Nightingale (fartyg)

Från Wikipedia
Nightingale
Allmänt
Tidigare namnSarah Cowles
Typklass/KonstruktionKlipperskepp
ÄgareSampson & Tappan[1]
RegistreringshamnSalem, Massachusetts
Rio de Janeiro
Boston, Navy Yard
San Francisco
Kragerø
FartområdeOceanfart
Historik
ByggnadsvarvSamuel Hanscomb Jr., Eliot, Maine
Kölsträcktjanuari 1851
Sjösatt16 juni 1851
Levererad18 oktober 1851
Ödeövergiven på Atlanten 17 april 1893
Tekniska data
ByggnadsmaterialEk, akacia, furu.[1]
Längd54 meter
Bredd11 meter
Djupgående5,8 meter
Bruttodräktighet1 066 registerton
FramdrivningSegel
Passagerare225[2]

Nightingale var ett extremt klipperskepp[a] byggt 1851 i Portsmouth i New Hampshire. Hon gjorde flera rekordresor på Fjärran Östern och runt Kap Horn till San Francisco. Därefter såldes Nightingale till Rio de Janeiro och blev ett slavskepp.

1861 stoppades fartyget utanför Kabinda i Angola, och samma år konfiskerades hon av USA:s flotta. Efter femton år under amerikansk flagg såldes Nightingale till en redare i Sydnorge. Hon byggdes om till fullriggare och gick på timmertraden över Nordatlanten till 1893.

På en resa till Halifax övergavs hon, efter att ha skadats under en storm. Besättningen reste vidare med ett annat fartyg.[3]

Fartyget[redigera | redigera wikitext]

Skeppet var ett av 28 klipperskepp som byggdes vid floden Piscataqua av skeppsbyggmästare Samuel Hanscom.[4] Kölen påbörjades i januari 1851. Från början skulle fartyget döpas till Sarah Cowles, men efter Jenny Linds turné i USA från hösten 1850 ändrades namnet till Nightingale (efter den "svenska näktergalen").

Målet för jungfruresan var Världsutställningen i London och att visa upp den överlägsna amerikanska skeppsbyggnadskonsten. Men Nightingale kunde inte avsegla från Boston förrän den 18 oktober med destination Sydney. Ombord var fullt av passagerare som brann av guldfeber.[b] Nightingale förtöjde i Sydney den 20 januari efter 93 dygn.[5]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tekappsegling[redigera | redigera wikitext]

År 1849 upphörde Englands monopol på sjötransporter från Kina. Te lastades på klipperskepp och de första fartygen som levererade lasten i London fick mest betalt.

I början av 1852 seglade Nightingale från Australien till Shanghai för att lasta te till London. En tävling mellan fyra amerikanska och tre engelska klipperskepp arrangerades.[2] Det amerikanska skeppet Witch of the Wave vann med 90 dygn från Kanton och Nightingale behövde 110 dygn från Shanghai, som dock var en längre sträcka.[6] Nightingales ägare, Samson & Tappan utsåg den 29-åriga Samuel Mather[7] till ny kapten.

De följande åren gjorde Nightingale flera mycket snabba resor, bland annat Shanghai–London på 91 dygn och Shanghai–New York på 88 dygn.

Australien[redigera | redigera wikitext]

Chefen för Hydrographic Buraeu i Washington, löjtnant Maury, hade studerat vindar och strömmar i Indiska oceanen och kommit fram att den snabbaste sjövägen till Melbourne gick söder om fyrtionde latituden, Roaring forties. År 1854 chartrades Nightingale av Roderick Cameron för post, passagerare och frakt till Melbourne. Den 20 maj seglade fartyget under kapten Mathers befäl från New York, med 125 passagerare och last. Man anlände i Hobson Bay efter 75 dygn,[8] där tidigare rekord låg på 90 dygn. Guldrush rådde, en rush som nådde sin topp under 1850-talet. Från Melbourne gick hemresan via Kina med sidenvaror och te.[1]

Dessa resor upprepades de kommande åren. 1859 seglade hon till San Francisco med 6 500 tunnor mjöl. Fyra dagar ut från Boston överraskades fartyget av en svår storm. Två man föll ner från stormasten; den ena slog ihjäl sig och den andra försvann i havet. Året därpå såldes Nightingale till en affärsman i Salem, Massachusetts, som sände fartyget till Rio de Janeiro.[2]

Slavskepp[redigera | redigera wikitext]

Infångande av afrikaner, 1859.

Den 16 juni 1861 skriver New York Times:

” Fartyget Nightingale med niohundrafemtio negrer ombord har kapats av USS Saratoga „
– New York Times Archives, 16 juni 1861.[9][c]

Nightingale kapades av USS Saratoga utanför Kabinda vid Kongoflodens mynning. 950 afrikanska slavar fanns ombord, ämnade att säljas i Havanna. En kaparbesättning sattes ombord på Nightingale och förde fartyget till Liberia.[d] I Monrovia lämnades 801 afrikaner, sedan 149 hade dött av sjukdomar och umbäranden på vägen, vid sidan av tre amerikanska besättningsmän.[9]

Fartyget lade till i New Yorks hamn den 15 juni, och efter några dagar auktionerades hon ut. USA:s flotta köpte henne för 13 000 dollar.[10]

Åter under amerikansk flagg[redigera | redigera wikitext]

