Nolebystenen
Nolebystenen  | |
 | |
| Signum | Vg 63 |
|---|---|
| RAÄ-nr | Fyrunga 6:1 |
| Område | Västergötland |
| Placering | Statens historiska museums lager i Tumba |
| Koordinater | 58°17′24″N 13°05′33″Ö / 58.29013°N 13.09253°Ö |
| Tillkomsttid | 350–500 e.Kr, eller 600-talet e.Kr. |
| Ristad av | okänd |
Nolebystenen eller Fyrungastenen, formellt Västergötlands runinskrifter 63 (signum Vg 63), är en runsten som hittades 1894 i Noleby i Fyrunga socken, Skånings härad, i nuvarande Vara kommun.[1][2][3] Inskriften har litteraturhistoriskt värde som det tidigaste uttrycket för föreställningen om runornas gudomliga ursprung.
Upptäckt och allmän karakteristik[redigera | redigera wikitext]
Stenen hittades 1894[1][2] av markägaren Julius Boman genom att en häst fastnade med tjuderlinan och på så vis ryckte loss stenen.[1][3] Den förvaras sedan 1896 i Statens historiska museums lager i Tumba.[1] Stenen är av granit.[1] På grund av dess storlek är det troligt att stenen en gång har varit placerad inne i en grav.[1] Runorna står på parallella linjer; fyra linjer har huggits först, men bara tre har använts.[4] Det mesta av inskriften är tydlig, men på några ställen är den svårläst på grund av flagring och att runor huggits på ett svårtolkat sätt.[1]
Datering[redigera | redigera wikitext]
Den nu auktoriserade dateringen av inskriften är mellan år 375 och 500.[5] De äldre dateringarna omnämnda i Sveriges runinskrifter varierar mellan 400-talets slut och omkring 700.[1] Vederhäftiga moderna litteraturhistoriska texter uppger 600‑talet som tillkomsttid.[6][7]
Texten[redigera | redigera wikitext]
Nedan anges stenens inskrift med runor, med latinska bokstäver, samt tolkning till modernt språk. Tecknet ¶ anger radslut. Vissa runor markeras som oläsliga. I normaliseringen är [e'k] ett försök att upplösa en binderuna.
- ᚱᚢᚾᛟᚠᚨᚺᛁᚱᚨᚷᛁᚾᚨᚴᚢᛞᛟᛏᛟᚼ-ᚨ ᚢᚾᚨᚦᛟᚢ ᛊᚢᚺᚢᚱᚨᚺ ᛊᚢᛊᛁᚺ --- ᛏᛁᚾ ᚺᚨᚴᚢᚦᛟ
Translitterering av runraden:
- runo fahi raginakudo toj-a ¶ unaþou ÷ suhurah : susi(h)---tin ¶ hakuþo[8]
Normalisering till urnordiska:
- Runo fahi raginakundo toj[e'k]a. ... ... ... Hakuþo. (Med vokallängd utsatt: Rūnō fāhi/fahi raginakundō toj[e'k]a. ... ... ... Hakuþō)[8]
Översättning till engelska:
En annan äldre översättning till nusvenska är ”Runor ristar jag, de från gudarna stammande. Jag åstadkommer ro …”[1]
Den nusvenska tolkningen är äldre och publicerades i Sveriges runinskrifter. Den nyare engelska tolkningen återfinns nu (2022) i Samnordisk runtextdatabas som är auktoriserad av Riksantikvarieämbetet. Den kan översättas som ”Jag förfärdigar den passande gudastammande runan … för Hakoþuz.”[10][11]
I båda tolkningarna ovan lämnas flera runor otolkade.[12]
Tolkningshistoria[redigera | redigera wikitext]
Inskriften på stenen har många gånger försökt tolkas, först av runologen Sophus Bugge år 1897. Han modifierade sin tolkning flera gånger, men hans tolkningar är förfelade.[1] Den första delen i inskriften tolkades av Erik Brate som ”Runor ristar jag, de från gudarna stammande”.[1] Han var den förste som gjorde den nu accepterade tolkningen av de två nyckelorden runo och raginakudo som ”runor” och ”från gudarna stammande”.[1] Fredrik Sander publicerade 1898 en tolkning som inte var ett framsteg, men förtjänar att nämnas eftersom han självständigt kom till samma tolkning av runo och raginakudo som Erik Brate.[1] Forskare som Wolfgang Krause[13] och Elmer Antonsen,[9] har instämt i tolkningen av de två orden.
