Nikolaj Nikolajevitj

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Storfurst Nikolaj (1856-1929)

Nikolaj Nikolajevitj, född 6 november (18 november n.s.) 1856 i Sankt Petersburg , död 5 januari 1929 i Antibes , var en rysk storfurste och general. Han var sonson till tsar Nikolaj I och son till storfurst Nikolaj och Alexandra av Oldenburg.

Nikolaj Nikolajevitj deltog som generalstabskrig i rysk-turkiska kriget 1877-78, blev regementschef vid kavalleriet 1884, generalinspektör för kavalleriet 1895, samt president i försvarsrådet, chef för gardena och högste befälhavare i Sankt Petersburgs milititärdistrikt 1905. Nikolaj arbetade energiskt för höjandet av den ryska arméns krigsberedskap och utnämndes till överbefälhavare för armén vid första världskrigets utbrott 1914. Han vann 1914-15 betydande framgångar mot Österrike-Ungern men lyckade inte förhindra de stora nederlagen mot tyskarna i Ostpreussen och Polen. Av inrikespolitiska skäl entledigades Nikolaj i september 1915 från befälet Nikolaj II personligen övertog kommandot.[1]

Nikolaj utsågs i stället till vicekonung och befälhavare i Kaukasien. Efter tsarens abdikation i samband med februarirevolutionen 1917 blev Nikolaj åter överbefälhavare men avsattes kort därefter och internerades på Krim.

Han frigavs 1918. Han tillhörde de 80-tal personer som evakuerades på det brittiska fartyget HMS Marlborough från Krim med änketsaritsan Maria Fjodorovona i april 1919. Han emigrerade till Italien, varifrån han 1922 flyttade till Frankrike, där han fram till sin död var bosatt på slottet Choigny utanför Paris.[1]

Nikolaj åtnjöt internationellt högt anseende som militär. Han gifte sig 1907 i Jalta på Krim med sin brors svägerska, prinsessan Anastasia av Montenegro (1868-1929). De var barnlösa.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1148