Nicholas K. Roerich

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Nicholas K. Roerich
N Roerich.jpg
FödelsenamnNicholas Konstantinovich Rerikh Roerich
Född27 september 1874
Sankt Petersburg, Ryssland
Död13 december 1947 (73 år)
Kullu, Himachal Pradesh, Indien
NationalitetRysk
FöräldrarKonstantin Fjodorovič Rerich
Maria Vasiljevna Rerich
Make/makaHelena Roerich
Konstnärskap
År aktiv1899 – 1947
FältEssäist, målare, scenograf
UtbildningKejserliga konstakademin
Signatur
Подпись Николая Рериха-1932 г.jpg
Redigera Wikidata (för vissa parametrar)

Nicholas Roerich (Nikolaj Konstantinovitj Rjorich), född 9 oktober 1874 (27 september g.s.) i Sankt Petersburg, död 13 december 1947 i Kullu i Indien, var en rysk konstnär, författare, vetenskapsman, son till Konstantin Roerich, och Marie V. Kalasjnikova.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Roerich tog juristexamen vid S:t Petersburgs universitet 1898 och utbildade sig till målare vid Kejserliga konstakademin i samma stad. 1900 for han till Paris för första gången och blev där elev hos bland andra Cormon. Hans konst från den perioden räknas till det som kallas nordisk modernism. 1901 gifte han sig med Helena Shaposhnikova och fick med henne sönerna Jurij Roerich (1902), senare känd filolog och tibetolog, och Svetoslav Roerich (1904), även han konstmålare.

1916 drabbades Roerich av en allvarlig lungsjukdom och familjen flyttade till Sordavala vid Ladoga. Efter oktoberrevolutionen förklarade sig Finland självständigt och gränsen mot Ryssland stängdes. Roerich kunde inte längre resa till Petrograd på olika uppdrag.[1]

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1916 och 1919 skrev Roerich lyrik på blankvers. Med essäer uttrycker han sin inre resa och sitt andliga sökande. Han tror på hinduismen med ett ändlöst universum som manifesterar sig i återkommande cykler av skapande och upplösning.[1] Hinduismen visar hur kulturen kan skapa en andlig ekologi, vilken både är en helhet och öppen för inre olikheter.[2]

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Många av Roerich böcker finns inte längre tillgängliga, men de visar ändå på hans bredd. [3]

  • Flame in Chalice
  • Altai-Himalaya
  • Heart of Asia
  • Shambhala
  • Realm of Light
  • The Invincible
  • Beautiful Unity
  • Heroica

Konstnärskap[redigera | redigera wikitext]

1906 blev han rektor for den privata konstskolan i S:t Petersburg, som han reformerade. På 1910-talet uppmärksammades Roerich för sin scenografi inom teatern, inte minst för Ryska balettens uppsättning av Le Sacre du Printemps (1913), för vilken han även skrev librettot tillsammans med Igor Stravinskij. Den mest kända målningen från perioden är "Himlens kamp" (1912) där han förutspår första världskriget. Under den ryska revolutionen var han bosatt i Finland. Efter en inbjudan från Sverige reste han runt i Skandinavien och visade sin konst på olika utställningar. 1919 blev Roerich inbjuden av Sergej Djagilev som scenograf för operor av Modest Musorgskij och Aleksandr Borodin.[1] Familjen flyttade till London och omkring 1920 kom han till USA där han gjorde resor med sitt staffli och ställde ut sina tavlor. 1921 grundade han Master Institute of United Arts i New York. 1924 öppnades det första Roerichmuseet i New York[4]

Centralasien[redigera | redigera wikitext]

1925-1928 genomförde Roerich den stora centralasiatiska expedition där hela hans familj deltog. Expeditionen var nära att sluta i katastrof i Tibet vintern 1927-1928.[5]

USA:s jordbruksdepartement finansierade en expedition till Manchuriet där Roerich och två vetenskapsmän från departementet deltog. Expeditionen genomfördes åren 1934–1935 och utforskade bergskedjan Stora Hinggan i västra Manchuriet.[6]