I den andra delen (från unaþou) finns ingen konsensus om tolkningen av något ord. Otto von Friesen tolkad senare delen av inskriften som "jag bringar ro (i graven)".[1] Slutet av inskriften, ”hakuþo” är omdiskuterat. Hugo Jungner har två gånger behandlat inskriften och sista gången så sammanställer han hakuþo på Nolebystenen och haukoþur på stenen Vg 65.[1] Jungner gör tolkningen att haukoþur på Vg 65 betyder ”höksnabb, oblidkelig, angripare, förföljare” och kommenterar att ”Detta tycks vara ett passande uttryck för den som skall vara en död mans hämnare”.[1] På Nolebystenen tolkar Jungner hakuþo som ”en levande hämnare, en person som bär detta namn eller som – snarare – i eggande syfte vid ristningen tillägges detta epitet”.[1] Samnordisk runtextdatabas presenterar en tolkning från 1975 av som skiljer sig från de äldre tolkningarna då ”hakuþo” tolkas som namnet Hakoþuz.
Elmer Antonsen gjorde också en omtolkning av andra ordet i första delen av inskriften. Han tolkade fahi som ett adjektiv (”suitable”) i stället för ett verb för ”måla, rista” (runor).[9]
Konsensus om tolkningen[redigera | redigera wikitext]
Endast om första delen av inskriften finns konsensus om ett sammanhang. I runföljden runo fahi raginakudo toj-a, som normaliseras Runo fahi raginakundo toj[e'k]a (eller med vokallängd markerad: Rūnō fahi/fāhi raginakundō toj[e'k]a) råder full konsensus om första och tredje ordet: runor nämns i första ordet, och tredje ordet säger att runorna kommer från gudarna. Ragn‑ är en ordstam som har att göra med gudar; vi känner ordet från Ragnarök och namn som Ragnhild (bondenamnsform Ragnel). Runologer har funnit, att runan ᛞ (som translittereras d) ofta står för nd; därför är det inte långsökt att normalisera raginakudo till raginakundō.
Om det andra ordet råder nästan full konsensus. Ordet fahi har av de flesta runologer uttytts som presens indikativ av ett verb som betydde ”måla, göra inskrift”.[4][1][13] Samma verb finns i inledningsmeningarna på Rökstenen, och urbesläktade ord är de från latin kommande orden på pict‐, som engelska picture och paint; se Grimms lag om varför f‐ motsvarar p‐. Elmer Antonsen däremot tolkar ordet som ett adjektiv som betecknar positiva egenskaper, besläktat med fager.[9] Elmer Antonsens minoritetsuppfattning anges idag (2022) som översättning av inskriften i Samnordisk rundatabas.
Runorna som har normaliserats som toj[e'k]a har tolkats som två ord, ett verb som betyder ”göra”, motsvarande engelska ”to do”, tyska ”zu tun”, och pronominet ”jag” (urnordiska ekā).[13][4] Dessa runor är dock svårtolkade, eftersom detta ställe i inskriften ser ut att ha en otydlig binderuna (ligatur), ovan angiven som [e'k].
Om runföljden unaþou ÷ suhurah : susi(h)---tin i inskriftens andra del råder den negativa konsensus att runföljden är otolkad.
