Neil Diamond

Från Wikipedia
Version från den 19 december 2013 kl. 11.39 av Belairroad (Diskussion | Bidrag) (Korr)
Neil Diamond
FödelsenamnNeil Leslie Diamond
Född24 januari 1941 (83 år)
Brooklyn, New York, New York, USA
BakgrundUSA
GenrerRock, pop, folk, country
InstrumentSång, gitarr, piano
År som aktiv1958–
SkivbolagBang Records, Uni Records, MCA Records, Columbia
Utmärkelser
Lista över vinnare av Razzie för sämsta manliga huvudroll (1981)[1]
MusiCares Person of the Year (2009)
Rock and Roll Hall of Fame (2011)[2]
Johnny Mercer Award (2018)[3]
Kennedy Center Honors
Stjärna på Hollywood Walk of Fame

Neil Diamond, född 24 januari 1941 i Brooklyn i New York, är en amerikansk sångare, gitarrist och kompositör.

Diamond gick i gymnasieskolan tillsammans med Barbra Streisand och sjöng tillsammans med henne i skolans kör. [källa behövs] När han fyllde 16 fick han en gitarr som present och lärde sig snart att spela.

Efter skoltiden arbetade Diamond i en fastighet vid Broadway som gick under namnet The Brill Building, och som 1962 innehöll inte mindre än 165 olika företag, som arbetade inom olika delar av musikbranschen. Där kunde en sångare – en grupp – i samma fastighet finna en förläggare, en tryckare, någon som producerade en demo-platta och ordna en uppgörelse med personer som hade kontakter inom radiovärlden. Där hade Diamond sin första framgång med låten I'm a Believer inspelad av The Monkees.

När han själv gjorde sitt första försök att bli accepterad och utgiven på platta kallade han sig Eice Chary, vilket inte fick något gehör, varför han i fortsättningen använde sig av sitt riktiga namn. Några av hans första amerikanska hitsinglar som soloartist var Cherry Cherry (1966), Kentucky Woman och Girl, You'll Be a Woman Soon (båda 1967). Hans första internationella hitsingel var Cracklin' Rosie 1970. Låten blev hans första Billboardetta. Sin andra Billboardetta åtnjöt han med Song Sung Blue 1972, även denna en internationell hit.

1977 gav han ut ett album med namnet I’m Glad You’re Here With Me Tonight som innehöll spåret You Don’t Give Me Flowers. Den spelade också Barbra Streisand in på ett av sina album, varvid en discjockey ordnade en virtuell duett mellan dem. Den blev en sådan succé att de båda gjorde en verklig duettskiva, som blev en riktig storhit 1978.

Planer fanns att göra en film av låten med Diamond och Streisand i huvudrollerna, men den föll på grund av ett annat filmprojekt där Neil Diamond 1980 agerade i en uppföljare till Al Jolsons Jazzsångaren från 1927. I filmen medverkade även sir Laurence Olivier och Desi Arnaz. Filmen blev ingen stor succé, men skivan med filmmusiken blev en av Neil Diamonds höjdpunkter i karriären.

Songwriters Hall of Fame tilldelade Neil Diamond 2000 The Sammy Kahn Lifetime Achievement Award.

År 2001 medverkade han i filmen En djävul till flickvän, en komedi där han spelar sig själv.

Med albumet Home Before Dark från 2008 fick Diamond sin första USA-etta på albumlistan.

År 2011 valdes han in i Rock and Roll Hall of Fame.

Diskografi (i urval)

  • Sweet Caroline (1969)
  • Tap root Manauscript(1970)
  • Stones (1971)
  • Moods (1972)
  • Jonathan Livingston Seagull (1973)
  • His 12 Greatest Hits (samlingsskiva) (1974)
  • Serenade (1974)
  • Beautiful Noise (1976)
  • I'm Glad You're Here With Me Tonight (1977)
  • Love At The Greek (live, 2-LP) (1977)
  • September Morn (1979)
  • The Jazz Singer (soundtrack) (1980)
  • On The Way To The Sky (1981)
  • Heartlight (1982)
  • Primitive (1984)
  • Headed For The Future (1986)
  • Hot August Night II (live, 2-LP) (1987)
  • Lovescape (1991)
  • Greatest Hits (1966 - 1992) (samlingsskiva, 2-CD) (1992)
  • Up On The Roof-Songs From The Brill Building (1993)
  • Live In America (1991 - 1993) (Live, 2-CD) (1994)
  • The Christmas Album, Volume II (1994)
  • Stages - Performances 1970 - 2003 (Live, 5-CD + 1 DVD-box) (2003)
  • 12 Songs (2005)
  • Home Before Dark (2008)
  • A Cherry Cherry Christmas (2009)
  • Dreams (2010)

Externa länkar

  1. ^ läs online, razzies.com, läst: 16 november 2019.[källa från Wikidata]
  2. ^ läs online, The Guardian, läst: 7 mars 2021.[källa från Wikidata]
  3. ^ läst: 11 februari 2019.[källa från Wikidata]