Det amerikanska inbördeskriget hade inletts samma vår. Nightingales första uppdrag blev att förse Nordstaternas flottbas Key West med kol som bränsle för de nya ångfartygen. Den 18 augusti 1861 hissade kapten David B. Horne sitt befälstecken och seglade söderut till Hampton Roads och vidare till Key West.[10] Sydstaterna byggde successivt upp en flotta i Mississippifloden. Den 12 oktober ägde ett sjöslag rum vid Head of Passes i flodens delta. Nordstaterna gick upp i floden med fartygen USS Richmond, Preble, Vincennes, Water Witch och Nightingale. Sydstaterna försvarade floden med CSS Calhoun, Manassas, Jackson och flera pråmar. Manassas rammade Richmond och Nightingale gick på grund. Sydstaterna utnyttjade inte sin framgång och Richmond kunde repareras, medan Nightingale kunde dras flott efter att ha lämpat kolförrådet överbord.[11]

Efter kriget sålde flottan ut överflödiga fartyg, och Nightingale köptes av Western Union Telegraph Company i San Francisco. Hon deltog i en expedition i British Columbia och Alaska för att undersöka möjligheterna att knyta ihop USA:s och Europas telefon- och telegrafnät över Berings sund till Ryssland.[e][12] 1876 seglade Nightingale till New York och såldes till norska sjökaptenen S. P. Olsen för 15 000 dollar.

Under norsk flagg[redigera | redigera wikitext]

Nightingale fick hemmahamn på Kragerø i Sydnorge och användes på timmertraden mellan Europa och Kanada. 1885–86 renoverades hon och riggades om till ett barkskepp.[8] Däckshuset lyftes i land, lastluckor förstorades för att underlätta lastning av timmer och galjonsbilden demonterades.[10]

Den 17 april 1893 råkade Nightingale ut för svår storm på resa från Liverpool till Halifax. Kapten Ingebretsen och besättningen tvingades överge fartyget, som skadats svårt. De räddades därefter av ett förbipasserande fartyg.[10][3]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Galjonsfiguren från Nightingale.

Galjonsfiguren[redigera | redigera wikitext]

Galjonsfiguren snidades av skulptören John W. Mason[13] och monterades under utrustning av fartyget i East Boston.[14]

Hundra år efter att Nightingale försvunnit på Nordatlanten upptäcktes en galjonsfigur föreställande Jenny Lind på en gård utanför Alingsås i Sverige. Den hade använts som fågelskrämma och sedan hamnat i ett förråd och glömts bort. Galjonsfiguren kom från Kragerø, där fartyget hade renoverats. Arbetare från Bohuslän hade deltagit i renoveringsarbetet, och någon kan ha tagit med figuren på båt från Kragerø till Göteborg.[15]

Nightingale i kulturen[redigera | redigera wikitext]

År 1996 gav Benin[f] ut en serie frimärken med fågelmotiv samt ett frimärke med klipperskeppet Nightingale.[16]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Extremt klipperskepp betecknar ett fartyg där farten är viktigare än lastförmågan.
  2. ^ År 1851 upptäcktes guld nära den lilla lantsortsstaden Ballarat 105 kilometer nordväst om Melbourne.
  3. ^ ”The Ship Nightingale Seized by the United Sloop-of-War Saratoga, with Nine Hundred and Fifty Negroes on Board”.
  4. ^ Liberia koloniserades av American Colonization Society, som verkade för att ge frigivna slavar en fristad i Afrika. Liberia blev en självständig republik 1847.
  5. ^ Telefon- och telegrafnät över Berings sund blev inaktuellt när Atlantkabeln började läggas ut.
  6. ^ Många slavskepp hämtade slavar i kuststaden Ouidah, Benin.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Svärdskog 2004, sid. 239-241.
  2. ^ [a b c] Svärdskog 2004, sid. 73-78.
  3. ^ [a b] ”SV Nightingale († 1893)”. wrecksite.eu. Läst 18 januari 2020.
  4. ^ ”Samuel Hanscom”. Läst 17 januari 2020.
  5. ^ ”Clipper Ship ”Nightingale”. Läst 16 januari 2020.
  6. ^ Lubbock 1946, sid. 121-124.
  7. ^ ”Capt Samuel Webb Mather”.Läst 19 januari 2020.
  8. ^ [a b] ”Nightingale”. Bruzelius.info. Läst 16 januari 2020.
  9. ^ [a b] ”Capture of a Slaver”. Läst 20 januari 2020.
  10. ^ [a b c d] Svärdskog 2004, sid. 84-90.
  11. ^ Union Navy”. Books.google.se. Läst 20 januari 2020.
  12. ^ ” Western Union Telegraph Company”. Läst 20 januari 2020.
  13. ^ ”Nightingale's Jenny Lind”. Läst 26 januari 2020.
  14. ^ Svärdskog 2004, sid. 158-60.
  15. ^ ”Från 1800-talsskepp till miljösymbol på Times Square”. Läst 18 januari 2020.
  16. ^ ”Nightingale Clipper”. Shipstamps.co.uk. Läst 21 januari 2020.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svärdskog, Karl-Eric (2004). Jenny Lind: från näktergal till fågelskrämma. Göteborg: K.-E. Svärdskog. Libris 9655189. ISBN 9163156156 
  • Lubbock, Basil (1946) (på engelska). The China clippers (2. ed.). Glasgow: Brown, Son &Ferguson. Libris 1750222 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Nightingale_(fartyg)&oldid=52313617”