Nils Quensel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nils Quensel

Nils Jakob Eberhard Quensel, född 22 oktober 1894 i Stockholm, död 18 november 1971, var en svensk jurist och statsråd. Han var son till justitierådet Eberhard Quensel och Anna Jönsson samt bror till advokaten Conrad Quensel.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Nils Quensel tog studentexamen i Stockholm 1912 och blev filosofie kandidat vid Uppsala universitet 1915 och juris kandidat vid samma universitet 1920. Han gjorde tingstjänstgöring 1921-1923 och blev tillförordnad fiskal i Svea hovrätt 1924. 1926 blev Quensel adjunkt ledamot i Svea hovrätt och assessor 1928. 1930 blev han lagstiftningssakkunnig på finansdepartementet och 1931 byråchef för lagärenden på finansdepartementet. Han blev expeditionschef i departementet 1933 och statssekreterare i kommunikationsdepartementet 1934-1936. Quensel utnämndes 1936 till hovrättsråd i Svea hovrätt och blev samma år genom Ernst Wigforss rekommendation konsultativt statsråd, en post han innehade 1936–1940 och 30 augusti 1943–31 oktober 1951, då han bland annat handlade kyrkofrågor från 1945. Enligt vissa källor var Quensel partilös[1], men han har också förknippats med Bondeförbundet.[2] Quensel var samtidigt president i Kammarrätten 1940–1961.

Quensel avgick som kyrkominister 1951 i samband med Kejneaffären. Quensel levde hela sitt liv ensam i sina föräldrars våning, vilket ledde till rykten om att han var homosexuell. Det finns inga belägg för detta, och han tycks inte ha haft några sexuella relationer alls. Kejne kopplade Quensels långvariga privata ekonomiska understöd till två förment homosexuella män till homosexuell prostitution. Kejne menade också att Quensels kontakter med polisintendenten Alvar Zetterquist och fångvårdsdirektören Hardy Göransson ingick i en plan att tysta Kejne. Anklagelserna kunde enligt Kejnekommissionen inte styrkas, men den relativt milda kritik som kommissionen riktade mot Quensels svårförklarliga poliskontakter och det sätt varpå hans privatliv lämnats ut räckte för att förmå honom att avgå som minister.[3][4]

Efter sin avgång fortsatte Quensel sin verksamhet som president i Kammarrätten i Stockholm fram till sin pensionering 1961. Han var också 1963–1968 verksam i 1963 års bibelkommission.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin http://www.ne.se/nils-quensel
  2. ^ Elis Håstad, "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, s. 123
  3. ^ Ulf Hamilton, "Mentaliteter i kamp - Kejne och Apelsinsaken", Personhistorisk tidskrift 1999:2, s 130
  4. ^ "Rättsrötan" och "Hr X - Statsrådet Quensel", Göran Söderström i Sympatiens hemlighetsfulla makt, Stockholmia förlag 1999
  5. ^ Kungl. Serafimerorden. i Sveriges statskalender 1955
  6. ^ Kungl. Nordstjärneorden. i Sveriges statskalender 1942bih
  7. ^ Kungl. Nordstjärneorden. i Sveriges statskalender 1940bih
  8. ^ Bihang till Sveriges Statskalender 1935. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1935. Sid. 121 
  9. ^ Hovrätterna. i Sveriges statskalender 1931
  10. ^ Sveriges statskalender för året 1935. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1935. Sid. 79 
  11. ^ Konungens Statsråd. i Sveriges statskalender 1940
  12. ^ [a b] Konungens Statsråd. i Sveriges statskalender 1947
  13. ^ Konungens Statsråd i Sveriges statskalender 1950
  14. ^ Konungens Statsråd. i Sveriges statskalender 1945


Företrädare:
Henrik Samuel Nyberg
Föreningen Heimdals ordförande
1917–1918
Efterträdare:
Nils Forssell
Företrädare:
Östen Undén
Statssekreterare i Kommunikationsdepartementet
1934–1936
Efterträdare:
Edgar Rosander
Företrädare:
Östen Undén
Konsultativt statsråd i Sverige
juristkonsult

1936–1940
Efterträdare:
Edgar Rosander
Företrädare:
Karl-Henrik Högstedt
President i Kammarrätten
1940–1961
Efterträdare:
Gustaf Thorolfsson Hedborg
Företrädare:
Thorwald Bergquist
Konsultativt statsråd i Sverige
juristkonsult

1943–1951
Efterträdare:
Ingvar Lindell