ungerska landslagets mål under första delen av 1950-talet.[6] Trots dominans av världsfotbollen under flera års tid fick Ungern dock aldrig vinna VM. I en av de största skrällarna i fotbolls-VM någonsin besegrades man av Västtyskland med 3-2 i finalen 1954[7]. I gruppspelet då lagen också möttes hade ungrarna utklassat de blivande världsmästarna med 8-3.
På klubbnivå spelade Hidegkuti nästan hela karriären i klubben MTK i sitt hemland, där han vann ligan tre gånger. Efter karriärens slut flyttade han till väst och som tränare ledde han Fiorentina till seger i Cupvinnarcupen 1961.