Neoimpressionism
Neoimpressionism betecknar en konstriktning som ville vidareutveckla impressionisternas teknik, genom ett vetenskapligt studium av färgen och divisionismen. Termen präglades av konstnärerna själva och användes för första gången år 1886.
Grundande och betydelse
[redigera | redigera wikitext]Impressionistgruppens upplösning 1880 följdes av en striktare tillämpning av impressionismens metoder och en återgång till klassiskt måleri. Samma år publicerade David Sutter i tidskriften L'Art en artikelserie kallad Les Phénomènes de la vision, där han formulerade 167 regler för en konstnär, som kom att förebåda neoimpressionismens program. David Sutter hävdade att regler inte kvävde skapandets spontanitet. I stället kunde vetenskapliga regler befria konstnären från osäkerhet och ge honom frihet att skapa. Nya vetenskapliga undersökningar om färguppfattningen, av Hermann von Helmholtz 1878 och av Ogden Rood 1881 kom att bli viktiga för rörelsen, liksom de 1839 publicerade undersökningarna av Michel-Eugène Chevreul, som nu nytrycktes på statens bekostnad.[1]
I den här atmosfären började Georges Seurat 1882 experimentera med smed små färgfläckar, och jämna regelbundna penseldrag. Våren 1884 grundade han sedan han refuserats på den officiella salongen tillsammans med andra refuserade Independentsalongen, dit han sände sin målning Badarna i Asnières. Bland de övriga utställarna på Independentsalongen fanns Paul Signac, Henri-Edmond Cross, Charles Angrand och Albert Dubois-Pillet. De kände inte varandra men arbetade dock med liknande problem. Snart blev de vänner och i juni 1884 bildade de med Odilon Redon som ordförande Société des artistes indépendants. I december 1884 höll föreningen sin första utställning. Paul Signac kom helt att fångas av Seurats måleri, och blev en av de främsta proselyterna för den nya konstriktningen. Hemma hos Armand Guillaumin träffade Signac Camille Pissarro, och förde honom samman med Seurat. Pissarro kom att ansluta sig till den nya läran med entusiasm, den tilltalade hans krav på ordning och reda. Han lyckades även värva sin son Lucien och hans vän Louis Hayet för neoimpressionismen.[2]
Under perioden 1884–1886 arbetade George Seurat på sin andra stora komposition, En söndagseftermiddag på ön La Grande Jatte som baserades på hans nu fullt utvecklade punktteknik, som han kallade "divisionism". Tekniken kom senare att få namnet pointillism. Målningen blev den stora attraktionen på den åttende och sista impressionistutställningen 15/5-15/6 1886. Utställningen markerade slutet på den gamla kretsen av impressionister, Camille Pissarro kom att formulera det som "den vetenskapliga impressionismens" separation från "den romantiska impressionismen". Det är oklart vem som namngav den nya rörelsen. Félix Fénéon som blev rörelsens språkrör använde det första gången i text 19 september 1886, 10 december 1886 togs det upp av Arsène Alexandre. Det kom dock även att användas av konstnärerna själva.[3]
Seurat, Signac och Pissaro inbjöds att ställa ut i Bryssel i februari 1887 tillsammans med den radikala konstnärssammanslutningen Les XX, ledd av Octave Maus. Framgångarna var begränsade, men det ledde till att flera belgare vanns för rörelsen, bland andra Henry van de Velde, Théo van Rysselberghe och Georges Lemmen. Rörelsen nådde även Italien där Giovanni Segantini, Gaetano Previati och Angelo Morbelli anslöt sig och ställde ut i Milano 1891. [4]
Flera av samtidens målare kom att influeras av Seurat utan att tillhöra rörelsen och måla pointilistiskt någon tid, nämligen Paul Gauguin 1886, Henri de Toulouse-Lautrec 1888 och Vincent van Gogh under hans tid i Paris 1886–1888.[5]
Seurats arbete kulminerade med de stora verken Le Chahut och Cirkusen. Här början hans stil utvecklas till stilisering. 1891 avled Seurat. Camille Pissarro ombads att överta ledarskapet men avböjde. Han hade då övergick pointilismen och återgått till sin tidigare friare stil. Endast Maximilien Luce, Lucie Cousturier, Paul Signac och Henri-Edmond Cross förblev trogna rörelsen, och publicerade 1899 sitt doktrinära verk D'Eugène Delacroix au Néo-impressionnisme.[6]
Finländaren Alfred William Finch, överförde snart också de neoimpressionistiska erfarenheterna till konsthantverk. Riktningens opposition mot impressionismen fick betydelse för senare stilkonst, så som 1890-talets symbolism och 1900-talets expressionism och kubism.[7]
Neoimpressionismen fick stor betydelse för bland andra fauvisterna och kan sägas ha efterträtts av neoplasticisterna.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- Honour, Hugh; Fleming, John (1992). Konsten genom tiderna (3). Stockholm: Tidens förlag. sid. 612–614. ISBN 91-550-3820-4
- Robyn Roslak, Neo-impressionism and Anarchism in Fin-de-Siècle France, Ashgate Publishing 2007.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Lexikon över modern konst, red. Sven Lövgren. s. 235–238.
- ↑ Lexikon över modern konst, red. Sven Lövgren. s. 235-238.
- ↑ Lexikon över modern konst, red. Sven Lövgren. s. 235-238.
- ↑ Lexikon över modern konst, red. Sven Lövgren. s. 235-238.
- ↑ Lexikon över modern konst, red. Sven Lövgren. s. 235-238.
- ↑ Lexikon över modern konst, red. Sven Lövgren. s. 235-238.
- ↑ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 944–945
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Neoimpressionism.- Böcker i ämnet neoimpressionism på svenska bibliotek. (libris.kb.se)
