Nils Heribert Nilsson

Från Wikipedia
Nils Heribert Nilsson
Född26 maj 1883
Skivarps församling, Skåne[1]
Död2 augusti 1955 (72 år)
Lunds domkyrkoförsamling, Skåne[1]
NationalitetSvensk
Yrke/uppdragBotaniker, genetiker och professor
MakaHulda Rabe
(g. 1912–1955)

Nils Heribert Nilsson, född 26 maj 1883 i Skivarp, död 3 augusti 1955[2], var en svensk botaniker och genetiker. Han skrev 1912–1927 sitt namn Nils Heribert-Nilsson.[3] Som författare har han också skrivit sitt namn Heribert Nilsson, bland annat i Synthetische Artbildung från 1953.

Bakgrund och familj[redigera | redigera wikitext]

Nils Heribert Nilsson var son till Nils Nilsson, åbo i Almaröd, Skivarp, och Sissa Nilsson, ogift Nilsdotter.[4][5] Han var från 1912 till sin död gift med Hulda Heribert-Nilsson[1] (1891–1982)[1], född Rabe, som under andra världskriget var sekreterare i Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté.[6] De fick dottern Ingar (1913–2004)[1], gymnastikdirektör, gift med ingenjör Åke Nilsson, och sonen Nils Göran Heribert-Nilsson (1919–1998).[4][1]

Nils Heribert Nilsson antog släktnamnet Heribert-Nilsson, ett namn som såväl han som hustru och son bar till sin död,[1] trots att han själv slutade använda namnet med bindestreck.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter akademiska studier blev Nils Herbert Nilsson filosofie kandidat 1910 och filosofie licentiat 1914.[4] Han disputerade 1915 – under namnet Heribert-Nilsson – vid Lunds universitet,[7] och blev samma år docent i botanik vid Lunds universitet. 1920 blev han docent i ärftlighetslära och artbildningsteori, samt erhöll 1926 professors titel. Nils Heribert Nilsson var 1912–1928 ledare för förädlingsarbetena med råg, havre och potatis vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt och från 1928 professor i botanik vid Lantbruks- och mejeriinstitutet på Alnarp.[8] 1932 utnämndes han till professor i systematisk botanik och ärftlighetslära vid Lantbrukshögskolan i Ultuna.[4] Åren 1934–1948 var han professor i botanik, särskilt systematik, morfologi och växtgeografi, vid Lunds universitet.[6] Utnämningen till professor i Lund föregicks av en segdragen strid mellan Nilsson och framförallt Göte Turesson om vem som var mest kvalificerad för tjänsten. Nilsson bedömdes slutligen ha bäst meriter och tillträdde tjänsten som professor i Lund, varefter Turesson fick överta Nilssons tidigare professur vid Lantbrukshögkolan.[9]

Nilsson ägnade sig åt växtförädling, och hans viktigaste forskningsinsatser gällde videsläktet (Salix) och dess taxonomi, som är mycket svåröverskådlig på grund av omfattande hybridbildning. Han utförde bland annat korsningsstudier mellan Salix viminalis och Salix caprea.[10]

Nilsson genomförde omfattande experiment i syfte att studera artbildningen hos Salix. Hans forskning övertygade honom om att artbildning sker genom hybridisering och inte genom mutationer; en teori som tidigare lanserats av den nederländske botanikern och genetikern Johannes Paulus Lotsy. Nilsson förkastade således den så kallade moderna evolutionära syntesen. Botanikern Einar Du Rietz stod nära Nilssons och Lotsys uppfattningar om hur artbildning sker.[11]

Nils Heribert Nilsson tilldelades det Westrupska priset 1923.[12] Han blev ledamot av Kungliga Lantbruksakademien 1924, av Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund 1925 och av Kungliga Vetenskapsakademien 1943. Han var preses för Fysiografiska Sällskapet 1937-1938.[13] Han deltog i grundandet av Mendelska sällskapet, var ledamot i sällskapets första styrelse och bidrog med ett stort antal artiklar till sällskapets vetenskapliga tidskrift Hereditas.[14][15]

Auktorsnamnet N.H.Nilsson kan användas för Nils Heribert Nilsson i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken; se Wikipediaartiklar som länkar till auktorsnamnet.

Emikation - Nilssons alternativ till utvecklingsläran[redigera | redigera wikitext]

Nilssons sista större arbete, Synthetische Artbildung, är ett verk i två delar på tillsammans mer än 1 300 sidor. Det framställer ett alternativ till evolutionsteorins förklaring av hur växt- och djurarter kommit till. Enligt Nilsson förekommer inte någon utveckling i nutiden och har troligen inte heller förekommit i tidigare skeden. Nilsson menade att paleontologins lagerföljder var resultat av stora katastrofer, där material från tropiska och tempererade områden blandats. Som drivkraft tänkte han sig att månen vid några tillfällen hade kommit mycket närmare jorden än idag och förorsakat tidvattenvågor som jättelika tsunamis.