Litteraturhistorisk betydelse[redigera | redigera wikitext]
Trots att bara några ord är säkert tolkade, har Nolebystenen litteraturhistorisk betydelse. Under forntiden uppfattades runorna som en skänk av gudamakterna.[14] Denna föreställning uttrycks med de ”högstämda allittererande” orden Rūnō … raginakundō.[14] Nolebystenens inledning betecknas i Sveriges runinskrifter som ”rytmisk prosa”, men inledningsorden medtages i den internationella utgåvan av den fornnordiska skaldediktningen, Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages, som ett exempel på tidig poesi:[15][b]
rūnō fāhi
raginakundō
Samma ordpar finns på Sparlösastenen:
Ok rāð rūnaʀ þaʀ ræginkundu þar (Och tyd runorna där, de från gudarna stammande)[1]
… och i Hávamál:
Þat er þá reynt,
er þú at rúnum spyrr
inum reginkunnum
þeim er gørðu ginnregin
ok fáði fimbulþulr …
(”Det är då rönt, när du om de från gudarna stammande runorna spörjer, dem som de rådande makterna ristade och den store vismannen [= Oden] målande …”)[14]
Eftersom de två västgötska runinskrifterna har en motsvarighet i Hávamál nämns de i litteraturhistoriska översikter, som Mats Malms Runornas litteratur[6] och Preben Meulengracht Sørensens Kapitler af Nordens litteratur i oldtid og middelalder.[7] Litteraturhistoriker och runologer anmärker att det förhistoriska Sverige och Norden haft en stark dödsmagi och en fast föreställning om runornas magiska, gudomliga ursprung, som uttrycks i runinskrifterna,[6][7][1] vilket vore Sveriges äldsta litterärt utformade tanke.
Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]
- ^ Anmärkning om translittereringen normaliseringen och översättningen: Samnordisk runtextdatabas och Riksantikvarieämbetets translitterering förefaller innehålla ett fel: ”hakoþuz” skall troligen vara ”hakuþo”; ”hakuþo” finns i källan som reuntextdatabasen följer (Elmer Antonsen). Formen ”hakuþo” har angivits i denna artikel. Detta gäller även normaliseringen och översättningen: databasen och RAÄ har ”Hakoþuz” istället för ”Hakuþo”, och ”Hakoþuz” i stället för ”Hakuþuz”.
- ^ Inskriften medtages dock inte av Hans‐Peter Naumann i Metrische Runeninschiften in Skandinavien.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t] Hugo Jungner, Elisabeth Svärdström, red (1940-1970). Sveriges runinskrifter. Bd 5, Västergötlands runinskrifter. Stockholm: KVHAA. http://www.raa.se/runinskrifter/sri_vastergotland_b05_h03_text_2.pdf
- ^ [a b] Fyrungastenen i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
- ^ [a b] ”Gefionmyten - När Oden kom till Västergötland” (HTML). 14. http://wadbring.com/historia/undersidor/gefion.htm#nolebystenen. Läst 2 mars 2010.
- ^ [a b c] Tineke Looijenga, Texts & contexts of the oldest Runic inscriptions. Leiden 2003. ISBN 90-04-12396-2.
- ^ ”Runinskrift Vg 63 i Samnordisk runtextdatabas 2020”. Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, och Riksantikvarieämbetet. http://kulturarvsdata.se/uu/srdb/91ecd18f-de3e-4eb0-972b-d4f90d3c7f8d. Läst 22 november 2022.
- ^ [a b c] Mats Malm, Runornas litteratur. Litteraturbanken 2011.
- ^ [a b c] Preben Meulengracht Sørensen, Kapitler af Nordens litteratur i oldtid og middelalder. ISBN 978 87 7934 969 8.
- ^ [a b] Samnordisk runtextdatabas, Vg 63 $U, 2014
- ^ [a b c d] Elmer Antonsen, A Concise Grammar of the Older Runic Inscriptions. Tübingen 1975. Sidorna 55–56.
- ^ Samnordisk runtextdatabas ($=Antonsen 1975:55f; K 67)
- ^ Runinskrift Vg 63 i Samnordisk runtextdatabas 2020, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
- ^ ”Interpretations to an inscription”. www.runenprojekt.uni-kiel.de. Arkiverad från originalet den 2 november 2022. https://web.archive.org/web/20221102103658/http://www.runenprojekt.uni-kiel.de/abfragen/standard/deutung2_eng.asp?findno=55&ort=Noleby&objekt=runsten. Läst 2 november 2022.
- ^ [a b c] Wolfgang Krause och Herbert Jankuhn, Die Runeninschriften im älteren Futhark. Göttingen 1966.
- ^ [a b c] Sven B. F. Jansson, Runinskrifter i Sverige, tredje upplagan. Stockholm 1984. ISBN 91-20-07030-6. Sidorna 9–10.
- ^ Edith Marold, Vivian Busch och Jana Krüger (redaktörer), Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages, sjätte volymen, Runic Poetry (under utgivning).