Agni Yoga[redigera | redigera wikitext]

Forsningcenter Urusvati

Roerich hustru var teosof och 1920 bildade de tillsammans Agni Yoga-sällskapet i New York. Agni Yoga betyder ’’Levande etik’’ och är en daglig övning för att erfara den gudomliga elden. Året därpå bildade Roerich Master Institute of United Arts. Institutets ledord var: Konst förenar mänskligheten.[7] 1923 flyttade familjen till Darjeeling i norra Västbengalen. Efter expeditionerna i Himalaya bosatte sig familjen i Nagar i Himachal Pradesh och bildade forskningscentret Urusvati. 1929-1947 var Roerich bosatt i Kullu och arbetade med det material som de samlat in under expeditionerna i Indien och Centralasien.

Pax Cultura[redigera | redigera wikitext]

Pax cultura.svg

Roerich hade länge funderat över konst som en brygga mellan religioner och nationer. Den mystiska upplevelsen och förståelsen av religionen som en kulturell konstruktion är en förutsättning för att skapa en religiös reformation. Målet skall vara en fruktbar metafysisk ekologi där många olika slags religiösa praxis och tolkningar kan trivas sida vid sida.[8] Åren 1903–1904 reste Nicholas och Helena Roerich till många gamla ryska städer för att upptäcka rötterna till rysk kultur. Det ledde till många målningar, men också till flera artiklar där han beskrev det stora konstnärliga värdet av ikonmåleri och rysk arkitektur.[1] Med Röda korset som modell föreslog Roerich ett fördrag för skydd av kulturell egendom under tider av både krig och fred. 1935 undertecknades hans Roerich' pakt (Pax Cultura), om bevarandet av världens stora kulturskatter (i dag världsarvslistan).[9]

Senare år[redigera | redigera wikitext]

J. Nehru, Indira Gandhi och M. Yunus besöker Roerich 1942

Under andra världskriget bodde Roerich i Kullu med sin familj. 1942 fick Roerich besök av Jawaharlal Nehru och hans dotter, Indira Gandhi. De diskuterade världens framtid och behovet av ett kreativt samarbete mellan Ryssland och Indien. Samma år bildades ett amerikansk–ryskt kulturellt sällskap i New York. Aktiva medlemmar blev bland annat Ernest Hemingway, Charlie Chaplin, Serge Koussevitzky och vetenskapsmännen Robert Millikan och Arthur Compton.[10]

Roerich avled i sitt hem i Kullu 1947. Han lämnade efter sig omkring 7.000 målningar, ritningar och teaterdekorationer, cirka trettio böcker och en okänd mängd brev och artiklar. Hans sista verk var Den dolda skatten (1947).

Konstverk (urval)[redigera | redigera wikitext]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] ”International Centre of Roerich Museum”. Läst 17 januari 2021.
  2. ^ Skriver 2011, s. 209.
  3. ^ ”Writings”. Läst 18 januari 2021.
  4. ^ ”Nicholas Roerich Museum”. Läst 17 januari 2021.
  5. ^ "Following the Route of the Roerich Expedition". Läst 18 januari 2021.
  6. ^ "Nicholas Roerich’s 1934 Expedition to Manchuria". Läst 18 januari 2021.
  7. ^ ”Master Institute of United Arts”. Läst 17 januari 2017.
  8. ^ Skriver 2011, s. 207.
  9. ^ “Roerich-pacten”. Läst 18 januari 2021.
  10. ^ ”Arca 1943”. Läst 18 januari 2021.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Skriver, Morten; Billing Vera (2011). Skönhetens befrielse: förslag till en ekologisk estetik. Dals Rostock: Igenom. Libris länk. ISBN 9789197728096 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Rerich, Nikolaj Konstantinovič (2007). Nicholas Roerich: konstnär, fredsaktivist, arkeolog, poet, mystiker. Stockholm: Svenska teosofiska bokförlaget. Libris länk. ISBN 9186924079 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]