Nicolas Poussin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nicolas PoussinSjälvporträtt (1650). Louvren, Paris
Nicolas PoussinEt in Arcadia Ego (1637-1639). Louvren

Nicolas Poussin, född i juni 1594 i Les Andelys, Frankrike, död 19 november 1665 i Rom, var en fransk målare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

År 1612 begav sig Poussin till Paris, där han hos Georges Lallement och Ferdinand Elle fortsatte sin utbildning som hade inletts i Rouen hos Quentin Varin. Efter en vistelse i Venedig reste Poussin 1624 till Rom genom förmedling av diktaren och vännen Cavaliere Marino, var Adinis han illustrerat. Där gynnades han av bland andra kardinalen Francesco Barberini. År 1640 återvände han till Paris, där han utnämndes till kunglig målare, men på grund av de intriger han där utsattes för lämnade han redan 1642 åter Paris och bosatte sig på nytt i Rom.[1]

Poussin anses vara grundaren av den franska klassicismen. Han hävdade, att färgen endast hade ett dekorativt värde i en målning och var av mindre betydelse än de mer formella beståndsdelarna teckning och komposition, vilka tillfredsställer intellektet istället för känslan. Denna hållning kom senare att kallas för poussinism. Från att i sina tidiga målningar ha skapat brokiga målningar blir hans senare målningar utifrån venetianskt inflytande präglade av ett valörrikt ljusdunkel.[2] Utifrån den antika konsten och den italienska renässansen utförde Poussin religiösa och mytologiska historiebilder, porträtt och landskap som alltid fogas in i en sträng ordningsprincip som strävar efter högsta fulländning.

Et in Arcadia Ego[redigera | redigera wikitext]

Herdarna i klassisk hållning står vid en sarkofag och tyder inskriften Et in Arcadia Ego (Även jag är i Arkadien), d.v.s. även döden är närvarande i denna stilla och harmoniska herdeidyll. Dessa lapidariska ords klassiska koncentration och behärskning framhäver liknande egenskaper hos målningen och ger ett fulländat uttryck för hans melankoli över glädjens flyktighet.

Det i milt morgonljus dränkta landskapet, vars horisont markeras av en massiv bergskedja som symboliserar beständighet, motsvarar Poussins klassicistiska ideal. Som ett av konstnärens främsta mästerverk har denna berömda ”förgänglighetens elegi” haft ett stort inflytande över landskapsmåleriet därefter.

Konstverk (i urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Germanicus död (1627)
  • Den helige Erasmus martyrium (1628)
  • Midas och Bacchus (1629-1630)
  • Pesten i Ashdod (1630)
  • Sabinskornas bortrövande (1634-1635)
  • Et in Arcadia Ego (1637-1639)
  • Israeliterna samlar manna i öknen (1637-1639)
  • En dans till tidens musik (1638)
  • Gossen Moses upphittas (1638)
  • Gossen Moses trampar på Faraos krona (1645)
  • Landskap med Polyfemos (1648)
  • Självporträtt (1650)
  • Bacchus-Apollo

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1146 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1147 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]