Resultatet skulle vara att nästan allt liv på jorden utsläcktes, medan de substanser som ingick i arvsmassan rekombinerades så att en helt ny fauna och flora bildades. Denna rekombination och tillblivelse av nya arter skulle ha skett närmast momentant, eller inom en halvtimme. Detta kallades av Nilsson för emikation, något som plötsligt springer fram.

Nilssons hypoteser på detta område blev inte accepterade av hans samtid[16][17] och är det ännu mindre idag. De nämns emellertid i amerikansk kreationistisk litteratur som exempel på att det har funnits framstående vetenskapsmän i relativt modern tid som avvisat utvecklingsläran. Det bör betonas att Nilsson inte var kreationist, och att hans hypoteser inte ger stöd åt kreationismen, d.v.s. skapelsen av alla arter vid ett tillfälle genom gudomligt ingripande.

Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Die Spaltungserscheinungen der Oenothera lamarckiana, doktorsavhandling (Lund: Gleerup 1915).
  • Naturens ändamålsenlighet och olika artbildningsteoriers ställning till denna fråga (Stockholm: Bonnier, 1917)
  • Experimentelle Studien über Variabilität, Spaltung, Artbildung und Evolution in der Gattung Salix (Lund: Gleerup, 1918)
  • Synthetische Bastardierungsversuche in der Gattung Salix, (Lund: Gleerup 1930).
  • Linné, Darwin, Mendel: trenne biografiska skisser (Stockholm: Bonnier, 1930)
  • Der Entwicklungsgedanke und die moderne Biologie (Leipzig: Barth, 1941)
  • Synthetische Artbildung: Grundlinien einer exakten Biologie, 2 band, (Lund: Gleerup 1953).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Sveriges dödbok 1901–2013 Swedish death index 1901-2013 (Version 6.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2014. Libris 17007456. ISBN 9789187676642 
  2. ^ Carl Skottsberg: Kungliga Svenska Vetenskapsakademien: Personförteckningar 1916-1955 (1957), sid. 19.
  3. ^ N Heribert Nilsson i Svenskt biografiskt lexikon (1987–1989).
  4. ^ [a b c d] Nilsson, Nils Heribert, professor, Lund i Vem är Vem? / Skånedelen 1948 / s 403.
  5. ^ Sveriges befolkning 1900 (Version 1.00). Ramsele : SVAR: Sveriges släktforskarförb. 2006. Libris 10184558 
  6. ^ [a b] Ediffah.org: Heribert Nilsson efterlämnade papper Arkiverad 3 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine., läst 21 juli 2009
  7. ^ Heribert-Nilsson, Nils (1915) (på tyska). Die Spaltungserscheinungen der Oenothera lamarckiana. Kungl. Fysiografiska sällskapets i Lund handlingar, 99-1288828-6Lunds universitets årsskrift. Andra avdelningen, Medicin samt matematiska och naturvetenskapliga ämnen, 0368-8151 ; 12:1. Lund: Gleerup. Libris 1844249 
  8. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 1131.
  9. ^ Uddenberg, Nils (2003). Idéer om livet. En biologihistoria. Band II. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur. sid. 114. ISBN 91-27-09360-3 
  10. ^ Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien - Enheten för de areella näringarnas historia: Stig Larsson: Salix Arkiverad 8 oktober 2011 hämtat från the Wayback Machine. i Växtförädlingens framsteg, s. 273-274.
  11. ^ Bengt Jonsell (2007). ”Svensk botanisk forskning under 1900-talet”. Svensk botanisk tidskrift 101 (1): sid. 19-54. Arkiverad från originalet den 13 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150713171129/http://svenskbotanik.se/wp-content/uploads/2013/10/jonsell.pdf. Läst 13 juli 2015. 
  12. ^ ”Kungliga Fysiografiska Sällskapet”. Mottagare av Sällskapets medaljer och priser. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924020309/http://www.fysiografen.se/media/filer_public/mottagare_av_sallskapets_medaljer_och_priser.pdf. Läst 17 juli 2015. 
  13. ^ ”Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund”. Arkiverad från originalet den 21 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150721071402/http://www.fysiografen.se/sv/om-oss/historik/sallskapets-tidigare-preses/. Läst 17 juli 2015. 
  14. ^ Mattias Höglund och Bengt O. Bengtsson (2014). ”The origin of the Mendelian Society in Lund and the start of Hereditas”. Hereditas 151 (6): sid. 110-114. doi:10.1111/hrd2.00078. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/hrd2.00078/pdf. Läst 21 juli 2015. 
  15. ^ Paulsson, Carl Magnus (1992). Skånsk genetik och växtförädling. Mendelska Sällskapet under tre decennier.. sid. 17. http://www.zbt.m.se/mendelian/pdfs/Palsson.pdf 
  16. ^ Joel Hedgepeth, review of Synthetische Artbildung Science 13 August 1954: Vol. 120. no. 3111, pp. 257 - 258
  17. ^ G. Ledyard Stebbins, The Quarterly Review of Biology, Dec. 1955, pp. 384-386

Källor[redigera | redigera wikitext]